Jävla skitknä

Ska du börja krångla igen nu?

Jag får panik och sätter in allt: voltaren (som jag aldrig har tyckt hjälpt), iläggssulor i vanliga skor, nya sulor i löpskorna, ipren 2 ggr dagligen, vila och paniksamtal till sjukgymnasten. Jag dör om knät börjar igen nu. Det har gått supersmidigt fram till nu och jag sköter faktiskt mina rehabövningar.

Ta kontroll Kattis

Det var ju supersumpatiskt av sommaren att göra en comeback i lördags. Detta fick så klart min sommarkänsla att blossa upp igen och med den separationsångest från sommaren.
Det är som ett dåligt förhållande. Jag får inget avslut. Nej, nu skiter jag i det här. Nu ska jag gilla läget. Jag gillar läget. Läget är precis HUR bra som helst!

Nej jag kommer inte träna mindre

Tack för era kommentarer på träningsinlägget. Jag tycker själv inte att jag tränar för mycket (vad man nu menar med det) och då försöker jag se det ur många olika perspektiv. Jag har verkligen funderat och inte bara slagit bort det. När någon som tycker om en är orolig och säger till, då försöker jag ta det på allvar och reflektera.

Jag tror att många inte förstår hur mycket glädje träning ger mig och många andra. Jag skulle till exempel ha ännu svårare för hösten. Hur är detta möjligt tänker ni nu, men det är det. Som det är nu tröstar jag mig med att hösten faktiskt är den absolut bästa årstiden att springa i medan sommeren faktiskt är riktigt hemsk. Det är så mycke jag aldrig skulle fått se och uppleva. Löpning är ett underbart sätt att upptäcka en ny plats. Man hinner ju se så mycket mer än om man går.

Jag hade tex aldrig träffat den här sköna liraren om jag inte sprungit

Isa hade inte haft mina svettkläder att vältra sig i


Förresten var igår första gången på hur länge som helst som jag kunde tänka på snö och jul utan att få panik. Det går frammåt!

Appropå inget

Jag har precis beställt en pokal till jobbet. Hur coolt är inte det?

Tränar jag för mycket?

Lite då och då brukar någon runt omkring mig se bekymrad ut och säga att de är oroliga över mig. Över att jag tränar för mycket. Oftast är det en person som inte finns i min omedelbara närhet men som ändå finns där i utkanterna. Den här gången var det en före detta kollega (icke att blanda ihop med exkollegan som ibland kommenterar här). Jag skrattade först när hon sa att hon var orolig för mig men sen kom jag på att jag borde ha bett henne förtydliga vad hon menar. Vad är det hon är orolig över?
Är jag beroende av träning för att må bra? Ja, utan tvekan.
Är detta dåligt i sig själv? Det har jag svårt att se.
Känner jag mig tvingad att träna och får dåligt samvete om jag hoppar över ett pass? Icke. Jag skolkar då och då med gott samvete.
Tränar jag jämt? Det beror väl på vad man menar men jag har minst en och gärna två vilodagar i veckan.
Tränar jag så mycket att jag blir skadad eller sjuk? Jag är ju aldrig sjuk. Nu har jag utvecklat nån slags romantiserad bild av hur det är att ligga i sängen, vara lite rosig om kinderna med feber och kolla på DOOL. Enda skadan jag haft är mitt knäproblem och då är det i stället viktigt att jag tränar mitt knä på rätt sätt.
Äter jag konstigt/dåligt? Det tycker jag inte. Visst jag kan vara kräsen på det sättet att jag inte vill äta massa skit med färdigmat, McDonalds osv men jag är ju inte rädd för att äta mycket, fett eller kolhydrater osv.

Så jag måste undra, vad är hon orolig över? Vad tror ni? Är ni oroliga över mig?

