Slukhål

Jag antar att ingen läser min blogg längre. Det är ok. Jag har den mest för min egen skull nu. För att dokumentera träning typ. Igår kväll kände jag dock att jag behöver skriva.
Jag känner mig kastad i ett slukhål.
Jag är i en politisk depression sen flera år tillbaka. SD, folk som röstar med plånboken och inte tänker på miljön och nu USA. Trump. Detta totala mörker.
Vad finns det för hopp för världen när den här mannen är en av de mäktigaste i världen? Hur kan människor med barn ens andas? Själv panikar jag och angstar och försöker trösta mig med att jag ändå kommer att dö. Jag lämnar inte den här skitiga världen till någon efter mig. Men hur kan andra titta på sina barn och samtidigt höra att Trump tycker att tortyr är bra, klimathotet är fake och pratar om alternativa fakta?
Just nu pendlar jag mellan apati och att vältra mig i eländet.

Till råga på allt ska syrran flytta 60 mil till bort hipp som happ. Från att tidigare ha kunnat åka till varandra över dagen (nog för att vi inte gjort det ofta och nog för att bara jag gjort det, men möjligheten har ändå funnits), till en resväg på 7 timmar blir det nog inte besök ofta nu. Med föräldrar som börjar bli till åren och en mamma som också börjar vara rätt risig blir jag också nervös över att eventuella problem där skulle falla på mig ensam.

Nej nu är jag deppig. Jag sover dåligt och jag känner mig som jag håller på att sugas ner i ett slukhål.

Platå

Hitintills har min polekarriär varit en kärlekssaga. Allt har varit i rosa skimmer och gått hur lätt som helst. Varje gång har jag lärt mig nåt nytt. Nu för tiden är det inte så. Det var länge sen jag satte ett nytt trick och jag känner mig nere. Jag saknar tiden då jag kom till en lektion, fick se ett trick, försökte några gånger och sen satte det. Alternativt satte det på direkten. Jag försöker tänka att jag inte ger mig. Jag kämpar på, jag har heart som Rocky. Jag ÄR Rocky. Men ibland känns det jobbigt.

Aerial Amy la upp denna bild på inlärningskurvan i pole och den förklarar ju en hel del. Det är inte jag som är dålig utan jag har helt enkelt kommig högt upp i kurvan och hamnat i en platå. Det är inte speciellt för mig. Det ser ut så för alla (eller i alla fall de flesta). Senare pratade jag även med pojkvän som är 3d nörd och han berättade att det kallas för en s kurva och gäller i 3d också.
Då blev det lättare. Jag har inte tappat det, jag är inte sämst. Det bara känns så.

Men jag kämpar på. Jag tänker inte ge upp. För vet ni? Jag har heart!

Energilös

Jag har svårt att förstå vad det är men jag har verkligen ingen energi just nu. Jag orkar inte träna, jag VILL inte träna. Igår tänkte jag att jag enegtligen bara vill vara destruktiv och äta dåligt, supa och skolka från livet. Det gör jag inte, är alldeles för ordentlig och jag fattar egentligen inte varför jag fick en impuls att supa. Men jag känner mig helt klart instängd, klaustrofobisk och ledsen. Jag får ju ofta den känslan på hösten och nu verkar den ha slagit klorna i mig igen.
Jag får känslan av att simma och sjunka. Jag började nästan grina när jag hade beställt fel kalender på jobbet. Igår fick jag ett utbrott på pojkväns väckarklocka som hade råkat blivit fel inställd.
Jag kan liksom inte ta motgångar.

Kanske har allt på jobbet tagit mer på mig än jag trott. Mitt mantra är bara...jag orkar inte. Följt av ett litet hulkande och det är ju inge kul.

Men orka!

Dramat på studion där jag dansar fortsätter. Jag befinner mig oftast i pereforin men känner ändå hur det suger energi. Det senaste som drabbat mig är att ägaren lovade att jag skulle få vara med på en massa genomgångar för instruktörer. Detta eftersom jag varit på samma träffar som de och faktiskt också är en av de bättre så jag har stor förståelse för hur man gör diverse trick. Igår fick jag höra att hon ändrat sig, men inte av henne. Hon har inte sagt något till mig alls och första träffen är på söndag.
Vad är det som är så jävla svårt? Hon strutsar alltid när det gäller att berätta något jobbigt för olika personer, men det gör henne i slutändan alltid mycket med osympatisk. Gud vad less jag blir.
Nu måste jag bestämma mig om jag ska försöka ta upp det med henne, om jag inte ska låtsas som någonting eller om jag bara ska skita i det och lägga min energi på annat. Vad tycker ni?

Edit: Jag "pratade" med henne på chatten och sa bla att jag önskat att hon hade sagt till innan. Hon förstod det och förklarade faktiskt ganska redigt hur hon tänkte så nu känns det bättre. Men jag känner fortfarande att jag måste vara den ansvarsfulla i vår relation. En roll jag blir rätt less på.

