Träning 2023

 2023 var ett rätt trist år träningsmässigt. 24 januari vurpade jag med cykeln och slet av korsbandet. Fast det visste jag inte då. Det fick jag vänta till april innan jag fick reda på. Nåväl, efter att fått reda på det bestämde jag mig för att operera in ett nytt korsband och fick göra det 29 augusti. Så nu är rehabprocessen i full gång.

2023 tränade jag 228 timmar.

Jag sprang 229 km under 23 timmar och 19 minuter vilket ger ett resultat på 6,11 / km. Långsamt men inte så konstigt.

Jag är igång och springer på löpband nu och planen är att springa en mara med syrran under året. Håll tummarna!

Årskrönika 2019

Här kommer den. Årets träningssummering. 2018 var ju misär med skada och elände, men nu är jag på väg upp. Jag har både polat och sprungit mer och nu hoppas jag att 2020 fortsätter på samma sätt. Så här ser det ut.

Träningstid 2018 var total 223 timmar på 312 pass. Fördelat enligt följande:

Poledance: 4465, 82 st
Löpning: 4170 minuter, 99st, 741 km
Thaiboxning: 1535, 13 st
Aerial hoop: 905 minuter, 16 st

Och 2019 blev alltså så här: 235 timmar

Löpning: 5706 minuter, 125st, 1006 km

Poledance: 4818 minuter, 95st

Core: 1605 minuter, 36st

Dans: 810 min, 13st

Stretch: 810, 12 st

2019 ville jag: Springa 1500 km, göra en spagat, våga träna handstående utan vägg, trycka nån fin bild och sätta upp på väggen, heja på Jessica när hon springer halvmaran, springa beermile/prosecco mile, springa ett fartpass var tredje vecka, göra något nytt, plugga filosofi, äta på Reynods ställe, dricka mousserande shiraz, läsa 15 böcker (läste 26), dricka en riktigt göttig drink.

2020 vill jag: att Pär ska få en riktigt bra födelsedag, springa ett roligt/häftigt lopp, uppträda ensam i pole, springa milen på under 45 minuter, springa ultravasan 90k, springa Medoc, få bättre handstående, lästa 15 böcker, köpa nya hotpants, få ge blod igen, ta fler strava segment, hitta nån stans att regga min träning, få till nån instruktörsträning.

Flera tuffa mål där men äh, jag sätter upp dem!

Löpningsuppföljning genom tiderna:
2008: 3853 min, 77 st, 661,3 km => snittfart 5,8 min /km
2009: 5234 min, 87 st 888 km =>5,8
2010: 2449 min, 57 st, 469 km => 5,2
2011: 4204 min, 95 st, 792 km => 5,3
2012: 7925 min, 128 st, 1404 km => 5,6
2013: 8134 min, 119 st, 1420 km => 5,7
2014: 7560 min, 124 st, 1330 km => 5,7
2015: 8063 min, 157 st, 1405 km => 5,7
2016: 8857 min, 184 st, 1430 km => 6,2
2017 : 9513 min, 136, 1519 km => 6,3
2018 : 4170 min, 99 st, 741 km => 5,6

2019: 5706 min, 125 st, 1007 km => 5,6

Jag saknar dig

Idag skulle Isa ha fyllt 10 år. Det gör fortfarande ont och jag har svårt att förstå att hon inte ens hann fylla 10. Hon var ju inte ens gammal? Osiris var lättare att släppa eftersom han var 17, snart 18. Det känns jobbigt och jag tänker fortfarande mycket på hur du dog i vår famn ute i hallen. Jag önskar att jag snart kan minnas andra bilder mer.

Älskade katt, jag saknar dig!

Årskrönika 2018

Nu är det dags att summera 2018, men först kör vi återblicken från 2017.

Här var 2017, totalt 345 timmar.

Löpning: 9513 minuter, 136 st, 1519 km
Thaiboxning: 4550, 44 st
Poledance: 4120, 80 st
Yoga: 735 min, 7 st

Träningstid 2018 blev total 223 timmar på 312 pass. Fördelat enligt följande:

Poledance: 4465, 82 st
Löpning: 4170 minuter, 99st, 741 km
Thaiboxning: 1535, 13 st
Aerial hoop: 905 minuter, 16 st

2018 var första gången jag var tvungen att avbryta ett lopp. Jag fick min dryga höftskada som jag fortfarande inte vet vad det är och som är jättejobbig. Efter höften satte det sig i benet som känns tjockt och som det inte svarar på samma sätt. Jag fick också knäont igen. Träningsmässigt blev året helt enkelt misär, viket också syns på siffrorna. Jag tappade helt sugen för thaiboxningen, har sprungit mindre än på jättelänge. Jag sprang i alla fall snabbare, men det är ju pga korta snabba pass. Mina mål är också katastrof. Jättedumt för det var ju massa bra mål. Men jaja, nu kör vi på nytt år.

2018 ville jag: träna handstående minst en gång i månaden, lära Bastien att "gå" i koppel (jag sätter ja på det), stretcha ett längre pass minst varannan vecka, göra nåt utvecklande på jobbet, träna mer poledance, köra fler prehabpass, tandtråda en gång i veckan, prosecco mile god damnit, läsa minst 15 böcker, springa ett fartpass varannan vecka.

2019 vill jag: Springa 1500 km, göra en spagat, våga träna handstående utan vägg, trycka nån fin bild och sätta upp på väggen, heja på Jessica när hon springer halvmaran, springa beermile/prosecco mile, springa ett fartpass var tredje vecka, göra något nytt, plugga filosofi, äta på Reynods ställe, dricka mousserande shiraz, läsa 15 böcker, dricka en riktigt göttig drink.

Löpningsuppföljning genom tiderna:
2008: 3853 min, 77 st, 661,3 km => snittfart 5,8 min /km
2009: 5234 min, 87 st 888 km => 5,8
2010: 2449 min, 57 st, 469 km => 5,2
2011: 4204 min, 95 st, 792 km => 5,3
2012: 7925 min, 128 st, 1404 km => 5,6
2013: 8134 min, 119 st, 1420 km => 5,7
2014: 7560 min, 124 st, 1330 km => 5,7
2015: 8063 min, 157 st, 1405 km => 5,7
2016: 8857 min, 184 st, 1430 km => 6,2
2017 : 9513 min, 136, 1519 km => 6,3

2018 : 4170 min, 99 st, 741 km => 5,6

Årskrönika 2017

Nu är det dags att summera 2017, men först kör vi den klassiska återblicken.

