Orkar jag?

Jag funderar på en grej. Orkar jag kliva upp 6 imorgon för att köra intervallträning? Jag som är värdelös på morgonträning. Det är väl i och för sig bara att bestämma sig och köra. Men orkar jag med simningen på kvällen då? Det är också bara att gå dit och simma. Är det jobbigt tar jag det bara lugnare.

Men orkar jag verkligen vara så ambitiös?

En vecka av träning

Nu när Lidingöloppet är sprunget kan jag träna på som vanligt utan att vara paranoid att bli sjuk. Jättebra! Jag fick kryp i benen förra veckan när det bara blev ett ynkligt intervallpass (och loppet så klart). En sak jag har tänkt på är de sneda blickarna jag drabbas av om jag pratar om min träning. Så här går det till:

-Åh igår när jag var på spinningen så bla bla bla.
-Tränade du igår också? Har inte du hållig igång nästan varje dag nu?

Eller

-Jag är trött för jag somnade så sent igår.
-Vadådå?
-När jag skulle sova såg jag bara simtagen framför mig.
-Jaha simmade du igår igen?

Varför är det så? Jag har inga barn som tar tid. Jag städar mindre ofta än många. Jag väljer att lägga mycket av min tid på träning. Är det provocerande? Ibland känns det som jag måste tänka noga på hur jag berättar så att inte fokus ska hamna på att jag tränat snarare än vad jag egentligen vill berätta. Jag kan inte hjälpa att tänka att detta beror på att jag är kvinna. Hade det varit samma sak om jag varit kille? Om jag pratat om gymmet? Min tanke är nej. Men det kommer jag så klart aldrig få någon klarhet i.

Närstudie

Då var den här helgen till ända. Jag har idag motionerat mina stela ben med en promenad i höstsolen. Benen blir nämligen lite stela av att kuta (eh, nåväl, jag jämför mig inte med eliten) i backiga Lidingö. Jag hade kul och är nöjd med min insats på 75 minuter. Efter kanske 4 km hittade jag en gubbe som höll ungefär mitt tempo som jag tog rygg på. Han drog mest men ibland drog jag också. Han såg så smärt ut och såg ut att springa fort. Jag flinade glatt när jag insåg att jag ju faktiskt sprang lika fort. Jag, en liten tjej som var rödflammig, flåsade högt och stänkte svett. Det är ruskigt coolt att inse att jag ändå springer hyffsat fort jämfört med andra motionärer. Och oj vad kul det är att springa förbi andra. När det var typ 5 km kvar tappade vi varandra och jag vet inte vem som sprang ifrån vem. Det var lite synd för jag såg framför mig hur vi sprang i mål och jag kunde tacka honom för draghjälpen och han skulle tacka mig och sen skulle vi glatt prata en stund.

Åh ni vet Cafét och biskvin jag pratade om? Jag lyckades hitta stället igen och köpte, så klart, en biskvi. Jag åt halva på fredag kväll och halva igår, framför datorn. Full av intorkad svett sen loppet eftersom jag ännu inte duschat. Jag är så het! 30 kr för denna!

Närstudie av stor biskvi

På helgerna är det lyxfrukost som gäller. I stället för yoghurt och müsli eller gröt kan man lägga lite tid på frukosten. Då äts det: äggröra, smoothie och macka. Mmm gott.

Närstudie av smoothien

Nu bakar jag piroger för fulla muggar och ska snart titta på Arkiv X. Snart är det dags att beställa en eller flera säsonger till.
Jag har ju en plats kvar på Listan, kanske jag skulle lägga till David?

Om ben

Jag undrar hur länge jag kommer att tänka: Nu skulle jag egentligen ha varit framme. när jag sneglar på klockan och den visar 17.44 eller 7.37. Nu skulle jag egentligen ha gått. när den är 16 eller 16.18.
Det är verkligen så himla skönt att slippa åka tåg. Ändå ska jag göra det idag. Det visade sig att Lidingöloppet för min del börjar okristligt (passande eftersom jag är ateist) tidigt (10.50. Hämta nummerlapp innan, vara ute i god tid osv osv) varpå det bestämdes att övernattning i Stockholm vore lämpligast. Då blir tåg färdsättet för dagen.
Och kanske ett besök på nya favoritcafét?

Pojkvän visade häromdagen stolt upp sina ben som han hävdar har blivit muskulösare. Jag inspekterade och mumlade något. Jag inspekterade sedan mina ben och konstaterade att jag inte såg någon större skillnad. Eftersom jag har så korta ben ser de redan kraftiga (inte kraftiga som i jag kallar dem kraftiga för att jag inte vill säga tjock utan kraftiga som i de här benen kan du inte ta i vardera handen och bryta av, det finns mycket kött här) ut. Så det är väl bra att de inte blivit ännu redigare.Jag gillar mina ben, det är bra ben. Mycket kött som sagt. Feel free att göra anspråk på dem när jag dör. De är säkert goda i marinad.