Deppig

Jag känner mig lite deppig. Jag vet inte riktigt varför. Kanske för att jag känner mig pluffsig och gått upp lite i vikt, kanske för att Mayhem förlorade i helgen, kanske som ett steg i marathonuppladdningen. Kanske för att jag tränat lite mindre än normalt de senaste veckorna? Hur som helst, inte på topp.

Hoppas kunna bli taggad och återkomma med sjukt mycket energi om någon dag.

Drama, nej tack

Jag älskar att dansa poledance. Det har väl knappast undgått någon. Men shit vad med drama det blir på studion ibland. Jag orkar inte. Nu är vi bara 5 kvar i min grupp som från början var jättemånga. Så himla tråkigt.

Framsteg, not

Jag sprang igår och stretchade efteråt. Jag tvingade även pojkvän att knäppa kort på mig för att se skillnad mot fotona som jag la upp för några veckor sen. Jag tog ivrigt fram de gamla bilderna och jämförde med de nya.
Och ser.....ingen skillnad. Men vafan!

Måste stretcha mer, längre, hårdare. Suck.

Kontraproduktivt

Igår blev jag sur på dansen. Det var några tjejer som började prata med mig innan passet som frågade om jag tränade mycket. Någon hade sagt det till dem. Så då berättade jag vad jag tränar. När jag berättade att jag kör en del löpning var det en tjej som jag aldrig har pratat med innan som hoppade in och började berätta för mig att löpning och poledance är kontraproduktivt. Tydligen är det svårt att få rätt flexibilitet om man kör löpning. Jag log och sa att jag kommer nog aldrig komma upp till en nivå där det spelar roll och att det borde spela stor roll hur och vad man kör för löpning. Hon vägrade dock att släppa utan fortsatte prata om det. Alethea (en poledancare som är duktig, flexibel och har ganska sensuell stil) hade sagt det till henne. Jag slöt mig som en mussla.

Allvarligt, vi har aldrig pratat innan och nu ska hon börja tala om sånt där för mig. Då vill jag veta, är det baserat på en persons upplevelse eller är det konstaterat, kanske i nån studie? Hur stor skillnad är det? Vad med är kontraproduktivt? Det kan ju knappast vara bra att sitta i soffan, framför datorn eller att äta skitmat. Jag undrar också om det måste vara kört eller om man kan jobba runt det. Jag eftersträvar inte på nåt sätt samma stil som Alethea utan vill i stället vara mer sportig och balettig. Nej ska jag bli uppläxad vill jag ha en bättre grund och jag vill hellre få reda på det på ett avslappnat sätt än det här nästanpåhoppet. Även om jag fattar att hon inte menade det så.

Jag tycker i alla fall att jag har nytta av min kondis och mina starka ben i dansen och jag orkar träna typ hur länge som helst.

Lunginflammation

Happ, nu har jag fått lunginflammation. Jag trodde bara det var gamla, sjuka eller superfattiga människor som bor i skjul som fick det. Det känns väldigt KullaGulla eller 1800-tal om du frågar mig. Det är flera på jobbet som har fått det under senaste året och grejen med dem är att de har blivit så himla risiga. De har blivit sjukskriva i 14 dagar.

Läkaren sa till mig att jag inte verkade superpåverkad. Att jag såg ganska ok ut. Just nu har jag inte feber, jag är eländig och hostar, men jag är långt ifrån döende.

Undrar om jag fick en mesigare variant än de andra? Eller är det för att jag upptäckte den ganska fort? (Jag knastrar när jag tar djupa andetag, det och det läskiga slemmet fick mig att förstå att det var fara å färde).

Eller är det så att jag inte blir lika hårt drabbad för att jag är i bättre form?

Den formen lär jag ju inte behålla eftersom jag inte får träna nu, ja om man inte räknar hostan då...

Bihålor

Jag har länge klagat på mina bihålor. Tidigare i höstas bestämde jag mig för att ta tag i det och gick till en läkare. Mest för att det inte ska komma fram: Nej du har cancer och det har gått för långt så nu kan vi inte göra något åt det.
Först fick jag nässpray, kortisonnässpray och ändrade sängen till högläge. Jag fick även en medicin som skulle hjälpa om jag hade kattallergi. Att jag inte trodde på kattallergi brydde sig inte läkaren om. Han berättade att man minsann inte alls kunde dra några slutsatser av att jag inte kände mig bättre i Italien eftersom jag ju hade samma kläder som vanligt. Samma kläder som katterna säkert har slickat på (?) och proteinet man är allergisk emot sitter i saliven. På nåt sätt tror jag inte min läkare är speciellt förtjust i katter.

Efter en månad gick jag tillbaka för det var ingen skillnad. Bihålorna är lika hemska. Då fick jag och har nu ätit Kåvepenin i 9 dagar och boy luktar mitt kiss illa. Det är typ enda skillnaden. Plus att jag fick börja med Kortisonnässprayen igen. Jag fick ta blodprov för att kolla om det var kattallergi och det var det inte. Skönt att kunna avskriva det i alla fall.

Men vad är det? Vad är det för fel på mig? Är jag bara schåpig?

Kollegor har föreslagit allt från healing till akupressur.