2016 såg ut så här:

Löpning: 8857 minuter, 184 st, 1430 km

Thaiboxning: 4415, 48 st

Poledance: 4340, 87 st

Stretch: 2215, 43 st

Och så här blev 2017

Löpning: 9513 minuter, 136 st, 1519 km

Thaiboxning: 4550, 44 st

Poledance: 4120, 80 st 

Yoga: 735 min, 7 st

Jag sprang alltså färre tillfällen, men längre. Tex sprang vi Sundsvall Ultra trail: 49 km i terräng. Något som tog oss drygt 9 timmar. Jag thaiboxades lite mer. Något jag blev förvånad över med tanke på att september blev jättekontigt när Isa blev sjuk. Hösten blev också himla dålig träningsmässigt och nästa år hoppas jag blir bättre.

2018 vill jag: träna handstående minst en gång i månaden, lära Bastien att "gå" i koppel, stretcha ett längre pass minst varannan vecka, gåra nåt utvecklande på jobbet, träna mer poledance, köra fler prehabpass, tandtråda en gång i veckan, prosecco mile god  damnit, läsa minst 15 böcker, springa ett fartpass varannan vecka.

2017 ville jag: Springa 1500 km, sätta en Phoenix (eller nåt annat brutalcoolt trick), äta mer vegetariskt än kött (202 helvegetariska dagar), skapa en bucketlist, få en stabil spagat, göra ett fysiskt fotoalbum, trycka den fina bilden på mig och Pär och sätta upp, träna mer än 2016, gå på gymmet minst 1 gång, dricka en god irish coffe, åka nån stans med Anton, hälsa på Ylva, hälsa på Sara, heja på Jessica när hon springer lopp, springa beermile/prosecco mile

Löpningsuppföljning genom tiderna:
2008: 3853 min, 77 st, 661,3 km => snittfart 5,8 min /km
2009: 5234 min, 87 st 888 km => 5,8
2010: 2449 min, 57 st, 469 km => 5,2
2011: 4204 min, 95 st, 792 km => 5,3
2012: 7925 min, 128 st, 1404 km => 5,6
2013: 8134 min, 119 st, 1420 km => 5,7
2014: 7560 min, 124 st, 1330 km => 5,7
2015: 8063 min, 157 st, 1405 km => 5,7

2016: 8857 min, 184 st, 1430 km => 6,2

2017 : 9513 min, 136, 1519 km => 6,3

Riktigt långsamt tempo och det beror ju mycket på massa stigningar på Irland och även Sundsvall ultra trail. Men jag har inte heller kört speciellt mycket fart under 2016. Jag var inte alls sugen på det. Nu blir det ändå dags att springa lite snabbare tycker jag.

Celtic traverse

Idén till att anmäla oss till Celtic traverse kom under the Coastal challege. När vi var hos fotläkarna Peter och Douggie och pysslade om våra stackars fötter tipsade de oss om det. Då i 35 gradig värme när vi tvingades sova med strumpor i ett asvarmt tält så kändes ett lopp på Irland, där man skulle bo på hotell vääääldigt lockande. Vi tyckte ju också att TCC var så himla kul så vi anmälde oss ett halvår senare till CT. Nu är vi ganska nyss hemkomna från CT och jag vill tillbaka in i bubblan! Jag sitter, as we speak, och tittar på Scottish traverse.
Det finns så många anledningar till att jag gillar flerdagarslopp. Du har inte bara en chans att prestera utan flera dagar, du får uppleva mer, du får lära känna folk på ett helt annat sätt än ett vanligt lopp och du får se otroligt mycket av ett land när du springer 20 mil.

Det här med att lära känna folk är iofs också dåligt för jag få så klart separationesångest när vi ska skiljas. Vem vet om vi ens kommer att träffas igen? Nu fick vi bo ihop med fantastiska Netta som har grönt hår och springer i roliga löparutstyrslar som tex en leprechauntröja. Vi fick ju också träffa våra favoritfotvårdare igen och jag älskar Peter. Han är så himla rolig. Jag gillade ju honom redan i Costa Rica när han sa åt portugisiskan som ville kyla sina fötter att hon skulle gå till det där stora blå till höger. Nu var det han som körde omkring oss i vår minibuss hela tiden. Vi träffade också en annan Peter, amerikanen som log uppskattningsvis 95% av tiden där och den supersnabba maratonlöparen Kurt som förlovade sig under loppet med Annalese.

Bubblan är så härlig att vara i. Du bara tänker på vad du ska springa idag, imorgon och vad du ska äta. Ingen tvätt, ingen städning, inga grejer att fixa, inget jobb. Jag är så närvarande, har sån KASAM. Och lyxen att få springa i bara nya miljöer! Vad kommer du att upptäcka härnäst? Nån annan servar dig med att lägga en fantastisk ny rutt och hjälper dig på vägen. I det här har jag också en fantastisk kropp som presterar och älskar mig för att jag utmanar den. Nån kollega frågade mig om jag inte skulle ha riktig semester. Kan man ens ha riktigare semester än det här? Jag är så tacksam att jag har förmånen att få göra sånt här. Att jag har pengarna, tiden och kroppen.

När jag nu sitter och pillar på Scottish traverse, som jag inte kommer kunna göra i år utan först nästa år, så hoppas jag så klart att jag kommer få träffa några av människorna igen, gå in i bubblan och bara gona mig där. Och se Skottland så klart!

Gråaska

Jag fick hämta ut askan efter Osiris efter drygt en vecka. En liten pappurna där det stod: Hankatt Osiris och datum då han kremerades. Vi har sparat på att sprida askan. Ville att det skulle vara finare ute, men nu tror jag att det börjar bli dags. Löven börjar spricka ut och skog och gräsmattor börja bli gröna och prydas av blommor. Jag kan tänka mig att sprida din aska i helgen. Kanske en fin kväll. Älskade Osiris. Jag säger fortfarande ibland att jag har två katter, men det händer mycket mindre. Jag kommer aldrig mer få se dig, men jag minns dig.