En till om Bolland

Det var kräftskiva i Bolland. Själv åt jag inte kräftor utan hade köpt rostbiff och potatissallad. Bredvid mig till höger satt Stockholmskillens kompis. Mitt emot satt den andra kompisen till Stockholmskillen. Han bredvid mig pratade högt och tog mycket plats. Jag tyckte han var dryg. Han kallade mig för något vagt nedvärderande (lilla gumman?) och försökte vara wingman åt sin kompis som tydligen hade spanat in mig som ett möjligt ragg (trots att det var allmänt känt att jag var upptagen). Så kom det obligatoriska drick-momentet. Alla hällde lite av det de hade att dricka två glas och sedan lottades de två glasen ut. I glasen hamnade alltså: cider (olika smaker), öl, snaps och vin (vitt och rött). Mångfald for the win! Killen bredvid mig vann. Nästan alla rynkade på näsan när han hävde kräftspad i glaset och sedan halsade i sig hela. Jag antar att det var ett sätt att hävda sig, även om jag har svårt att förstå vad kräftspadet skulle ge honom för machopoäng.
Åsa vann det andra glaset men vägrade dricka upp. Då tog han hennes också. Samma procedur. Sen var han inte högljudd längre. Han somnade i Stockholmskillens dusch 5 minuter senare. Enligt rykten kunde man slå på duschen utan att han vaknade.

Vi dukade undan borden och började dansa och jag hade andra killen efter mig som en igel. Jag struntade i det och dansade på och skrattade med mina vänner under hela kvällen. På slutet satt vi i en trappa och pratade lite lugnt när kompisen dök upp igen. Han satte sig bredvid mig och såg svår ut och frågade om jag hade en soffa eller nåt som han kunde få sova på. Jag vände mig mot honom:
-Du, jag har bara en 120 säng och där ska en person sova, Jag. Så vände jag på klacken och marcherade i sedvanlig Kattisstil iväg. Tyvärr var klacken lite för tärande på slutet så jag tog av mig skorna och gick. Eller det gjorde jag inte alls. Jag var alldeles för otålig för att gå så jag halvjoggade hem. Också det typiskt mig.

Till Sassi

Första gången jag smakade Brysselkål var i Bolland. Det var på tiden alla hade icq och använde den. Eftersom jag hade Mac hade jag Gerrys icq och det var mycket märkligt i de flestas ögon. Ljuden var inte samma och jag hade gubbar i stället för blommor. En dag pratade jag med Fred på icqn och han berättade att han skulle göra köttfärssås. Jag suckade avundsjukt eftersom jag själv inte alls hade lust att laga mat. Vi pratade en stund och efter ett tag lyckades jag bjuda in mig själv på middag till honom. Det här var på en tid då rykten växte exponentiellt och när jag promenerade in i pojkkorridoren på hemmet började killarna att surra som humlor. De fnissade och frågade om något var på gång. Jag svarade att en middag var på gång. Detta förnekande gjorde dem bara ännu ivrigare och när jag gick in till Fred som hade dukat för oss båda stod de nästan som Knatte, Fnatte och Tjatte på varandra utanför dörren. Jag fick spagetti och köttfärssås och för första gången smakade jag brysselkål.

Det var inget på gång mellan oss och därför hände det hellar inget, men det tror jag inte killarna förstod. De var för upptagna med att fantisera över vad som hände för att förstå att det bara var en middag två vänner emellan, en för lat för att laga mat.

Bit ihop Kattis

Jag är på jobbet och jag är hes. I helgen har jag skrikit och applåderat så jag nästan blev öm i händerna. Jag älskar friidrott. Det är verkligen den bästa sporten. Och alla dessa människor jag bara sett på tv. Pojkvän himlade med ögonen när jag pickade på honom för tusende gången när Wissman gick förbi eller Sunneborn la sig på banan eller jag såg Yanick instruera Christian eller Emma. Det var så underbart med stämningen och vädret. Det hade inte kunnat vara bättre.

Om det bara inte tog slut...

Våga prova nya grejer

Vad är det med folk att inte våga prova något nytt? Man måste vara vältränad innan man ska börja träna, ha bra kondis innan man börjar springa, kunna dansa och vara smidig innan man börjar dansa. Man vill inte heller gå själv för det är läskigt. Jag fattar det inte. Vad är det värsta som kan hända?

SM i friidrott

Jag har köpt biljetter till friidrotts-SM och shit vad peppad jag är. Min gamla favvo Mattias Sunneborn ska vara med. Jag kan inte riktigt fatta att jag får se honom och massa andra som jag beundrar på riktigt! Det här blir en sjukt bra helg!

Morr!