En sån bra telefon!

När halsen är illasinnad några dagar innan Lidingöloppet får simningen stryka på foten för en promenad i stället.
Ja jag är paranoid och tror att det finns mycket bakterier i badhuset. Nej jag vill inte bli sjuk till helgen. Nej jag blir säkert inte det ändå, jag sa ju att jag är paranoid.
Beväpad med Kattisiphone, för att lyssna på musik, gav jag mig ut i höstsolen. Och titta, vilken tur att jag köpte Kattisiphone, för nu kunde jag ju knäppa kort också!

Ser ni ekorren? Den hann springa en bit innan jag hann fota.

Görfint!

Och änder!

Jag älskar änder!

Hur det började

Jag minns när jag gick i skolan och vi skulle springa. Allt längre än 3 km kändes hur långt som helst och jag tyckte det var extremt tråkigt. För att kunna få ett visst betyg var man tvungen att springa på en viss tid och jag visste vad jag siktade på. Jag harvade runt i spåret, 2 km, och försökte ta mig under 10 minuter. Men det gick inte. Jag kämpade och slet men kunde verkligen inte ta mig under gränsen. När läraren sa att det även var ok om man sprang en mil på 60 minuter höll jag på att svimma. En mil! Det går ju inte! Jag hade aldrig sprungit längre än 5 km och fattade inte alls att man kunde springa dubbelt så långt.

Fast besluten att klara det knölade jag ner min freestyle i cykelbyxorna (för att den inte skulle hoppa, tack gode gud på MP3spelare) och bestämde mig för att springa hemifrån, till spåret, springa 5 km och sedan hem igen. En sträcka som borde bli kring milen. Jag måste ju se om det var rimligt att hoppas på att klara de magiska 60 minuterna.
Det var mycket roligare med musik och efter ett tag upptäckte jag en viss tjusning med det. När jag kom hem och stängde av stoppuret jag fått låna av pappa visade tiden på ca timmen. Målet var alltså inom räckhåll och jag hade sprungit längre än jag någonsin gjort tidigare, utan att vara döende. Jag mådde till och med rätt bra. Det var härligt att se vad jag kunde klara.

När det var dags att springa i skolan hade jag igen laddat med freestylen och cykelbyxor för att inte tala om vattnet jag druckit. Vi fick själva bestämma om vi ville springa runt en tjärn 10 varv, vilket skulle bli flackare och enklare eller 5:an två varv. Jag bestämde mig för 5:an, trots den beryktade mördarbacken, eftersom jag tycker det är jobbigare att springa flera varv. Det var bara jag som gjorde det. När jag gick i mål var det på 56 minuter och klarade det. Den dagen tändes en dröm. Om jag kunde klara av en mil och ändå må så bra, tänk om jag då kunde klara av 4, ett maraton. Jag ville inte sluta springa.
Ändå gjorde jag det. I flera år. Det var först när jag började träna på F&S igen för ca 5 år sedan och ville ha ett mål med min träning som jag kom på löpningen. Jag fick ett galet infall och anmälde mig till Göteborgsvarvet. Hur det har gått sedan dess vet ni ju.

Ett maraton känns närmare än någonsin och jag hoppas kunna springa det någon gång, men mest hoppas jag att jag inte slutar löpa igen.

Att det kan vara så jobbigt

att laga mat. Jag orkar inte! Kan jag inte få äta äggmackor i stället?
Det är tillräckligt jobbigt att tvätta.

alkolås

Japp, då har jag kört en bil med alkolås för första gången. Jag fattar inte varför inte alla bilar har det. Alla fyllekörningar skulle kanske inte försvinna men antagligen de flesta. Det borde vara lag på det precis som bilbälte.

Politik

Med regeringens nya politik kommer jag att få 200-300 kr extra kvar efter skatt. Vilket bullshit. Som om jag behöver det nu. Jag skulle mycket hellre skatta 500 kr mer (eller ännu mer) än jag gör nu och ge de pengarna åt till exempel arbetslösa och studenter. Och så sänker de a-kasseavgifter med hela 50 kr. Ja det är så man svimmar.

Kanske du kan prova att jogga lite?