Din sista dag

17 februari. Jag jobbade hemma några timmar. Var för rädd för att det skulle vara jobbigt på jobbet. Jag tror du hade en bra dag. Solen lyste och du la dig i den och myste i datarummet. Det var så fint att du fick det. Jag är tacksam att det inte var mulet. Du fick lax och precis så mycket mat du ville. Du låg på mig och myste när jag tittade på tv. Pär kom hem och vi låg båda tysta i soffan och tittade på tv. Sen stoppade vi dig i buren och åkte ner. Sammanbitna. Går in till disken och jag börjar storgråta när jag ska säga ditt namn. Pär gråter också. Vi blir visade till ett rum. De har lagt en mjuk matta på bänken och en filt att lägga över din kropp när det är slut. Det står näsdukar på bordet. Vi tar ut dig ur buren och sätter dig i mitt knä. Du är kvar mem rör lite på dig. Efter ett tag blir du sur och vill gå iväg och när jag lyfter upp dig jamar du på det där gubbiga viset. Sköterskan kommer in efter ett tag och ger dig lugnande i nacken. Du sitter kvar i knät och vi märker att det tar snabbt. När du börjar sjunka ihop lägger vi dig på filten. Som en lyckodrake, våran lyckodrake. Ett tåg dunkar förbi utanför och huset rumlar. Jag tänker att det ändå är fint, för du gillade ju att titta på tåg när vi bodde på Öster. Sköterskan kommer in och rakar ditt ben för att kunna ge dig överdosen. Vi klappar hela tiden på dig, stryker näsan mot ditt ansikte, mumlar saker till dig. Hoppas att du känner det och hoppas att du inte är rädd. Gud så jag hoppas att du hade nån tröst i att ha oss där.
Pär säger att han såg när det hände. Det går fort.

Och du finns inte kvar längre. Kvar finns bara ett hål av sorg. Hur kan du inte finnas kvar? Du fanns ju nyss?
Vi gråter och jag snorar. Snyter näsduk på näsduk. Vi tittar på dig men det är inte längre du. Vi kommer aldrig mer få träffa dig. Vi lägger filten över din kropp. Vi gråter, försöker samla oss, går ut och gråter på parkeringen. Vi åker hem. Tiden sniglar sig fram. Det kryper i kroppen av ångest. Den pirrar under huden och jag måste ut och springa. Det är inte skönt alls, men behövligt. Kroppen får omsätta i alla fall en del av ångesten i rörelse. Jag gråter i duschen. Lägger mig och tittar på tv och försöker domna av. När man springer och det gör ont slutar kroppen efter ett tag att skicka smärtsignaler. När jag tappade en nagel på Stockholm marathon tänkte jag: äh det domnar snart. Nu försöker jag tillämpa det och domna av genom att titta på lättittade saker: Vanderpump rules, Sex and the city.

Ser folk utanför se glada ut och skratta. Jag ser din kropp framför mig. Känner mig som i en bubbla.
Känner mig helt utmattad. Kan inte somna på natten för det bara kryper i kroppen och jag kastar mig omkring i sängen.

Idag är det inte samma strålande smärta utan mer en stor tomhet och sorg. Lägenheten känns helt förändrad. Mycket tystare om tommare. Hur kan det vara så stor skillnad när du liksom inte förde så mycket liv? Vi tittar mot din filt men du ligger inte där. Vi hör inte dina klor slå emot golvet när du går.

En blöt filt

Beslutet ligger över oss som en blöt filt. En tyngd som påverkar allt.
Pär ska ringa idag. Jag skickade in försäkringspapper. Vi siktar på en tid på fredag.
Jag pendlar mellan att tänka att det blir skönt. Att då kan vi så småningom komma ur detta limbo. Den andra tanken är att vi gör fel. Jag tittar på dig när du spinner eller ligger i solen och njuter. Du kanske inte är så dålig? Hur kan vi veta?
Tänk om du kunde säga vad du ville. Har du ont, mår du dåligt? Jättedåligt? Vill du vara med ett tag till eller är du klar nu? Är du nöjd med vad du fått vara med om?

Älskade katt. Hur ska jag kunna sitta med dig hos veterinären och se dig dra ditt sista andetag. Hur kan jag göra det och inte gråta mig i bitar?

Älskade grådvärg

Du skulle ju leva till du blev 22. Du skulle ju hinna bli myndig.
Nu vet jag inte om du hinner fylla.
Nu tänker jag på var jag ska sprida din aska.
Jag tänker att om jag gör det i de två spår jag springer mest så finns du nära mig då. Så finns du med mig ofta.

Det är inte kul att sitta på jobbet och tänka på döden. Att tåras upp ibland.

Älskade katt, jag trodde jag var förberedd, men det är en visst aldrig.

Jag ska ta tillvara på den sista tiden med dig.

Slukhål

Jag antar att ingen läser min blogg längre. Det är ok. Jag har den mest för min egen skull nu. För att dokumentera träning typ. Igår kväll kände jag dock att jag behöver skriva.
Jag känner mig kastad i ett slukhål.
Jag är i en politisk depression sen flera år tillbaka. SD, folk som röstar med plånboken och inte tänker på miljön och nu USA. Trump. Detta totala mörker.
Vad finns det för hopp för världen när den här mannen är en av de mäktigaste i världen? Hur kan människor med barn ens andas? Själv panikar jag och angstar och försöker trösta mig med att jag ändå kommer att dö. Jag lämnar inte den här skitiga världen till någon efter mig. Men hur kan andra titta på sina barn och samtidigt höra att Trump tycker att tortyr är bra, klimathotet är fake och pratar om alternativa fakta?
Just nu pendlar jag mellan apati och att vältra mig i eländet.

Till råga på allt ska syrran flytta 60 mil till bort hipp som happ. Från att tidigare ha kunnat åka till varandra över dagen (nog för att vi inte gjort det ofta och nog för att bara jag gjort det, men möjligheten har ändå funnits), till en resväg på 7 timmar blir det nog inte besök ofta nu. Med föräldrar som börjar bli till åren och en mamma som också börjar vara rätt risig blir jag också nervös över att eventuella problem där skulle falla på mig ensam.