Idag skulle jag ta en av jobbets elbilar till ett möte. Jag älskar elbilen. Den är liten, smidig, mijövänlig och supersöt. Tyvärr vägrade den starta för mig idag så jag sprang in till dem som har hand om våra bilar för att få hjälp, ganska stressad eftersom mötet började snart och jag verkligen inte ville bli sen. Jag berättade att den inte startade varpå mannen frågade mig om jag vridit om nyckeln helt.
-Ja det tror jag väl? samtidigt som jag nervöst ryckte från sida till sida och tittade på klockan.
-Kan du komma och titta på den? Ifall jag gjort något fel? Jag hade den ju i måndags och då var det inga problem.
Mannen skämtmuttrar "typiskt fruntimmer" och jag kan nästan känna hur en åder i pannan börjar pulsera.
Vi går ut till bilen och tittar och det visar sig att den inte har någon el. Han kollar på laddningsstationen och det visar sig att en säkring har gått så trots att bilen har stått på laddning så har den inte fått nån el. Han ger mig nycklarna till en annan bil som vi går till. Han vill nämligen kolla att jag kommer iväg. Jag säger på väg till bilen:
-Jamen då var det inte fruntimmrets fel ändå. och ler sött.
Han tittar ner i backen och säger att 9 gånger av 10 är det vis som ska köra som gör något fel. Well, in ya face, det var inte mitt fel. Ett poäng till Kattis!

Senare kommer jag till mötet. Plötsligt börjar en man där att likna en sorts maskiner vid kvinnor. De måste tydligen pysslas om och spacklas för att sköta sig. Precis som kvinnor uppenbarligen. Jag stelnar till och fortsätter le. Vi har nämligen en utomstående på mötet som jag vill att vi ska visa en gemensam och harmonisk bild emot men inne i mig svär jag. Vaddå spacklas och servas?! Jag får inte heller något tillfälle att säga något tillbaka. Ett poäng mot Kattis!

Vad är det med folk idag? Är jag ful och schleten? Och om jag är det så kan jag i alla fall tipsa om att jag inte uppskattar att bli kallad fruntimmer. Eller att nån säger att jag måste spacklas och kräver underhåll. Morr.

En eftermiddag i mitt liv

Igår stack jag ut och sprang. Så här fin var jag. Självklart lyssnade jag under tiden. Den här gången var det Gaimans bok Neverwhere.

Ute hittade jag värsta fina stängerna. Nu börjar jag bli så pass bra att jag faktiskt kan polea utan perfekta förhållanden också, så jag var ju tvungen att röja lite.

En fulscorpio. Fästet är inte perfekt så jag måste tjyvhålla med handen.

Och så lite handstående. Den där vet jag inte vad den heter.

Hösten

Undrar om hösten och jag någonsin kommer att bli kompisar. Ja jag har börjat få höstångest. Igen. Ja det är jobbigt för er att höra mig gnyla om det. Det är jobbigt att ha det också kan jag säga.

Håll i hatten gott folk!

För i helgen är det fest, och jag ska gå ut! Jag ska dansa, och inte poledance! Eller ja de bli kanske lite hemma innan utgång men sen ska jag dansa vanligt. Gud det är så länge sen så jag måste nog gå en kurs. Och vad ska jag egentligen ha på mig?! Man har inte hotpants på sig ute va? jag vill minnas att man inte har det.

Stryk en sak från listan

I höst börjar jag på nybörjarbalett. Gud vad kul! Jag är jättetaggad och vill börja nu, genast!

Vad jag vill göra innan jag dör

Så här när semestern tar slut får jag ofta lite "åh nej nu är det höst och då får jag dödsångest och vad är det egentligen för mening med allt"-vibbar. Därför började jag med en lista om vad jag vill innan jag dör. Det här har jag än så länge.

Hoppa fallskärm
Forsränna
Åka till Venedig
Köpa hus i Italien
Springa maraton
Tävla i alla fall en gång i poledance. Behöver inte vara någon stor tävling (det är faktiskt tom att föredra en pytteliten)
Besöka alla kontinenter
Baka den perfekta biskivin
Träna så hårt så jag spyr
Gå på opera
Uppleva Sveriges första kvinnliga stadsminister
Vara ledig en hel sommar
Vara chef
Se Madonna live igen
Åka på Comic con
Bila i USA
Fortsätta träna hela livet
Hitta ett eget svampställe
Prova att dansa balett
Åka till en chokladplantage
Äta råbiff
Åka till Nya Zeeland
Vara en cool tant som går snabbt, svär och är rapp i munnen
Lära mig ett till språk (spanska, italienska eller kanske franska)
Simma med delfiner
Gå ut på morgonen, plocka lite ägg och sedan göra äggröra på dem
Bestiga Kebnekaise
Berätta för folk att jag älskar dem
Köpa en så löjligt dyr choklad att jag får hicka
Läsa och betygssätta 1000 böcker
Vinna massa pengar (minst 10 000 under samma gång)
Åka på Safari
Se massa olika vilda kattdjur
Se ett OS live (tack AK)
Se Sverige ha ett till lika bra OS friidrottsmässigt som vi hade i Sydney
Bada i en lagun
Bada i en varm källa
Bada i ett vattenfall (Tack Linda)

Hjälp mig. Vad tror ni mer jag vill? Vad vill ni?

