Jag har bestämt att jag ska gå match i thaiboxning. D-klass och man har typ med skydd än hud som syns, men jag vill så klart göra så bra ifrån mig som möjligt. Därför tar jag träningarna på allvar.
Så var det kollegorna som ville after worka. De bokade så klart in en av de två dagar jag tränar thaiboxning för det. Efter mycket tandagnisslan och fundering på hur jag skulle göra bestämde jag mig för att tacka nej med motivering att jag skulle träna i stället. Alla var förstående och det kändes jättebra att jag sa som det var i stället för att komma med en ursäkt. Alla frågade om när matchen skulle bli och jag sa:
-Jag vet inte. Jag säger så fort jag vet.
På den awn bokade de in en ny aw, samma dag, men en månad senare. Jag kan alltså fortfarande inte gå. Vilket de vet. Jag vet också att de väljer bort fredagar (som jag tycker är en mycket bättre dag) för då vill flera vara hemma med familjen. Den här gången var de inte riktigt lika förstående när jag sa nej. De frågade om datum för matchen och när jag fortfarande inte har ett datum ser jag (eller tror mig se) att de tycker att jag borde kunna skippa i alla fall en träning för awn. Jag tränar ju ändå så mycket.
Nu börjar jag bli paranoid för idag frågade en kollega hur mycket jag gått ner i vikt. (de vet att jag ska ner lite i vikt för att hamna i rätt viktklass). Jag har gått ner två kg och är verkligen inte mager nu.Men det fick mig att börja fundera på om hon sa det bara i förbifarten, kanske för att uppmuntra, eller har de börjat prata om mig?
Igår hade vi tvättid så jag sprang inte mitt tänkta löppass. Tänkte att jag skulle kunna springa på lunchen idag men jag fegade ur. Jag är nämligen rädd att nån skulle säga något om att jag redan har tränat och då inte behöver träna på kvällen och därför kan följa med. Jag orkar inte säga då att de två passen inte har med varandra att göra och jag vill/behöver träna teknik ikväll. Jag bara la på ett pass till.
Jag gillar inte alls det här. Jag har känt mig väldigt stöttad förut och nu vet jag inte om det ligger något bakom min känsla. Jag gillar min träning. Jag tycker om att prioritera den! Jag tycker inte att det är så farligt att tacka ner till kakor som kollegan bakat, men den här känslan nu alltså. Gah, bara låt mig vara!
Vila och flätpaket
6 hours ago
5 comments:
Att ha ett mål man sträver efter är väl bara bra. Man tävlar för att man vill och nog tävlar man för att vinna? Då vill man väl göra sitt bästa ifrån sig. Så länge man mår bra är allt i sin ordning. Om man sen svälter sig själv, blir skakig, gråter lätt, sover dåligt, blir blek, känner sig svinfärdig, DÅ har det gått för långt (läs gör som min fd. vän. Att du ens skulle vara i närheten finns inte. Du älskar mat luet för mycket ;) Stå på dig och kör hårt! Jag hejjar på dig! <3
Men herregud, gå på AW en fredag. Ska man tvinga ut folk mitt i veckan bara för att man har barn? Ok, jag fattar väl om man pendlar och har jättelite tid hemma och sånt, men samtidigt måste ju alla hela tiden anpassa sig till varandra och den som vill vara hemma med familjen just den fredagen som AW är inbokad kan ju få vara den som tackar nej den gången, precis som du har tackat nej nu? Jag tycker din träning är cool.
Sassi: Jag älskar definitivt mat för mycket för att svälta mig. Inte heller blir jag sjuk. Jag har typ inte varit sjuk på drygt ett år och då räknar vi även förkylningar. Fast mitt superba immunförsvar kan säkert härledas till att jag inte är rädd för smuts ;)
Malin:Jag tycker som du. Tack nu känner jag mig inte helt oresonlig :)
Välkommen tillbaka till skrivandet! :-)
Det känns märkligt att inte vara förstående till att du inte kan ett datum som du inte ens varit med och bestämt. Det borde räcka att svara kollegorna "tyvärr, jag vill gärna hänga på men kan inte den veckodagen". I min värld är din träning är ett lika giltigt frånvaroskäl som att någon annan vill hänga med familjen.
Samtidigt är det inte så enkelt. Jag har själv hoppat över ett par liknande tillställningar med arbetskamrater på grund av att det blir för sent för mig som har en timmes pendling hem. Somliga har svårt att acceptera det - och kan demonstrativt berätta om hur trevligt de hade det när vi ses nästa jobbdag. Det är bara att le, säga "vad trevligt" och sen strunta i det.
Tack L :)
Ja jag har släppt det nu. Hoppas att det inte bubblar upp igen.
Post a Comment