Nej nu är jag deppig. Jag sover dåligt och jag känner mig som jag håller på att sugas ner i ett slukhål.

Årskrönika 2016

Träningsåret 2016 blev inte mycket att hänga i julgranen. Jag har tränat 340 timmar och alltså 60 timmar mindre än förra året. Hur kommer det sig? Mindre thaiboxning och definitivt mindre poledance! Kanske är det de frånvarande helgpassen i pole som gör det? Jag har dock sprungit mer än tidigare år. Både antalet pass och längd, så det är väl alltid nåt. I år kom jag upp i 1430 km på 184 pass. Löpning är ju också relativt slitsamt så kanske löpningen har knuffat undan de andra träningsformerna lite?
 

Nu är det dags att summera 2016. Men först en tillbakablick.

2015. Total träningstid blev 400 timmar på 385 pass. Fördelat enligt följande:

Löpning: 8063 minuter, 157 st, 1405 km
Poledance: 6245 minuter, 81st
Thaiboxning: 5440 minuter, 51 st
Stretch: 2305 minuter, 48 st
Dans: 795 minuter, 11 st
Prehab: 465 minuter 16 st

2016 ser ut så här:

Löpning: 8857 minuter, 184 st, 1430 km

Thaiboxning: 4415, 48 st

Poledance: 4340, 87 st

Stretch: 2215, 43 st

Sen var det mest spret.

2016 ville jag: Lära mig stå på händer, träna lika mycket, göra en iron x, göra minst en egen koreografi, springa the Coastal challenge, se en sengångare, besöka en chokladplantage, hitta en ny älsklingschoklad, bocka av några viner i Pärs julklappsbok, skaffa en polebok för att bli mer strukturerad och inspirerad i pole, få bättre flyt i dansen, utmana mig själv i dansen, hitta ytterligare en löputmaning, lära mig dricka rom/whiskey, prova en ny träningsform, beta av nåt från bucketlisten (den är borttappad så jag vet inte), läsa minst 10 böcker, sätta ett pers. 
 

2017 vill jag: Springa 1500 km, sätta en Phoenix (eller nåt annat brutalcoolt trick), äta mer vegetariskt än kött (orkar jag följa upp det?), skapa en bucketlist, få en stabil spagat, göra ett fysiskt fotoalbum, trycka den fina bilden på mig och Pär och sätta upp, träna mer än 2016, gå på gymmet minst 1 gång, dricka en god irish coffe, åka nån stans med Anton, hälsa på Ylva, hälsa på Sara, heja på Jessica när hon springer lopp, springa beermile/prosecco mile

Löpningsuppföljning genom tiderna:
2008: 3853 min, 77 st, 661,3 km => snittfart 5,8 min /km
2009: 5234 min, 87 st 888 km => 5,8
2010: 2449 min, 57 st, 469 km => 5,2
2011: 4204 min, 95 st, 792 km => 5,3
2012: 7925 min, 128 st, 1404 km => 5,6
2013: 8134 min, 119 st, 1420 km => 5,7
2014: 7560 min, 124 st, 1330 km => 5,7
2015: 8063 min, 157 st, 1405 km => 5,7

 

2016: 8857 min, 184 st, 1430 km => 6,2

Riktigt långsamt tempo och det beror ju mycket på The coastal challenge. Men jag har inte heller kört speciellt mycket fart under 2016. Jag var inte alls sugen på det.

Årskrönika 2015

Nu är det dags att summera 2015. Men först en tillbakablick.

Så här såg 2014 ut: Total träningstid 397 timmar fördelat på ca 390 pass.

Löpning: 7560 minuter, 124 st ,1330 km
Poledance: 5790, 62 st
Thaiboxning: 5740 minuter, 60 st
Stretch: 2055 minuter, 48 st
Dans: 885 minuter, 12 st

Jag tränade 16.7 dygn 2015. Total träningstid blev 400 timmar på 385 pass. Fördelat enligt följande:

Löpning: 8063 minuter, 157 st, 1405 km
Poledance: 6245 minuter, 81st
Thaiboxning: 5440 minuter, 51 st
Stretch: 2305 minuter, 48 st
Dans: 795 minuter, 11 st
Prehab: 465 minuter 16 st

Jag tränade alltså liiiite mer 2015. Löpning ligger på topp och det är ju inte oväntat. Träningsformen som alltid följer mig och aldrig pausar. Jag satte två pers 2015. Ett distanspers på 75 km och så pers på vårruset: 21.33. Jag blev också instruktör i poledance och hann ha 3 kurser under 2015. Jag hade egentligen velat träna mer poledance men det är i alla fall mer än misärårer 2014, men mindre än både 2013 och 2012.

2015 ville jag: lära mig stå på händer, göra en iron x, springa 75k ultra, ha (minst!) en vegetarisk månad, fylla min lyckoburk med lappar, ha lite mer mätbara mål på jobbet, uppträda i pole, träna mer poledance, träna mer dans, stretcha mer, tatuera mig, åka utomlands, träna 400 timmar, hälsa på Ylva i Sundsvall, hälsa på Sara i Falun, sätta ett pers
Bra jobbat att bocka av så många mål!


2016 vill jag: Lära mig stå på händer, träna lika mycket, göra en iron x, göra minst en egen koreografi, springa the Coastal challenge, se en sengångare, besöka en chokladplantage, hitta en ny älsklingschoklad, bocka av några viner i Pärs julklappsbok, skaffa en polebok för att bli mer strukturerad och inspirerad i pole, få bättre flyt i dansen, utmana mig själv i dansen, hitta ytterligare en löputmaning, lära mig dricka rom/whiskey, prova en ny träningsform, beta av nåt från bucketlisten, läsa minst 10 böcker, sätta ett pers.

