Lunginflammation

Happ, nu har jag fått lunginflammation. Jag trodde bara det var gamla, sjuka eller superfattiga människor som bor i skjul som fick det. Det känns väldigt KullaGulla eller 1800-tal om du frågar mig. Det är flera på jobbet som har fått det under senaste året och grejen med dem är att de har blivit så himla risiga. De har blivit sjukskriva i 14 dagar.

Läkaren sa till mig att jag inte verkade superpåverkad. Att jag såg ganska ok ut. Just nu har jag inte feber, jag är eländig och hostar, men jag är långt ifrån döende.

Undrar om jag fick en mesigare variant än de andra? Eller är det för att jag upptäckte den ganska fort? (Jag knastrar när jag tar djupa andetag, det och det läskiga slemmet fick mig att förstå att det var fara å färde).

Eller är det så att jag inte blir lika hårt drabbad för att jag är i bättre form?

Den formen lär jag ju inte behålla eftersom jag inte får träna nu, ja om man inte räknar hostan då...

Lasarett?

Alltså, det här med lasarett. Vad är det? Vem säger det och varför? Enligt mina observationer är det äldre människor som säger det. Jag kommer inte ihåg att folk i min ålder eller yngre säger det.

Stalker?

Jag börjar fundera på om jag har fått en stalker. Det hela började med att jag hade kontakt med honom i jobbet. Väldigt lite och ytligt, även om jag försökte vara personlig och trevlig under den korta tiden. Jag skulle efteråt höra av mig. Plötsligt fick jag ett mess på min privata FB. Fine, en aning udda men inte superkonstigt. Jag messade tillbaka att det inte skulle vara aktuellt från mitt företags sida att höra av oss ytterligare. Det var i alla fall ett år sedan. Vi är inte vänner på FB.

Igår bytte jag profilbild, idag fick jag ett nytt mess med en kommentar på den.

Han borde inte kunna se nåt annat än min profilbild. går han med jämna mellanrum in och tittar?

Vad säger ni? Är inte det stalkervarning?

Äntligen helg

Så blev det äntligen fredag den här veckan också. Har ni sett Oscar Pistorious i VM? Killen de kallar Blade runner. Han är amputerad och springer med proteser. Så himla coolt att han tagit sig till VM. Nu pågår det en diskussion om han har en fördel eller inte. Tyckte Fogdö sa det så himla bra när ha sa att de andra också får amputera sig då. Mitt knä må vara vrångt men det funkar och jag kan gå med det. Tänk vad fantastisk kroppen är. Kära kropp, förlåt om jag klagar på dig. Jag tycker faktiskt att du är toppen. Och ganska snygg.

Nästa vecka blir antagligen hetsig för mig så i helgen gäller det att ta igen sig. Och se så mycket friidrott jag kan!

Tränar jag för mycket?

Lite då och då brukar någon runt omkring mig se bekymrad ut och säga att de är oroliga över mig. Över att jag tränar för mycket. Oftast är det en person som inte finns i min omedelbara närhet men som ändå finns där i utkanterna. Den här gången var det en före detta kollega (icke att blanda ihop med exkollegan som ibland kommenterar här). Jag skrattade först när hon sa att hon var orolig för mig men sen kom jag på att jag borde ha bett henne förtydliga vad hon menar. Vad är det hon är orolig över?
Är jag beroende av träning för att må bra? Ja, utan tvekan.
Är detta dåligt i sig själv? Det har jag svårt att se.
Känner jag mig tvingad att träna och får dåligt samvete om jag hoppar över ett pass? Icke. Jag skolkar då och då med gott samvete.
Tränar jag jämt? Det beror väl på vad man menar men jag har minst en och gärna två vilodagar i veckan.
Tränar jag så mycket att jag blir skadad eller sjuk? Jag är ju aldrig sjuk. Nu har jag utvecklat nån slags romantiserad bild av hur det är att ligga i sängen, vara lite rosig om kinderna med feber och kolla på DOOL. Enda skadan jag haft är mitt knäproblem och då är det i stället viktigt att jag tränar mitt knä på rätt sätt.
Äter jag konstigt/dåligt? Det tycker jag inte. Visst jag kan vara kräsen på det sättet att jag inte vill äta massa skit med färdigmat, McDonalds osv men jag är ju inte rädd för att äta mycket, fett eller kolhydrater osv.

Så jag måste undra, vad är hon orolig över? Vad tror ni? Är ni oroliga över mig?

Våga prova nya grejer

Vad är det med folk att inte våga prova något nytt? Man måste vara vältränad innan man ska börja träna, ha bra kondis innan man börjar springa, kunna dansa och vara smidig innan man börjar dansa. Man vill inte heller gå själv för det är läskigt. Jag fattar det inte. Vad är det värsta som kan hända?