Uppföljning

Ett av årets nyårslöften var att bli bättre på uppföljning så vi kollar hur jag egentligen ligger till. Så här såg det ut:

Jag vill 2011: köra hårt med meat free Monday, bli bättre på Poledance, köpa en stång så jag kan träna hemma, träna mer än 2010, inte balla ur över julen, åka på en kul resa, bli bättre på att följa upp, jobba bra med min rehabträning, sätta ett pers, byta en blöja, vara barnvakt, laga mer mat med fisk och skaldjur (obs, inte bara lax!).

Men gud, det ser ju görbra ut! Jag behöver bli bättre på att laga fiskmat, men där har jag massa inspiration från Italien nu. Jag behöver bara byta en blöja och hålla i lite grejer som jag redan gör så är jag home safe. Ja det är att akta urballningen över jul då. Men annars, bra jobbat Kattis!

Det var de 4 veckorna

Imorn börjar jag jobba igen. Jag har haft en härlig semester, även om jag har mycket att säga om det svenska sommarvädret. Jag vill ge mig själv riktigt med cred för att jag inte ballat ur på semestern. Jag har druckit vin och ätit götta, men jag har inte blivit galen och jag har rört mig hela tiden. jag har tränat rätt bra förutom veckan i Italien men då gick vi så himla mycket så det gör ingenting. Bra jobbat Kattis!

Bada mera

Sa jag förresten att vi hade jacuzzi på vårt hotellrum? Gissa om jag var lycklig över det? På lördagen tappade jag upp lite, superhett vatten som jag deklamerade att jag skulle ligga i tills jag löstes upp och sen vältrade jag mig runt i det min vana trogen.

Badar man Kattisstyle tappar man alltså upp lite vatten. Det ska vara så varmt att du blir alldeles röd och enda anledningen till att man klarar av det är för att hela kroppen inte täcks. Sen roterar man med jämna mellanrum. Klimatsmart!

Italien

Den här semestern styrde vi mot Italien. Jag och pojkvän har aldrig varit där men kände på oss att det skulle passa bra. Vi är ju gigantiska fans av maten och värme. Vi blev inte besvikna! Vi åkte till ett ställe i Nordvästra Italien som heter Moterosso och ligger alldeles vid havet. Där finns 5 små byar som man kan vandra eller åka tåg mellan och det är knappt någon trafik att prata om. Vi bodde på ett hotell uppe på ett berg med fantastisk utsikt över havet och övriga byn. Backen uppför (1 km med ca 2% lutning) var väl inte lika fantastisk att gå uppför men hey, gratis träning. Hotellet hade faktiskt en minibuss som åkte bestämda tider. Orka vänta på den dock. Vi gick uppför backen i alla fall en gång varje dag. Området är känt för sin seafood och vi åt en räkravioli som var så sjukt god! En liten bit av himlen. Mycket var det dessutom. De ställde fram en stor lergryta på bordet som puttrar när man får in den. Åh!

Annat som de är kända för är sina citroner som det bland annat blir likör, citrontårtor och annat göttigt av. De som kommer och hälsar på kan få smaka citronlikör.

Nu är det ok att vara hemma. Jag saknade katterna och poledancen när jag var borta. Här hemma saknar jag värmen. Semestern har varit bra. Jag har hunnit vara ledig och slappa och göra grejer. Förra semestern var ju bara flytt, renovering och hets kändes det som. Livet är bra.

Meat free monday

Det blir dåligt med meat free mondays så här på semestern. Jag glömmer liksom bort att det är och får köra det någon annan dag i stället. Fast det funkar det med. Poängen är ju att äta vegetariskt minst en dag i veckan, och det gör vi. Det har vi gjort ända sedan vi började i höstas nån gång. Det är jag nöjd med. Vi får se vilken dag som blir veckans vegetariska.