Löpningsuppföljning genom tiderna:
2008: 3853 min, 77 st, 661,3 km => snittfart 5,8 min /km
2009: 5234 min, 87 st 888 km => 5,8
2010: 2449 min, 57 st, 469 km => 5,2
2011: 4204 min, 95 st, 792 km => 5,3
2012: 7925 min, 128 st, 1404 km =>5,6
2013: 8134 min, 119 st, 1420 km => 5,7
2014: 7560 min, 124 st, 1330 km => 5,7


2015: 8063 min, 157 st, 1405 km => 5,7

Totala tempot ligger alltså på samma. Många långsammare långlöp i år. Så 2016 börjar med en rivstart. I februari åker jag till Costa Rica och springer the Coastal Challenge. 16 mil på 6 dagar. Det ska bli spännande och ett skitkul sätt att upptäcka ett nytt land. Men vad hittar jag på efter det? Det har jag inte bestämt än.

En mil var tredje timme

I lördags skulle jag springa #1milvartredjetimme hade jag bestämt sen innan. Då jag inte har gjort det innan och inte har kört några långpass längre än 25k på typ 1000 år skulle jag skulle springa 4 intervaller hade jag tänkt. Sen blev det 3 då jag skulle på en High heels work shop kl 15 (tänkte räkna den som en intervall). Den blev dock inställd så då var jag tillbaka till 4 intervaller igen med start 12 på lördag och köra alla från och med det.
På fredag var vi på Söders källa och åt god ekologisk mat som uppladdning innan vi gick hem. Bestämde oss spontant och lite smålulliga för att springa även första intervallen. Den som startade 00. Sagt och gjort så svirade vi om till löpkläder och gjorde i ordning vätskeflaskor med vin så vi kunde köra i Medocstyle. Så länge en springer långsamt går det bra, som ju Medoc visade.

Ute snöade det, fast inte mycket. Det flög mest lite flingor i luften och låt ett lite frasig snötäcke på backen. Vi hade tänkt oss att springa delar i ett elljusspår och delar i Boulognen. Då det blir en liten kort bit utan belysning slet vi med oss en pannlampa, det borde ju räcka? Gissa när de släcker elljusspåren? 22.00. När sprang vi? 00.00. Mörkt! Vi var dock ändå vid gott mod och tassade på och slutade milen på 58 minuter. Nöjda och glada. Hem och bubbla och duscha lite snabbt innan vi hoppade i säng, medvetna om att vi skulle "fuska" när andra hjältar körde 03,06 och 09.

Kl 12 körde vi nästa intervall. Vi hade sovit vår älskade sovmorgon till 11 och käkade äggmackor innan vi gav oss ut. Då var det strålande solsken och hade fallit ca 2 dm snö under natten. Det var ändå relativt bra upptrampat för oss och vi var på bra humör. Supervackert ute och vi strålade ikapp med solen. Det här var, med facit i hand, den segaste intervallen.

Kl 15 var det dags för nästa intervall. Då hade vi hunnit käka en redigare frukost efter 12:an. Fortfarande sol och fint väder och folk såg så glada ut. Kanske extra glada med tanke på att jag hade en läskig mask i skrevet :O Temat för den här intervallen var nämligen kreativ löputstyrsel.

Sen gick tiden görsnabbt till kl 18 då vi stack ut. Kände dock stor tröst i att det var näst sista. Inför den intervallen skulle man lägga ut nåt peppigt och jag valde att lägga ut en polebild. Det kändes i kroppen när jag skulle upp och pola att kroppen började bli seg. Kände mig ändå stark i löpningen. När vi kom hem hann vi preppa (och tjyväta lite) hemmagjord pizza.

Kl 21 var det sista intervallen och då behövde vi inte känna nån stress eftersom vi inte hade nån mer intervall efter. Vi hade vin med och hade preppat för att äta hemmagjord pizza när vi kom hem och dricka viiin. Sista intervallen gick bra, det blev till och med den snabbaste! Benen fortfarande starka om det än kunde vara lite gnissligt att komma igång igen när men stått stilla (tex och skålat). Vi hade en pannlampa med igen men eftersom det var innan 22 hade vi ju belysning i spåret.

Allt som allt var det skitkul! Jag kände stor löpglädje och var så glad att Pär hakade på alla. Nästa gång försöker vi nog springa alla 8. Tiden mellan intervallerna gick dock superfort och de två timmarna kändes snarare som 50 minuter. Inför alla 8 behöver vi preppa med mat att värma och vara förberedda på sömnbrist. Men vilken rolig grej!

Tack till paceonearth för det här roliga eventet. Jag har länge sneglat på det och är så glad att jag var med. Mersmak!

Årskrönika 2014

Dags att summera 2014.

2013 såg ut så här: 23297 minuter (388,2 timmar) fördelat på 370 pass.

Poledance: 9655 min, 92 st
Löpning: 8134 min, 119 st, 1404 km
Thaiboxning: 2375 min 24 st
Styrka: 1035 min, 60 st
Stretch: 1034 min, 38 st

Och här kommer 2014: Total träningstid 23800 minuter (397 timmar) fördelat på ca 390 pass.

Löpning: 7560 minuter, 124 st ,1330 km
Poledance: 5790, 62 st
Thaiboxning: 5740 minuter, 60 st
Stretch: 2055 minuter, 48 st
Dans: 885 minuter, 12 st

 

Löpningen är åter träningsformen på topp. Intressant med tanke på att jag ändå tränade lite mindre löpning i år. Träningen har breddats mer. Rekord lite pole, dubbelt så mycket thaiboxning. Naturligt med tanke på att jag gick match och tränade mycket inför den. Skapligt mycket löpning trots att jag inte körde några längre pass. Ganska mycket stretch och en del dans som ju mest är floorwork. Jag sa inför 2014 att jag ville bli snabbare igen och det blev jag. Ett pers på halvmaran. Under 1.40! Jag gick också min match i thaiboxning.

 

2014 ville jag: göra en iron x, träffas minst 2 gånger med vår bokcirkel, skriva något, köra lite morgonjoggar eller springa på jobbet, Göteborgsvarvet under 1.40 (inte GV men i alla fall halvmaran fixade jag på 1.39), tandtråd en gång i veckan, springa Medoc marathon, springa milen på under 45 minuter, samma träningsmängd som i år (mer!), gå på en chokladprovning, se en vän gå en thaiboxningsmatch, komma ner i spagat igen, uppträda minst en gång, rensa ut massa kemikalier ur mitt liv, beställa vegetariskt som specialkost på en del kurstillfällen, gå en utbildning i retorik, bli filmad när jag pratar, kunna stå på händer, äta mer hembakt bröd, testa nåt nytt (vad sägs om Swimrun eller hoppa fallskärm?), åka till Falun innan juni och springa färdigt Zombies run, (fast det har ju kommit en ny säsong).