Löpträning halverar risken att dö i förtid. (allt enligt en studie genomförd av forskare vid Stanford University i Kalifornien) Löpning minskar inte bara risken för hjärt- och kärlsjukdomar utan även cancer och neurologiska sjukdomar som exempelvis Alzheimers. Studien startade 1984 när löparna var 50 år eller äldre och höll på i drygt 20 år. Löparna var medlem i en löparförening och jämfördes med en frisk kontrollgrupp. Deltagarna fick varje år svara på frågor om sin vikt, hur de klarat sina dagliga aktiviteter som att sköta sin hygien, äta och klä på sig. Löparna var redan från början av studien i bättre fysisk kondition med mindre övervikt och rökte mindre. Under de drygt 20 åren ökade skillnaderna mellan de båda grupperna succesivt och vid slutet av studien hade deltagarna i kontrollgruppen betydligt svårare att klara av sina dagliga rutiner än de aktiva löparna.

Min personliga åsikt är att detta inte gäller bara löpning utan all träning. Löpning har ju fördelen att vara enkel eftersom du själv bestämmer exakt när den ska genomföras och att den inte behöver så mycket utrustning. En dag som denna känns den underbar. Klar höstluft och sol som skiner.
Men löpning passar inte alla och då är det jättebra att det finns mycket annat! Det finns ju få saker som är så sköna som att sjunka ner i soffan, varm och rosig efter en varm dusch och känna att kroppen har fått göra det den är byggd för dvs jobba. Väl i soffan tittar man på något bra och äter något gott. Då är livet bra.

Om att älska biskvier

I Hufvudstaden besökte vi det bästa cafét ever, Café 60 på sveavägen. Jag som är en riktig biskvinörd höll på att ramla av golvet när jag såg en rackare som var större än pojkväns knutna näve. 50 spänn kostade den och var värd varenda krona. Jag är mycket kräsen när det kommer till mina biskvier men den här hade mycket god botten, smörkrämen smakade bra (dvs inte bara smör som de flesta) och chokladen var mumma. Så var det ju storleken också. Jag betalar 25 kr för stans konditoribakade och de är kanske en tredjedel så stora. Antagligen var det 1000 kalorier i den. För att fräscha till lite delade vi på en passionsfruktpannacotta till. Götta! Måste påpeka att vi delade på biskvi också. Inte ens jag kan äta hela den där.
I övrigt hade cafét ett sånt otroligt utbud att jag lätt hade kunnat spendera flera hundra där. Hit kommer jag tillbaka!



Det här är biskvin jag kommer att fantisera resten av mitt liv om. Jag borde ha haft någonting bredvid som referenspunkt.


Jag slänger in en bonusbild också eftersom jag är nyklippt och på gott humör.


Den här herrn såg jag på promenad häromveckan.

Ta det lungt

Första helgen på länge som jag inte har något speciellt som ska hända. Jag ser fram emot att slappa och ta igen mig! Hela veckan har gått i ett rasande tempo med två utbildningsdagar inför ett projekt som jag ska leda, Coldplay och hepp så var det fredag.

Idag har jag finfredag och passar på att använda min pennkjol för första gången. Livet känns bra och idag är det jag som lägger mig tidigt. Ska bara se lite Arkiv X först.

Att bearbetas

Jag har börjat simma. Nu är det slut på fulsimning. Här ska läras riktigt bröstsim, ryggsim och framförallt crawl. Det känns kul att börja med något helt nytt. Det var ett tag sedan (om man bortser från jobbet där det har varit nytt i ett år). En sak är dock lite jobbig. Att hjärnan ska hålla på att processa all information. Simningen är rätt sen och ni vet hur man blir efter simning. Alldeles varm och mjuk i kroppen. Jättehärligt! Men trots att jag är trött och avslappnad kan jag inte somna. För hjärnan ska älta, sortera och begrunda all information. När jag sluter ögonen och ska somna ser jag bara simtagen framför mig. Jag tänker på hur jag ska göra nästa gång, hur jag ska göra för att få ordning på andningen.
Jag öppnar ögonen, försöker starta om och samma sak händer igen. Om jag bara sträcker armarna lite mer och fullföljer hela taget hanske det går bättre. Om jag lätt vinklar huvudet åt sidan och bakåt ska jag nog kunna andas. Jävla hjärna att vara noggrann. Kan den inte vänta med informationsbearbetning tills jag har somnat? Händer det här er också eller är det bara min hjärna som ska spexa till det?

Nu är det bara några timmar kvar tills jag åker. Hotellfrukost here I come!

Miniblogg

Jag lagar vegetarisk lasagne utan pasta. I den är det chili som jag så klart höll i händerna när jag hackade. Nyss tog jag bort sminket och kände hur det började svida lite i ögonen. Efter en stund fattade jag: ah, det är chilin som spökar.
Addera klorvatten till det. Jag kommer bli hur snygg som helst!

På onsdag är det dags för Coldplay, jei!