Mitt tålamod och jag

Jag går fort och jag blir stressad om någon går långsamt. När jag fikar fikar jag färdigt, sitter en stund och frågar sedan om vi ska gå. Jag blir irriterad när Pojkvän måste stå i hallen för att stänga jackan och inte kan göra det på väg ned för trappan. Om saker krånglar är inte jag den som tvekar att fräsa åt dem eller gorma. Jag har helt enkelt inte så bra tålamod och det brukar Pojkvän påpeka, lite som jag vore efterbliven och han ska ta hand om mig.

I vanlig ordning firade vi midsommar med min familj. Ca 11.30 på midsommarafton väntar vi på att pappas kompis E ska dyka upp och åka med oss till travet. Pappa ringer och frågar och E är på väg. Det är han. Han ska bli skjutsad och är alldeles borta vid macken. Pappa blir nöjd och vallar ut oss för att börja packa in i bilen. Tiden går och efter 7 minuter har E inte kommit. Jag och Pär står och pratar och skrattar men pappa börjar vanka omkring. Efter 12 minuter börjar pappa muttra för sig själv och svära. 5 minuter till går och pappa sätter sig i bilen som om detta skulle stressa E att komma snabbare. Han håller i ratten och mumlar någonting.

Nu börjar han fråga oss vad som kan ha hänt och hur lång tid det kan tänkas ta. Jag rycker på axlarna och upptäcker en stolpe vid sidan av vägen som ser ut att gå att göra nåt poledancetrick på. Men pappa kan minsann inte tänka på något annat. Han vankar och frustar och rynkar ögonbrynen.

Slutligen, efter 40 minuter kommer E. Pappa muttrar något surt och hoppar snabbt in på förarsidan. Jag vet redan vad som gäller och sätter mig i mitten och spänner på bältet. Nåde den som är seg när min far är på det här humöret. Vi åker iväg, mycket senare än pappas plan och han är klart rubbad ur sina cirklar. När vi kommer fram är det dessutom bilkö. På det börjar det regna. Vi andra i bilen börjar skämta men från pappa osar det ut irritation och han spänner ögonen när han ser sig omkring med en laserartad blick. E gör sitt bästa för att skämta med pappa och jag ser att min far märkbart anstränger sig för att inte slå honom i huvudet utan nöjer sig med en halvgiftig kommentar.

När vi är framme tittar Pojkvän på mig och säger att han plötsligt förstår mig och mitt tålamod lite bättre. Jag rätar lite på axlarna och säger att jämfört med pappa har jag faktiskt mycket mer tålamod. Mamma som hör oss prata kommer fram och säger med lugn röst att Kattis faktiskt har det bästa tålamodet i hela familjen. Bortsätt henne själv förstås (hon är ett freak of nature när det kommer till tålamod). Jag vänder huvudet mot Pojkvän och fullkomligen strålar. Han ser först förvånad och sedan, inbillar jag mig, imponerad ut. Jag tar honom belåtet i armen och när vi går iväg säger jag: Där ser du. Med mina förutsättningar har jag faktiskt bra tålamod. Pojkvän nickar.

Och nu

Semester. Lyckan.

Jinx

Åh nej, jag hann bara säga att det var lugnare så började uppdragen hopa sig... Njuter av dagens tischa. Gissa vad jag lyssnar på?

Åh snart!

nu börjar det äntligen lugna ner sig en aning på jobbet. Jag flänger inte längre omkring med andan i halsen och sätter mig upp mitt i natten för att jag kommer på något jag inte gjort. Nej nu kan jag se semesten där borta vid slutet på veckan. Åh ljuva semester! Då väntar Italienresa, ponnyritt, sena nätter, bokslukande, fika, sena mornar, kompishäng och bara lätta sig!

Hetsig

Det är svinhetsigt för mig på jobbet just nu och jag springer runt med andan i halsen. jag har tusen saker i huvet och när jag ska sova bubblar de upp till ytan. Då är det svårt att slappna av. På detta har jag en sommarjobbare att ta hand om. Då är det lätt att stressa och förtvivla. Det tar ju liksom tid att introduceran hen i arbetsuppgifterna.
Men hen tar ju efter introduktion över och GÖR massa saker. igår fick hen börja med min skämshög. En hög som blivit liggande sen årsskiftet och dessutom bara växt. Jag skämdes (och sa det också) över att lämna över den. Nu blir den uppsorterad, arkiverad och allmänt uppstyrd och jag känner mig lättare i själen.
Jag kan förstå att folk tycker det kan bli hetsigt och stressigt med sommarjobbare, men samtidigt behöver de tänka på allt sommarjobbaren gör. Själv älskar jag min!