2015 vill jag: lära mig stå på händer, göra en iron x, springa 75k ultra, ha (minst!) en vegetarisk månad, fylla min lyckoburk med lappar, ha lite mer mätbara mål på jobbet, uppträda i pole, träna mer poledance, träna mer dans, stretcha mer, tatuera mig, åka utomlands, träna 400 timmar, hälsa på Ylva i Sundsvall, hälsa på Sara i Falun, sätta ett pers

Löpningsuppföljning genom tiderna:
2008: 3853 min, 77 st, 661,3 km => snittfart 5,8 min /km
2009: 5234 min, 87 st 888 km => 5,8
2010: 2449 min, 57 st, 469 km => 5,2
2011: 4204 min, 95 st, 792 km => 5,3
2012: 7925 min, 128 st, 1404 km =>5,6
2013: 8134 min, 119 st,  1420 km => 5,7

2014: 7560 min, 124 st, 1330 km => 5,7

Jag skyller på Medoc, detta fantastiska lopp. Fort gick det ju inte. Lite går tiden ner när man räknar bort det också. Men då hamnar jag på 5,6. Utmaningen för 2015 är att försöka bibehålla (och gärna utveckla) hastigheten samtidigt som jag köttar på med långa långsamma långpass. Måste se till att inte fuska med intervaller! Jag är peppad inför 2015. Bring it on!

Meningslösheten

Var nyss in på toan och grät. Jag har inte gjort det sen jag städade på IKEA. Jag har inte ens en anledning. Visst jag sover pissigt och jag har lite ont i huvudet, (och käkarna) men jag har liksom ingen anledning att känna så här. Inget hemskt har hänt, mitt liv är bra.
Jag vet att jag inte är deprimerad i alla fall. Så långt har det inte gått. Men om det blir värre är jag på väg mot en depression.

Det är höst

Det är höst och jag känner mig håglös. På jobbet har jag bara tråkiga arbetsuppgifter och ingen geist. Det blir mörkare och jag får panik. Jag tittar ut på den grå hösten och försöker se den där gnistrande mysigheten som alla andra verkar se, men tänker bara på döden. Förra hösten gick bra. Jag fick aldrig de här känslorna. Äntligen har det gått över. Nu har jag mognat ifrån det, tänkte jag.
Nu borde det gå bra, jag har haft en underbar sommar och förlängt den med min härliga resa till Frankrike. Det borde vara lugna gatan. Men ändå, svårt att sova. På söndagen ligger ångesten och pirrar under huden. Andningen ytligare och gråten lurar bakom hörnet. Miljöpaniken är i full blom och jag iaktar folk runt omkring. Häpnar över deras inställning. Politiskt deprimerad.

Jag saknar dig mest på sommaren

Det är sommar och varmt och jag älskar det.
Den här sommaren har vi äntligen tagit oss samman och letat rätt på en badplats och har därmed badat med den här sommaren än sammanlagt de tre senaste.

Sommaren får mig också att tänka på farmor. Jag brukade spendera större delen av mina somrar i farmor och farfars sommarstuga i Silja. Här brukade jag plöja högar med böcker uppe på överslafen i det minimala sovrummet. Sov gjorde jag på skumgummimadrass i vardagsrummet. Jag och farmor brukade nämligen läsa sent på kvällarna medan farfar gick och la sig tidigt. När folk pratar om att jag kommer att bli morgonpigg när jag blir gammal tänker jag på farmor som la patiens till 4 på mornarna och sedan sov till 11. Så ska jag också bli.

Introt till sommar triggar alltid igång mig. Då får jag flashar av bad i Harmånger till läpparna blir blåaktiga. Att sedan sätta sig i en solvarmbil och vara tacksam över värmen. Hur vi stannade till i Silja och fick fika. Hur syrran alltid doppade skorpor och kakor i sitt saftglas så saften täcktes av ett täcke med guppande, uppsvullna smulor. Partier med yatzy och om vi hade tur: kortspel. Dagar av ljus ute på den inglasade altanen och myggbett. Myggbett in i det oändliga. Myggbett som kliades sönder. Hur jag och farmor plockade blåbär på myren och hur jag gick i hennes spår för att jag var rädd att drunkna. När vi faktiskt en gång fick med oss farfar på blåbärsplockning, men hur han då bara satt på en stol och fikade, mitt i skogen.
Men det är farmor jag mest minns. Farfar är en skyggfigur. En man som jag faktiskt var lite rädd för.

Jag känner mig sällan knuten till saker men den här platsen, Silja, känns som min barndom. Jag vill hålla mig fast vid den.

Jag gillar choklad

Jag gillar choklad. Här i stan har vi Gefle chocolateri och Gefle choklad som säljer deras produkter. Det är den godaste chokladen. Så är det bara. Anna-Sofia tänker på både människa och miljö när hon tillverkar sin choklad och det gör att den redan fantastiska chokladen blir ännu godare. Sådan choklad kostar också mer, ett pris jag gärna betalar.
Men nu vågar jag knappt säga vad jag handlat choklad för! Jag köpte "lite påskägg". Tänkte ta med några som present plus att jag och Pär får ett varsitt. Får man ens köpa choklad för över 1000 kr åt gången?!

