Mat och löpcoachning

Humlan vill ha löp och matcoachning. Hur ska jag kunna ge det tänker jag? Vad vill ni ha?
När det gäller träning passar jag på att tipsa om Linnas träningsskola. Linna är bra på att täcka det mentala. Att sätta upp guidlinjer jag tror man behöver för att komma igång och hålla på. Läs gärna den.
Själv är jag lite mer pang på rödbetan.

Vad hjälpte mig i början? Jag kände mig för och la inga pengar alls på löpning i början. Allt eftersom jag har fastnat har jag nördat in mig och köpt fler, mer och dyrare grejer. Fråga mig gärna så kan jag tipsa om vätskebälten, pulsklockor och dylika saker. Men egentligen började jag inte ens med löpning. Jag började på F&S.
Jag började också regga min träning. Det kan du göra på Piggelino eller Funbeat. Funbeat är bättre tycker jag. När jag såg min träning svart på vitt gå upp och ner, öka och minska, blev jag extra taggad. I början reggade jag även promenader. Det fick mig att komma igång och få in en rutin. Och rutinen är viktigast av allt!

Vad skulle jag ge mig själv för råd om jag fick prata med oträningsvana Kattis?
Inga ursäkter! Om Barack Obama har tid att träna har jag det.
Sluta se problemen och hitta möjligheter. Det här är en inställning i huvudet. Börjar du tänka på det så får du se.
Det ok att inte träna en gång. Men lura inte dig själv om varför du gör det. Passa på att njuta av din träningsfria tid.

Mat då? Jag tror inte på snabba fixar. Själv började jag med att byta alla vita varor mot fullkorn: pasta, ris, bulgur, cous cous och bröd fick bli hårdbröd. Det var enkelt för mig och lätt att hålla. Även här är rutinerna a och o. En pizza blir ingen tjock av.

Hm jag ska fundera lite mer på vad jag ska skriva. Under tiden, är det något speciellt ni undrar över?

Helg

Åh äntligen är det helg! Jag tror jag ska fira genom att lägga mig strax. Innan 22, på en fredag.

Bättre

Idag känner jag mig lite mindre disktraselik. Antagligen är det för att jag igår hann sova en sväng i sängen innan jag stack på box. För övrigt sista boxen för terminen. Jag får panik. hur ska jag klara mig utan i 3 månader?! Jag tycker 3 veckor är mycket. Idag kom förresten vårt kök. Jag antar att alla här inte har hört om incidenten så jag berättar:
Pojkvän skulle sms:a snickaren när köksdelarna skulle komma. Iphonen tyckte dock att det var ett märkligt ord och rättsstavade till...könsdelar. Pojkvän lägger inte märke till det utan skickar belåtet iväg messet. Först flera timmar efteråt upptäcker han och sms:ar snickaren igen. Han hade tydligen fått sig ett gott skratt.

Schleten

Det där jag skrev om jobbet förut, det gäller än. I fredags var jag ledig, jobbade ändå på tåget ner. Idag tog jag hem en upphandling för att hinna läsa hemma. På onsdag åker jag bort (med jobbet) och planerar att jobba på tåget (antagligen kvällen också). Jag jobbar över hela tiden.

Jag behöver energi. Åh vad trött jag är. Säg att ni tycker om mig fast jag är tråkig, ful och som en gammal disktrasa! Jag är verkligen ynkon för tillfället.

Frustration

Jag blir frustrerad. Vissa på jobbet skrattar bara lite när jag berättar (efter att de har frågat) hur besviken och ledsen jag är över knät och att jag inte kan springa. De tycker det är jättetokigt att säga så. Så kan ju ingen känna på riktigt! Det är ju bara jobbigt och hemskt att springa!

Jo! Det kan jag! Om du inte kan förstå så låt mig vara ifred. Låt mig ha en fas där jag får sörja det här.

Nåväl. Jag verkar i alla fall kunna sälja platsen. För pengarna ska jag köpa alkohol. Cider och/eller vin. Sen ska jag sitta i en park och följa pojkvän via sms och bli lullig!

Skit också!

Det gick inte bra. Det gick extremt obra :(
Knät kändes av lätt hela vägen och vid 2 km gjorde det ont. Vid 3 km avbröt jag.

Jag blir så frustrerad! Jag har ju sett fram emot både Göteborgsvarvet och Stockholmmarathon. I år skulle det ha blivit 5:e gången jag sprang GV. Nu får jag sitta och titta på när pojkvän springer. Jag har visualiserat dessa lopp när det har gått bra. Försökt kapsla in känslan för att kunna plocka fram den när det behövs. När det har känts jobbigt att träna har jag tänkt på mina lopp och plötsligt...tomt. Eller inte ens tomt. Smärta som gör att jag inte får ha dem kvar.
Det är ju nu det är härligt! Det är ju nu belöningen för vinterns slit kommer.

Jävla helvetes apskit!

Jo, vill du köpa min startplats, hör av dig.

Håll tummarna

Idag ska jag prova att springa (för första gången på hundra år). Går det bra springer jag GV i helgen så håll tummarna att jag inte märker av knät alls.

Åh vad jag hoppas att det går bra!