Studenten

Idag är det studenten på vår största skola. Gissa vem som är där och delar ut stipende inför alla 3:or i aulan? Ja jag vet att ingen kommer tänka på mig och jag behöver inte göra så mycket men nog lyckas jag ändå bli pirrig. Rock on!

En dag då jag föll isär

Linda ville höra om dagar när allt faller på plats eller kanske otursdagar. Jag brukar inte se på dagar som tur eller otursdagar. Jag ser händelserna som separata men idag hände något som fick mig ur balans.
Jag ser inte mig själv som speciellt ordningssam men med vissa grejer är jag nästan (ehrm) anal. Strumpor är ett exempel. Jag blir helt förstörd om en av mina strumpor försvinner i tvätten. Det får liksom inte hända. En strumpa kan inte försvinna. Den måste ju vara någonstans! Jag blir skithetsig om den försvinner tillfälligt och det händer inte ofta.

Idag på lunchen kom jag ner till köket och öppnade ”mitt” kylskåp. Vi har nämligen 2 (ca 140 anställda, många köper lunch på företaget eller ute). Såg inte matlådan där jag ställde den. Blir lite förvirrad och kollar runt mer. Ingen matlåda. Jag öppnad tveksamt andra kylskåpet, men hittar inte heller där någon matlåda.
Tillbaka till mitt kylskåp och rotar verkligen igenom hela men av lådan syns inte ett spår. Glömde jag plocka upp den ur väskan? Jag springer upp till kontoret men nej, inte är den där. Jag är verkligen helt säker på att jag ställde in den. Jag kommer ju ihåg att jag hejade på Greger samtidigt. För säkerhets skull ringer jag pojkvän och frågar att min matlåda inte stod kvar imorse. Det gjorde den inte.
Nu är jag rejält uppjagad och spanar nästan ilsket på folk i matsalen för att försöka upptäcka matlådetjuven. Jag börjar fråga folk om de sett den men ingen vet något. Till slut får jag köpa en macka och lite sallad men jag tänker hela tiden längtansfullt på min fina (och dyra!) kravlax med cous cous.

Hoppas verkligen att förövaren uppskattade maten för själv känner jag mig inte tillfredsställd av min mat. Och som med strumporna kan jag inte släppa. Var är den någonstans? Vem tog den? Jag kan ju knappt jobba nu. Och hungrig börjar jag bli. Skit också!

Tisdag, redan?

Oj den där helgen gick fort. men det är semester snart och tur är väl det. Jag börjar bli sådär sommardisträ. När jag bara vill släpa mig runt i tofflor och sova länge. Som tur är har sommartiden på jobbet börjat så dagarna blir mycket kortare. Och det här året kommer jag inte vara inne i en renoveringshets så jag kommer faktiskt att märka av det. Jag behöver inte spackla och måla till 23 på kvällen. Nej du i stället kan jag skörda mina basilikor och kolla på Stargate universe. Men tänk vad bäst det hade varit om x-men funnits som serie.

Ett kul barndomsminne

Ni minns köttfärstån? Jag fick ju en blodfylld blåsa under nageln på lilltån. Det förstår man ju att det inte kommer att gå bra. Nog för att jag har tappat naglar förr och är ganska härdad, men nu tycker till och med jag att det är läskigt. Nageln vill hoppa av direkt och av nån ny nagel syns inte ett spår. Måste den inte stanna kvar tills en ersättare i alla fall är på väg? Dålig kompetensöverföring nu tycker jag. Den här episoden får mig att tänka på en sak när jag var liten (såg ni den smidiga övergången, va?!).

Jag var kanske 5 år och satt och åt gröt, passad på av min faster. Mannagrynsgröt och blåbärssylt om jag minns rätt. Plötsligt började jag mosa blåbär och väsa:
-Blod, bloood.
Faster skrattar och säger att det inte alls är blod. Det är bara blåbärssaft.
Jag vänder mig om och stirrar på henne...
-Jag vet, men jag låtsas att det är människor.

Med rätt musik på en filmatisering av det här har vi en klockren Omen-unge!
Är Malin nöjd eller vill hon ha mer minnen? Var det till belåtelse?