Jag blir alltid kall om händerna efter lunch

Sitter på jobbet och skriver mail lite håglöst. Händerna är kalla och jag viftar lite extra på fingrarna. Små vågrörelser som börjar vid pekfingret och jobbar sig utåt. Fortsätter knappa på tangentbordet och lutar på huvudet för att försöka lokalisera det där gnisslande ljudet. Jag slutar skriva och snurrar stolen mot dörren för att kunna koncentrera mig, men då slutar ljudet. Skakar på huvudet och snurrar tillbaka för att börja nästa mail. Nu börjar det igen och gnisslandet har ökat i styrka, nog kan man bestämt också höra ett gnekande? Jag är så himla kall om händerna och tittar ner på fingrarna och spärrar upp ögonen när jag ser att de nu ser blålila ut och ryker lite. Jag böjer mig fram och känner det ånga kyla mot näsan. Jag sticker trevande ut tungan mot knogen på högerhanden. En försiktig liten dutt och fan, den fastnar. Jag panikar och spänner tungan när jag försöker dra loss den från handen som nu knakar. Jag flåsar med munnen öppen och spänner fötterna i golvet för att ta sats och dra ännu mer och ja, äntligen lossnar den. Jag drar in den i munnen och känner något konstigt mot gommen. Sneglar ner mot händerna och ser att jag är pekfingerlös. Det måste ha lossnat när jag försökte dra loss tungan. Uppvärmt i munnen har fingret nu lossnat och jag spottar ut det i papperskorgen. Inget blod dock, det måste ha frysit helt. Jag skakar på händerna för att försöka få tillbaka värmen i dem när vänster tumme lossnar tätt följt av ett redigt knak i långfingret som mu hänger i en 90 gradig vinkel ut ifrån handflatan. Jag stirrar på händerna en lång stund och tänker på mina mail. Så drar jag en djupt andetag, dunkar beslutsamt händerna mot skrivborten och frustar belåtet över knaken när de sista fingrarna lossnar. Efter en minut har jag bara stumpar kvar. Långsamt och med tungan i mungipan lotsar jag stumparna runt på tangentbordet och lyckas slutföra mina mail. 

                                          

Om att träna mycket

Jag har bestämt att jag ska gå match i thaiboxning. D-klass och man har typ med skydd än hud som syns, men jag vill så klart göra så bra ifrån mig som möjligt. Därför tar jag träningarna på allvar.

Så var det kollegorna som ville after worka. De bokade så klart in en av de två dagar jag tränar thaiboxning för det. Efter mycket tandagnisslan och fundering på hur jag skulle göra bestämde jag mig för att tacka nej med motivering att jag skulle träna i stället. Alla var förstående och det kändes jättebra att jag sa som det var i stället för att komma med en ursäkt. Alla frågade om när matchen skulle bli och jag sa:
-Jag vet inte. Jag säger så fort jag vet.

På den awn bokade de in en ny aw, samma dag, men en månad senare. Jag kan alltså fortfarande inte gå. Vilket de vet. Jag vet också att de väljer bort fredagar (som jag tycker är en mycket bättre dag) för då vill flera vara hemma med familjen. Den här gången var de inte riktigt lika förstående när jag sa nej. De frågade om datum för matchen och när jag fortfarande inte har ett datum ser jag (eller tror mig se) att de tycker att jag borde kunna skippa i alla fall en träning för awn. Jag tränar ju ändå så mycket.

Nu börjar jag bli paranoid för idag frågade en kollega hur mycket jag gått ner i vikt. (de vet att jag ska ner lite i vikt för att hamna i rätt viktklass). Jag har gått ner två kg och är verkligen inte mager nu.Men det fick mig att börja fundera på om hon sa det bara i förbifarten, kanske för att uppmuntra, eller har de börjat prata om mig?

Igår hade vi tvättid så jag sprang inte mitt tänkta löppass. Tänkte att jag skulle kunna springa på lunchen idag men jag fegade ur. Jag är nämligen rädd att nån skulle säga något om att jag redan har tränat och då inte behöver träna på kvällen och därför kan följa med. Jag orkar inte säga då att de två passen inte har med varandra att göra och jag vill/behöver träna teknik ikväll. Jag bara la på ett pass till.

Jag gillar inte alls det här. Jag har känt mig väldigt stöttad förut och nu vet jag inte om det ligger något bakom min känsla. Jag gillar min träning. Jag tycker om att prioritera den! Jag tycker inte att det är så farligt att tacka ner till kakor som kollegan bakat, men den här känslan nu alltså. Gah, bara låt mig vara!

Den där känslan

Den där känslan när världen smalnar. När jag är så fokuserad att världen blir en tunnel. Jag kan höra vissa ljud omkring mig men det mesta bli bara brus. Fokus är bara framåt. Leende försvinner, blicken uppåt, munnen börjar strama. Den känslan. Jag älskar den.

Gillar du också mornar?

Väckarklockan ringer och jag dunkar irriterat med handen tills jag hittar rätt knapp. Jag släpar fötterna i golvet när jag ragglar mot dörren. När jag öppnar tumlar katterna in, skrikandes. Jag fortsätter mot toaletten medan de snor runt fötterna. I dunklet sjunker jag ner på toaletten och suckar när tycket lättar på blåsan. Sätter fötterna mot golvet och reser mig upp. Kisar mot spegelbilden,  grinar mot mig själv och gör honnör. Silar lite blod mellan tänderna och klickar med tungan. Tänker: man kan svälja en halv lite blod innan man mår illa.

Sen äter jag min müsli och cyklar till jobbet.

Popularitetstävling

Min sambo har gjort en film om ett liv utan el och jag är skådespelare. För att vinna ska en få flest likes (popularitetstävling) och jag VILL verkligen att han ska vinna (så jag också får pris). Så jag tycker att ni ska gå in här och gilla!

Diskriminerad

Jag tränar ju thaiboxning. Ofta är jag ensam tjej på de träningarna, men det är ingen som säger något om det för vi är ett bra gäng. Sent i höstas började en ny kille köra med oss. Eller ny och ny, han har uppenbarligen tränat innan.  Han har alltid varit lite konstig och liksom undvikit att träna med mig. Fine, det finns andra jag gärna vill köra med. I går tränade vi som vanligt och roterade person som vi körde med och slutligen hamnade han och jag framför varandra. Han flackar med blicken och frågar om jag inte vill köra med Rebecka som står och slår på säcken. Rebecka tittar upp och fortsätter slå. Hon kom nyss dit och vill fortsätta köra där. Jag vänder mig tillbaka och ler genom tandskyddet och pekar på honom med mina handskar. Han rör obekvämt på sig och tittar på mig när han säger: No I don’t wanna. I can’t kick a girl.

Jag stelnar till. Alla andra har redan börjat sin bensparring. Vänta, sa han precis att han inte vill träna med mig?