Supernatural

Så himla bra det är!

Långledigt.

Det är långhelg och jag är ledig fyra dagar i rad! Jag är så till mig så jag nästan kissar på mig! Jag har muffins som jag kalljäser över natten och jag ska sooova imorgon. På fredag får vi tillgång till lägenheten.
Annars då, har ni några bra förslag på vad jag kan hitta på? Jag måste distraheras från att jag inte kan springa.
Förslag häråt tack!

Frustrerad

Åh jag är så irriterad och frustrerad. Det är skitmycket på jobbet just nu (och några månader bakåt samt nån frammåt) och jag känner hur jag börjar bli irriterad. Jag orkar inte längre. Om någon kommer med en till jobbig arbetsuppgift som jag måste städa upp i vill jag bara skrika. Jag jobbar och jobbar och jobbar och det minskar aldrig. Högen med saker som borde gjorts igår eller ännu hellre förrgår bara växer. Jag känner mig otillräcklig.

För fan, kan det inte bli sommar och lugnt snart?

Vilse

Idag gick ett lopp jag hade tänkt springa.
Ute lyser solen och det är fantastiskt. Jag tänker att det är nu det är som härligast att löpa. Man har tröskat igenom vintern med halka, mängder med kläder och tung luft att andas. Nu lättar det. Men jag springer inte just nu.
Jag känner mig lite vilse utan löpningen. Jag har tappat fokus och rutiner. Jag slirar, trots att det inte är vinter.
Jag måste intala mig själv att jag fortfarande är en sån som tränar. En som äter balanserat. Det är inte kört.
Jag måste kämpa för att hitta nya rutiner och glädje.
Jag måste hitta tillbaka.

Hur gör man för att hitta det? För att hitta sin glädje?
När jag var ny med löpningen, när jag precis upptäckte den, sprang jag i skogen. Jag återupptäckte årstiderna och jag njöt av min kropp.
Idag åkte jag till skogen. Jag pluggade i min ljudbok och jag gick så fort jag kunde och såg mig omkring. Skogen var tjock av vitsippor och blåsippor. På vissa ställen fanns tussilago. Jag såg mig omkring och log.

Jag hittar nog tillbaka, även om jag är vilse just nu.

Moget

Så här ser det ut om man (jag) tycker synd om sig själv för att knät gör ont och man (jag) inte kan springa. Då blir man (jag) en sån som svullar godis på kurs. Konstruktivt? Knappast. Men vem orkar vara konstruktiv jämt?

Rapport

Nu har jag träffat sjukgymnasten och det kändes bra. Han hade en teori om varför jag har. Han tror att jag har en inflamerad ledkapsel pga att jag pronerar och det "bröt ut" när jag ökade min träningsvärk i höstas. Det låter mycket rimligt när jag tänker efter och stämmer dessutom bra överens med att hela mig släkt (på pappas sida) har problem med samma knä. Det här är det som gäller:

• Käka ipren i 10 dagar
• Inte springa under den tiden
• Stretcha framsidan av låren (ny övning)
• Träna knästabilitet (jag ska få övningar vid nästa tillfälle vi träffas)
• Gjuta fotbäddar att ha när jag springer
• Inge Stockholm marathon

Håll tummarna för att det här hjälper nu! Jag känner livet återvända till mig.

Är det inte torsdag snart?

Jag har fått en tid hos en sjukgymnast nu. Jag har inte gått via nån hälsocentral eller nåt. Hur hamnar man egentligen hos en sjukgymnast? Jag tänkte att jag ringer väl så får hen säga vad jag ska göra. Nu fick jag i alla fall tid på torsdag och tro mig när jag säger: torsdag kan inte komma snart nog. Jag vill få reda på vad som är fel på mig, nu! Jag vill inte vänta en sekund. Det känns lite som att leva i ett vakuum.

Tröstar mig själv med lite bilder på saker som gör mig glad.

Fina vårblommor. Jag älskar blå- och vitsippor!

Tuppar, vilka coola djur. Jag skulle vilja ha höns. Tror ni det funkar på balkongen?

Vacker solnedgång sedd ifrån Knubbe.

Ynk delux

Jag har precis klivit gråtande ur duschen.
Mitt knä har ju som ni vet krånglat. Därför var det med viss försiktighet jag idag bestämde mig för ett långlöp. Jag hade längtat så och kände mig laddad. Redan efter några hundra meter började knät ge sig till känna. Jag tänkte att det kanske skulle försvinna efter ett tag och sprang på. Icke. Efter 3 ynkliga km insåg jag att det inte skulle det och fick vända om och besviket gå hem. Jag vill ju inte att det ska bli värre. Hela vägen hem gick jag med gråten i halsen och ville bara komma hem. Hoppades att jag skulle vara ensam hemma så jag fick gråta ifred.

Varför så upprörd? Dels känns det inte som knär blivit bättre, snarare tvärt om. Dels är det snart dags för mina lopp. Bland annat Göteborgsvarver och mitt stora mål den här säsongen: Stockholm marathon. Nu vet jag inte vad jag ska ta mig till. Jag känner mig så maktlös. Därför gråt i duschen.