Morr!

Idag skulle jag ta en av jobbets elbilar till ett möte. Jag älskar elbilen. Den är liten, smidig, mijövänlig och supersöt. Tyvärr vägrade den starta för mig idag så jag sprang in till dem som har hand om våra bilar för att få hjälp, ganska stressad eftersom mötet började snart och jag verkligen inte ville bli sen. Jag berättade att den inte startade varpå mannen frågade mig om jag vridit om nyckeln helt.
-Ja det tror jag väl? samtidigt som jag nervöst ryckte från sida till sida och tittade på klockan.
-Kan du komma och titta på den? Ifall jag gjort något fel? Jag hade den ju i måndags och då var det inga problem.
Mannen skämtmuttrar "typiskt fruntimmer" och jag kan nästan känna hur en åder i pannan börjar pulsera.
Vi går ut till bilen och tittar och det visar sig att den inte har någon el. Han kollar på laddningsstationen och det visar sig att en säkring har gått så trots att bilen har stått på laddning så har den inte fått nån el. Han ger mig nycklarna till en annan bil som vi går till. Han vill nämligen kolla att jag kommer iväg. Jag säger på väg till bilen:
-Jamen då var det inte fruntimmrets fel ändå. och ler sött.
Han tittar ner i backen och säger att 9 gånger av 10 är det vis som ska köra som gör något fel. Well, in ya face, det var inte mitt fel. Ett poäng till Kattis!

Senare kommer jag till mötet. Plötsligt börjar en man där att likna en sorts maskiner vid kvinnor. De måste tydligen pysslas om och spacklas för att sköta sig. Precis som kvinnor uppenbarligen. Jag stelnar till och fortsätter le. Vi har nämligen en utomstående på mötet som jag vill att vi ska visa en gemensam och harmonisk bild emot men inne i mig svär jag. Vaddå spacklas och servas?! Jag får inte heller något tillfälle att säga något tillbaka. Ett poäng mot Kattis!

Vad är det med folk idag? Är jag ful och schleten? Och om jag är det så kan jag i alla fall tipsa om att jag inte uppskattar att bli kallad fruntimmer. Eller att nån säger att jag måste spacklas och kräver underhåll. Morr.

Håll i hatten gott folk!

För i helgen är det fest, och jag ska gå ut! Jag ska dansa, och inte poledance! Eller ja de bli kanske lite hemma innan utgång men sen ska jag dansa vanligt. Gud det är så länge sen så jag måste nog gå en kurs. Och vad ska jag egentligen ha på mig?! Man har inte hotpants på sig ute va? jag vill minnas att man inte har det.

Mitt tålamod och jag

Jag går fort och jag blir stressad om någon går långsamt. När jag fikar fikar jag färdigt, sitter en stund och frågar sedan om vi ska gå. Jag blir irriterad när Pojkvän måste stå i hallen för att stänga jackan och inte kan göra det på väg ned för trappan. Om saker krånglar är inte jag den som tvekar att fräsa åt dem eller gorma. Jag har helt enkelt inte så bra tålamod och det brukar Pojkvän påpeka, lite som jag vore efterbliven och han ska ta hand om mig.

I vanlig ordning firade vi midsommar med min familj. Ca 11.30 på midsommarafton väntar vi på att pappas kompis E ska dyka upp och åka med oss till travet. Pappa ringer och frågar och E är på väg. Det är han. Han ska bli skjutsad och är alldeles borta vid macken. Pappa blir nöjd och vallar ut oss för att börja packa in i bilen. Tiden går och efter 7 minuter har E inte kommit. Jag och Pär står och pratar och skrattar men pappa börjar vanka omkring. Efter 12 minuter börjar pappa muttra för sig själv och svära. 5 minuter till går och pappa sätter sig i bilen som om detta skulle stressa E att komma snabbare. Han håller i ratten och mumlar någonting.

Nu börjar han fråga oss vad som kan ha hänt och hur lång tid det kan tänkas ta. Jag rycker på axlarna och upptäcker en stolpe vid sidan av vägen som ser ut att gå att göra nåt poledancetrick på. Men pappa kan minsann inte tänka på något annat. Han vankar och frustar och rynkar ögonbrynen.

Slutligen, efter 40 minuter kommer E. Pappa muttrar något surt och hoppar snabbt in på förarsidan. Jag vet redan vad som gäller och sätter mig i mitten och spänner på bältet. Nåde den som är seg när min far är på det här humöret. Vi åker iväg, mycket senare än pappas plan och han är klart rubbad ur sina cirklar. När vi kommer fram är det dessutom bilkö. På det börjar det regna. Vi andra i bilen börjar skämta men från pappa osar det ut irritation och han spänner ögonen när han ser sig omkring med en laserartad blick. E gör sitt bästa för att skämta med pappa och jag ser att min far märkbart anstränger sig för att inte slå honom i huvudet utan nöjer sig med en halvgiftig kommentar.