Jag stirrar på honom och säger: Sure you can!

Han börjar lite stelt cirkla omkring och mumlar lite ohörbara saker samtidigt som han ler stelt och osäkert och sparkar mot mig. Han försöker inte sätta nån och kraften är motsvarande min farmor (om hon levat). Jag kör på och känner hur ilskan börjar blossa upp. Vad SA han egentligen? Vad ger honom den rätten? Ska det här bli mitt problem?

Efter träningen när han har gått berättar jag för de andra under tiden vi stretchar. Deras reaktion: Öh va?! Wtf! Alla är överens att han är skitkonstig, det är hans problem och ingen försöker släta över eller ursäkta honom.

Just det blev jag så glad över! Men jag blir fortfarande skitarg när jag tänker på honom. Och så tänker jag på hur jag ska göra. Några förslag?

Plötsligt händer det

Skrivsuget smyger sig på. Kanske blir jag mer aktiv här igen. Upplåst är det också.

Årskrönika 2013

Nu är det dags för det alla väntat på: Kattis summering av året. Mest träning, men lite annat också.

2012 såg ut så här:

Total träningstid 2012: 23297 minuter (388,2 timmar) fördelat på 370 pass.

Poledance: 9655 min, 92 st
Löpning: 7925 min, 128 st, 1404 km
Thaiboxning: 2375 min 24 st
Styrka: 1035 min, 60 st
Stretch: 1034 min, 38 st

Och så här ser 2013 ut: 

Total träningstid 2013: 23323 minuter (388,4 timmar) fördelat på 382 pass.

Löpning: 8134 min, 119 st, 1420 km

Poledance: 7590 min, 71 st
Thaiboxning: 3570 min, 33 st
Stretching: 1910 min, 68 st
Styrketräning: 785 min, 45 st

Jag ligger alltså på samma träningsmängd som förra året och den blir nog svår att öka mycket.  Jag sprang längre löppass än tidigare och även lite långsammare: ultralöpning. 2014 satsar jag på att bli snabbare igen men jag vill ändå behålla löpmängden. Trots det stukade knät på thaiboxningen blev det ändå ett bra träningsår. Jag sprang Göteborgsvarvet på sämsta tiden på flera år, men då var det ju fantastiskt att jag ens kunde springa och jag sprang också min första ultra. Nu skulle jag vilja prova att gå en thaiboxningsmatch. Frågan är bara när.

2014 vill jag: göra en iron x, träffas minst 2 gånger med vår bokcirkel, skriva något, köra lite morgonjoggar eller springa på jobbet, Göteborgsvarvet under 1.40, tandtråd en gång i veckan, springa Medoc marathon, springa milen på under 45 minuter, samma träningsmängd som i år, gå på en chokladprovning, se en vän gå en thaiboxningsmatch, komma ner i spagat igen, uppträda minst en gång, rensa ut massa kemikalier ur mitt liv, beställa vegetariskt som specialkost på en del kurstillfällen, gå en utbildning i retorik, bli filmad när jag pratar, kunna stå på händer, äta mer hembakt bröd, testa nåt nytt, åka till Falun innan juni och springa färdigt Zombies run!

2013 hade jag dessa mål: springa mitt första ultralopp, komma ner i spagat, dricka mer te, åka utomlands, se en thaiboxningsmatch live, göra en iron x, träffas minst 3 gånger med vår bokcirkel, skriva något, börja skölja munnen med fluor på jobbet, köra lite morgonjoggar, Göteborgsvarvet under 1.40, tandtråd en gång i veckan, köra mer thaiboxning, springa milen på under 45 minuter, träna mer än 2012, gå på en chokladprovning.

Löpningsuppföljning genom tiderna:
2008: 3853 min, 77 st, 661,3 km => snittfart 5,8 min /km
2009: 5234 min, 87 st 888 km => 5,8
2010: 2449 min, 57 st, 469 km => 5,2
2011: 4204 min, 95 st, 792 km => 5,3
2012: 7925 min, 128 st, 1404 km =>5,6

2013: 8134 min, 119 st,  1420 km => 5,7

Här blev jag ändå lite förvånad att jag inte varit långsammare med tanke på de långasamma långsamma långpassen jag sprang inför ultran.

Här vare livat!

Jag har inte direkt haft något sug att blogga men jag tänker inte lägga ner bloggen. När jag har lust att skriva så skriver jag väl helt enkelt?

Jag har två veckor kvar att jobba innan jag går på semester. Som jag längtar! Sena nätter, varma dagar, god mat (fast det får jag ändå) är några av de saker som lockar mig. Precis som vanligt.

I övrigt kan jag berätta att jag börjat med periodisk fasta 5:2. Dvs två dagar i veckan äter jag ca 400 kcal och övriga dagar som vanligt. Det går mycket bättre än jag trodde och är faktiskt ganska skönt. Började i påskas.

Stretchframgång.

Skulle lägga in de senaste stretchbilderna men såg inte jättestor skillnad så jag rotade rätt på några gamla bilder. Tror att dessa kan vara drygt ett år gamla. jag har faktiskt blivit vigare. Tänk då att jag var ännu ovigare i början. Men det har jag inga foton på. Det lönar sig att nöta.

 

 

 

Höger. Den har jag ju tom varit ner i spagat på, en gång.

 

Vänster som aldrig känns som den blir bättre och visst har den gått långsamt, men frammåt.

 

Splitt. Den har blivit bättre även om det inte känns så.

 

 Straddle. Stor skillnad ju.

 

 

 

 



Spagat!

Ni vet att jag ju siktade på spagat till jul, men det gick inte. Jag var nära men fixade det inte. Jag har fortsatt kämpa på men inte superintensivt. Nu senaste tiden började jag förtvivla och tyckte till och med att jag gått bakåt. Men igår hände det! Jag kände marken mot rumpan! Jag har, 33 år gammal, lyckats stretcha mig ner i spagat! Så mycket som jag kämpat med detta.

 

 Jag gör en spagat. Jag började nästan grina. Både av lycka och smärta ;)

 

Vänster händer det fan ingenting på.

 

Ser den bättre ut? Vet inte. Skit samma, jag kom ner i spagat! 

 

Straddle ser lite bättre ut va?