Om att träna mycket

Jag har bestämt att jag ska gå match i thaiboxning. D-klass och man har typ med skydd än hud som syns, men jag vill så klart göra så bra ifrån mig som möjligt. Därför tar jag träningarna på allvar.

Så var det kollegorna som ville after worka. De bokade så klart in en av de två dagar jag tränar thaiboxning för det. Efter mycket tandagnisslan och fundering på hur jag skulle göra bestämde jag mig för att tacka nej med motivering att jag skulle träna i stället. Alla var förstående och det kändes jättebra att jag sa som det var i stället för att komma med en ursäkt. Alla frågade om när matchen skulle bli och jag sa:
-Jag vet inte. Jag säger så fort jag vet.

På den awn bokade de in en ny aw, samma dag, men en månad senare. Jag kan alltså fortfarande inte gå. Vilket de vet. Jag vet också att de väljer bort fredagar (som jag tycker är en mycket bättre dag) för då vill flera vara hemma med familjen. Den här gången var de inte riktigt lika förstående när jag sa nej. De frågade om datum för matchen och när jag fortfarande inte har ett datum ser jag (eller tror mig se) att de tycker att jag borde kunna skippa i alla fall en träning för awn. Jag tränar ju ändå så mycket.

Nu börjar jag bli paranoid för idag frågade en kollega hur mycket jag gått ner i vikt. (de vet att jag ska ner lite i vikt för att hamna i rätt viktklass). Jag har gått ner två kg och är verkligen inte mager nu.Men det fick mig att börja fundera på om hon sa det bara i förbifarten, kanske för att uppmuntra, eller har de börjat prata om mig?

Igår hade vi tvättid så jag sprang inte mitt tänkta löppass. Tänkte att jag skulle kunna springa på lunchen idag men jag fegade ur. Jag är nämligen rädd att nån skulle säga något om att jag redan har tränat och då inte behöver träna på kvällen och därför kan följa med. Jag orkar inte säga då att de två passen inte har med varandra att göra och jag vill/behöver träna teknik ikväll. Jag bara la på ett pass till.

Jag gillar inte alls det här. Jag har känt mig väldigt stöttad förut och nu vet jag inte om det ligger något bakom min känsla. Jag gillar min träning. Jag tycker om att prioritera den! Jag tycker inte att det är så farligt att tacka ner till kakor som kollegan bakat, men den här känslan nu alltså. Gah, bara låt mig vara!

Den där känslan

Den där känslan när världen smalnar. När jag är så fokuserad att världen blir en tunnel. Jag kan höra vissa ljud omkring mig men det mesta bli bara brus. Fokus är bara framåt. Leende försvinner, blicken uppåt, munnen börjar strama. Den känslan. Jag älskar den.