Dagen D i nya staden på nya utbildningen var jag nervös. 20 minuter innan jag skulle cykla till skolan ringde det plötsligt på min dörr. Stirrig öppnade jag och fann där en granne som också skulle börja utbildningen. Vi cyklade till skolan tillsammans och jag såg framför mig hur vi skulle cykla till skolan varje dag.
Jag minns första rasten utanför föreläsningssalarna. Hur alla i klassen samlades. Det var
coola surfkillen med solglasögon. Han kommer aldrig prata med mig, tänkte jag. Han är alldeles för cool.
Det var den
svala mediatjejen med trendig lugg och glasögon. Jag kikade på henne på avstånd och funderade på hur hon kunde tänkas vara. Det var
dramatjejen som tittade på mig med rynkad näsa. Hon visste att jag läst natur på gymnasiet och Naturare och dramatjejer umgås ju inte med varandra.
Det var
killen med den hårda humorn som ingen förstod. Alla andra tittade på varandra när han sa något men jag skrattade högt.
Vår nollning blev en fest. Klassen ovanför var som alltid lat och orkade inget annat.
Tillsammans med den
duktige tecknaren cyklade jag ner till systemet och köpte vad som skulle bli mitt signaturvin.
Jag pratade mycket i soffan med en kille i klassen ovanför och tyckte han var rolig och intressant. Det var en helt ny värld och alla tidigare sociala hierarkier var bortsopade.
Det är fascinerande med nystarter. De flesta hugger bara tag i någon som ska hjälpa dem igenom första tiden. Så gjorde även vi. Dessa grupperingar brukar luckras upp när man märker att det finns andra som passar bättre.
Granntjejen visade sig vara seg och höll inte riktigt mitt tempo och killen jag cyklade till systemet med var inga som jag hängde mycket med sedan. I stället blev det surfkillen, dramatjejen och många andra. Så här i efterhand är det skitkul att tänka tillbaka på. Surfkillen älskade ju mig och dramatjejen kom på att naturare inte är onda. Killen med konstig humor växte in i klassen, kanske mycket tack vare mig.
Är inte det helt otroligt?