Livet är förändring

Katarina som ligger i min lista över bloggar jag läser brukar säga att livet är förändring. Det är ju sant. Ofta är det kul. Man får lära sig nytt, lära känna nya personer och utvecklas.

Men ibland är det jobbigt.Man vill att det ska vara som det har varit och man kämpar emot. Det är så klart jättedumt för det är att bara bränna upp sin energi. Elda för kråkorna. Här är jag lite nu.

Usch, jag känner mig nere.

Bihålssatar

Jag har ju världens vrångaste bihålor. Nu tog jag mig äntligen i kragen och ringde min vårdcentral. Då visade det sig först att jag hade ringt fel central. Det där med att man får ringa vart man vill? Då måste du först vara listad där. Så jag satt och väntade en timme i onödan och fick ringa igen, till rätt. När jag sedan fick prata med en sköterska fick jag propsa på en läkartid. Den fick jag om en vecka.

Vården alltså, den gör att jag känner mig så inkompetent. Det är därför min lösning alltid är att vänta och hoppas att allt ska gå över av sig själv.

Schleten

Jag känner mig inte på topp. Jag är liksom urlakad. Mycket på jobbet under ett tag, det hemska beskedet, vrånga knän som gör att löpningen är osäker och höst gör att jag liksom blir tom. Nu ville jag skriva ett inlägg, ett kul som jag kunde få feedback på och det i sin tur skulle ge mig energi. Men jag var liksom bara...tom.

Jävla skitknä

Ska du börja krångla igen nu?

Jag får panik och sätter in allt: voltaren (som jag aldrig har tyckt hjälpt), iläggssulor i vanliga skor, nya sulor i löpskorna, ipren 2 ggr dagligen, vila och paniksamtal till sjukgymnasten. Jag dör om knät börjar igen nu. Det har gått supersmidigt fram till nu och jag sköter faktiskt mina rehabövningar.

Hösten

Undrar om hösten och jag någonsin kommer att bli kompisar. Ja jag har börjat få höstångest. Igen. Ja det är jobbigt för er att höra mig gnyla om det. Det är jobbigt att ha det också kan jag säga.

Min stora kärlek

Jag såg lite av Min stora kärlek igår på tv och blev så arg. Filmen handlar om Hal som är extremt ytlig och bara bryr sig om hur kvinnor ser ut. Efter lite hokuspokus kan han bara se deras inre skönhet och blir kär i en 300 pound tjej. Vad stör mig? Jo när kvinnorna blir "vackra" blir de alla modellsmala, med långt hår och vita, så klart. Det filman vill visa med skönhet innifrån manifesteras i de skönhetsregler som gäller i verkligheten. Dvs samma sak, vad ändras? Han är fortfarande ytlig eftersom han tycker att hon är så jäkla snygg. Dessutom stör jag mig på alla "tokiga" saker: hon beställer glass, kakor och strips och äter. Och det är jättetokigt, för hon är ju smal tjej! Och när hon dricker upp hela milkshaken! Eller när hon gör bomben i vattnet! Nej usch, inte bra.

Mycket nu

Känner mig ledsen, utmattad, trött, besviken och ömtålig.

Idag är det i alla fall dans. Det gör mig gladare.

Skämmes

Pratade nyss med sjukgymnasten som frågade hur det går med min styrketräning och oj vad jag skämdes. Jag snittar kanske på 1 dag per vecka när jag borde ligga på 3. Vilket märks också. Igår när jag skulle köra långpass var jag tvungen att öka farten för att inte få känna av knät.
Tidigare har jag ju lagt upp det så att jag kört styrkan innan eller efter jag kört ett vanligt pass på F&S, men nu kör jag så lite där.
Dumt också är att maskinen jag behöver FINNS i gymmet på jobbet men den är dum. Den är alldeles för tung trots att jag har den på 5 kg (på mitt gym kör jag 15) och den är ryckig och osmidig.

Nej nu gäller det att få till det. Just make it wort! Kanske cykla till gymmet direkt efter jobbet några dagar i veckan?

De små sakerna gör det

Klev upp sjukt tidigt imorse för att åka till jobbet. Jag vet, helt galet. Jag har jobbat typ 8 timmars övertid den här veckan och dessutom har jag plussat på flextiden. Allt detta gör att jag känner mig ungefär lika pigg och het som en disktrasa. För att pigga upp mig när jag skulle cykla iväg (i 22 graders minus) tog jag på mig dessa sötnosar. Visst är de görfina! Komplett med mina benvärmare kände jag mig ändå något bättre än disktrasenivå. Men det var då det. Nu är jag ynkon!

Dessutom är de bekväma, vad kan man mer begära?

Ynkon

Jag känner mig passiviserad och slut. Försöker tänka på dansen ikväll för att pigga på mig men då blir jag mest trött av att veta att jag kommer hem ca 22 på kvällen. Jag kanske skulle köpa nåt götta på fikat? Jesus jag skulle kunna somna på skrivbordet.

Så tänker jag på dig. Och då skäms jag över att jag är trött. Det här är väl en viskning i vinden mot för hur du har det.