När vi är framme tittar Pojkvän på mig och säger att han plötsligt förstår mig och mitt tålamod lite bättre. Jag rätar lite på axlarna och säger att jämfört med pappa har jag faktiskt mycket mer tålamod. Mamma som hör oss prata kommer fram och säger med lugn röst att Kattis faktiskt har det bästa tålamodet i hela familjen. Bortsätt henne själv förstås (hon är ett freak of nature när det kommer till tålamod). Jag vänder huvudet mot Pojkvän och fullkomligen strålar. Han ser först förvånad och sedan, inbillar jag mig, imponerad ut. Jag tar honom belåtet i armen och när vi går iväg säger jag: Där ser du. Med mina förutsättningar har jag faktiskt bra tålamod. Pojkvän nickar.

Hetsig

Det är svinhetsigt för mig på jobbet just nu och jag springer runt med andan i halsen. jag har tusen saker i huvet och när jag ska sova bubblar de upp till ytan. Då är det svårt att slappna av. På detta har jag en sommarjobbare att ta hand om. Då är det lätt att stressa och förtvivla. Det tar ju liksom tid att introduceran hen i arbetsuppgifterna.
Men hen tar ju efter introduktion över och GÖR massa saker. igår fick hen börja med min skämshög. En hög som blivit liggande sen årsskiftet och dessutom bara växt. Jag skämdes (och sa det också) över att lämna över den. Nu blir den uppsorterad, arkiverad och allmänt uppstyrd och jag känner mig lättare i själen.
Jag kan förstå att folk tycker det kan bli hetsigt och stressigt med sommarjobbare, men samtidigt behöver de tänka på allt sommarjobbaren gör. Själv älskar jag min!

Tisdag, redan?

Oj den där helgen gick fort. men det är semester snart och tur är väl det. Jag börjar bli sådär sommardisträ. När jag bara vill släpa mig runt i tofflor och sova länge. Som tur är har sommartiden på jobbet börjat så dagarna blir mycket kortare. Och det här året kommer jag inte vara inne i en renoveringshets så jag kommer faktiskt att märka av det. Jag behöver inte spackla och måla till 23 på kvällen. Nej du i stället kan jag skörda mina basilikor och kolla på Stargate universe. Men tänk vad bäst det hade varit om x-men funnits som serie.

Var snäll mot dig själv

Jag hör pojkvän prata om Göteborgsvarvet och tider. Han pratar om min bästa. Vill slå den. Jag peppar och ger råd. Hittar min egen kommentar där jag skrev att jag skulle under 1.45 nästa gång. Tänker på att jag inte ens kunde springa året efter. Jag satt i parken och drack ljummen cider och hoppades på nästa år. Nu är det nästa år och jag kan springa. Borde vara överlycklig över bara det. Är överlycklig över bara det. Ändå tänker jag på det där med 1.45. På att pojkvän kommer springa bättre än mig. Blir lika delar peppad och ledsen. Inser att jag inte kan tänka så. Måste vara snäll mot mig men vill så mycket.

För övrigt: Alltså det här med att vakna mitt i natten av mensvärk...extremt obra!

Bekräftelse

Jag har börjat tänka på bekräftelse utifrån som sockersug. Det ger en snabb fix och man åker upp i höjden. Snart kommer kraschen och då är det lätt att söka bekräftelse från andra igen.
För att inte få det där behovet måste jag i stället kunna bekräfta mig själv och vara trygg ändå. Men nu är jag grymt sugen på bekräftelse...precis som man kan bli på socker. Argh!

Besatt

Temat för dansen på torsdag är breakup. Jag kommer inte ihåg om jag lyssnade på något speciellt när mitt förra förhållande tog slut, eller vad det i så fall var. I ställer är jag lite inne på Madonnas Nobodys perfect som jag kommer ihåg att en vän lyssnade på när hen hade det svårt i sitt förhållande.

Nu slog mig tanken att jag kanske skulle ta något med Moto boy. Jag lyssnade inte på honom då, men det är ändå musik som jag förknippar med det förhållande och det borde väl funka.

Nu blev jag plötsligt känslosam och undrar hur det ska gå att dansa till. Jag är ju ingen dansare...

Våren

Jag gillar egentligen inte alls den här delen av året, den här delen av våren. Kvarvarande snöhögar som aldrig smälter, hundbajs som tinar fram och flyter ut, lövgröt, allt ser grått och smutsig ut, inga färger alls och så gruset. Detta förbannade grus.