Träningsplanering

Jag har aldrig sett mig själv som en person som är fartfylld och har mycket inbokat. Tvärt om tänker jag på mig själv som ganska lat. Jag älskar att ligga i sängen och soffan, går utan problem ut osminkad och med flottigt hår om jag inte orkar göra mig i ordning och sover alltid länge på helgerna. Nu när jag ser över mitt nya träningstänk blir jag lite fundersam på om jag har vissa överbokningstendenser ändå.
Eftersom det funkade bra med träningsupplägget som jag körde med under hösten och våren vill jag fortsätta med det. Utöver det vill jag dessutom klämma in två pass med simning.
Det jag alltså vill köra i veckan är:
Spinning, Ki-box, Löpning intervaller, Löpning distans och Simning 2 ggr. Dessutom vill jag gärna köra aerobic ibland, för det är ju så kul.
Tror ni jag hinner?
Jag tänker så här: Kliver jag upp tidigt någon dag i veckan kan jag klämma in intervallpasset då. Det är ju kort. Sedan på kvällen kan jag ta ett simpass. Då får jag två vilodagar i veckan. All tid som jag får över från pendlingen måste ju ta vägen någon stans och jag kan lika gärna lägga en del av den på träning. Jag ska banne mig prova. Funkar det inte är det väl bara att klippa bort någonting. Så kan jag fortsätta att lata mig. Jag kommer nog alltid att vara lat. Det ligger i generna. Vi är en familj uppväxt i soffan.

Lyx

Vad ovant det känns att kunna sluta när det känns lämpligt i jobbet. I stället för att släppa allt exakt 15.55 eller 16.13 för att hinna i tid till tåget kan jag nu göra färdigt en uppgift. Fantastiskt.

Hur hinner man med?

Det händer så mycket just nu. Hösten och alla förändringar är över mig och jag är lycklig. Jag är glad och tacksam över det mesta i mitt liv. Förra helgen var bra och det var den här med. Jag har köpt trosor, tavlor och tryckt i mig munkar (5st!). Jag känner hur det kliar i fingrarna över att försöka fixa till och styra upp lägenheten. All tid jag "får över" har redan börjat visa sig och jag får mer energi.

Det är så kul att träffas och umgås med folk. Syster, föräldrarna, nya vänner, gamla vänner...I love it all. Och dansa, jag kan aldrig dansa tillräckligt mycket.

Nya jobbet...mycket nytt så klart. Det tar ju ett tag innan man kommer in i det och kan sägas att jag kommer trivas si eller så men tydligt är att min chef är jättebra och det finns bra möjligheter att styra rollen själv en aning. Men jobbprat är lättast att ta mun mot mun.

Nu ska jag maratontitta X-files.

Fullt upp

Fullt upp nu med nya jobbet. Jag har redan börja märkt av att jag har lite mer tid om dagarna och gud vad skönt det är.

Och snart är det redan helg, herre min je!

Skriver mer snart.

Tjejmilandet

Igår var det dags för tjejmilen. Jag har ju laddat upp med en hård hårdmånad som jag, mot alla odds har hållit. Trots tårtbjudningar, sambos som äter glass och godis framför mig stup i kvarten och diverse andra hårda prövningar. Bland annat denna skål med lyxchoklad som är min (bara min) och huserar i skafferiet.
Applåder till mig som stod emot den!

Dagen innan, nämligen på lördagen var dock hård hårdmånaden slut och det visade jag med besked. Jag gav mig själv en sockerkick som hette duga med morotskaka, kokostosca och nåt annat götta samt lite tryfflar och ljus lyxchoklad på kvällen. Mmm en darrig kropp som lider av törst och huvudvärk har jag saknat! Götta! Perfekt uppladdning, eller nåt...

På söndagen var det vackert väder. Ända tills nån halvtimme innan start. Då började det attackregna, sicket elände! Jag lät mig dock inte nedslås utan stod i stället och tryckte vid scenen där tjejbandet spelade. När det sedan sprack upp och solen kom fram var allt frid och fröjd. Ända tills jag kom till startgruppen. Grupp 3 för dig som beräknar springa på 49-53 minuter och där såg flera tanter som inte tänker ta tid, som har mysbyxor och magar som hänger utanför mysbyxorna (dvs ser fram emot en tid på en bra bit över timmen). Visst är tjejmilen till för alla. Men förstör fan inte för oss som vill få en bra tid. Ställ dig i rätt startgrupp! Fuckers! Jag brukar skratta åt Testosteron men Östrogen är banne mig inte att leka med.

Trots detta lyckades jag persa och lyckades få de stackas små benen att masa sig runt på ca 46. Breee gjort Kattis. Satsar du mer och hårdare kan du nog krama ur mer dock. Men jag är nöjd och glad.

För att avrunda dagen åt jag massa phishfood och fick, återigen, lite huvdvärk och pirr i kroppen. Ska det vara så här varje gång jag äter sockriga saker nu eller går det över?