Det som får mig att acceptera, att förlåta att till och med intala mig att jag gillar, är att jag vet vad som kommer. Den årstid jag älskar med innerlighet och aldrig kan släppa utan sorg. Sommar. Sommar och jag vi är tighta, som ler och långhalm. Sommar är vacker och inneslutande. Inte avig som vintervår. Men vintervår är ju ändå ett steg på vägen, så jag förlåter. Förlåter grushögar och smutsiga fönster. Vattensjuka gräsmattor och skräp som tinar fram.

Vintervår måste också få finnas.

Köpgalen

Jag har precis köpt i hela Buffy säsong 8. Eller ja, jag hade tur och fick de två första samlingsalbumen så jag vet att jag gillar. Nu köpte jag de fem nästföljande och inväntar att adlibris får den sista. Nu tog jag ett stort steg och blev plötsligt ett hardcore fan, en äkta supernörd. Eller?

Det är grymt snygga omslag. Åh jag saknar dem!

Jag har också beställt tre hotpants från en sida på det där interner. Utöver det är jag sjukt sugen på att köpa coola t-shirtar/toppar på Hot topic för ca 1200 och armband för ungefär lika mycket. jag är helt galen. Vad är det för fel på mig?

Nä, eller jo?

När jag tänker efter tror jag ingen har varit hemma hos oss sen jag köpte stången.

Jag vill bli påhälsad!

Jo nu kom jag på att sis, hennes pojkvän och bästis var hem till oss en sväng. Då var den iofs så pass ny så jag hade knappt hunnit använda den. Hur som helst:
Kom gärna och hälsa på!

Alla dessa gubbar

Just nu: sån trötthet mot gubbar överallt. Skräniga högljudda gubbar som tar plats.
Läser ansökningar, bara manliga sökande.
Ser krönika från lokalTV om det gångna året. Inte en kvinna med.

På krogen skrattade de högst och kräver sin plats.

Kollar filmer och tv-serier och horder av män eller manliga karaktärer formligen väller över mig allt som oftast i huvudrollen. Pingus mamma har långa ögonfransar och stryker och lagar mat.

Really? Måste till och med en animerad pingvin könsmärkas och passas i våra roller?

Dessutom: allt detta hat mot kvinnorna som anmält Assange. Denna hetsjakt. Påpekar du detta är du dessutom mot yttrandefriheten och mot Wikileaks. Jag blir så trött.

Tänker på Polanski som dömdes till våldtäkt (ja han befanns vara skyldig. Det vet vi ännu inte om Assange är.) men det ändå är synd om, för han gör ju så bra film. Det lidande, missförstådda geniet.

Alla dessa gubbar.

Det är så logiskt alla fattar utom du

Läser en del om prataomdet och tänker på det där med logik. Många gånger betraktas (våldtäkts)offer inte som trovärdiga för att de inte agerar logiskt. Som offer ska du gråta, slåss, kämpa som ett djur och efteråt ska du vara slagen i spillror. Du utsätts ju för ett trauma och så reagerar man då. Agerar du inte på detta sätt är det inte logiskt och agerar du inte logiskt är du inte ett riktigt offer. Yes, logiskt om logik.

Fast människor är inte logiska. Vi är irrationella, känslomässiga och får tunnelseende. Vill ni ha exempel? Kolla till exempel på dokysåpor. Här odlar deltagarna myten om hur logiska de är.

-Jag röstade ut hen för att hen varit oärlig. Hen har i själva verket inte alls varit oärlig utan har bara ett sätt som deltagaren inte gillar.

-Jag röstade ut hen eftersom hen klarar sig bäst hemma. Hen kommer inte alls klara sig bäst hemma men alternativet råkade vara bästa kompisen och den vill man inte bli av med.
Titta gärna och försök hitta exempel.

Men vi är sånna. Vi rationaliserar i efterhand. Vi är inte maskiner. Bara för att någon inte beter sig på det sätt som verkar logisk betyder det inte att det är fel. Det finns mer eller mindre vanliga sätt att bete sig som offer, men inget som är fel.

Viktiga filmer i tonåren

När jag stod och diskade häromdagen (viljen grej nu när man har diskmaskin, då slipper man diska lika ofta!) kom jag att tänka på Robin Hood Prince of thieves. Alla i klassen såg verkligen den! Och låten Everything I do (I do it for you) blev ju en sån klassiker. När jag hör den nu kastas jag liksom tillbaka till den där klassfesten när vi nästan bara lyssnade på den.
En annan klassiker är ju Titanic. Den såg också alla. Somliga blev besatta och såg den hur många gånger som helst. Låten My heart will go on fick vi översätta på engelskan.

Vilka filmer minns ni? Och vilka blir klassiker för dagens ungdomar?