Jag saknar dig mest på sommaren

Det är sommar och varmt och jag älskar det.
Den här sommaren har vi äntligen tagit oss samman och letat rätt på en badplats och har därmed badat med den här sommaren än sammanlagt de tre senaste.

Sommaren får mig också att tänka på farmor. Jag brukade spendera större delen av mina somrar i farmor och farfars sommarstuga i Silja. Här brukade jag plöja högar med böcker uppe på överslafen i det minimala sovrummet. Sov gjorde jag på skumgummimadrass i vardagsrummet. Jag och farmor brukade nämligen läsa sent på kvällarna medan farfar gick och la sig tidigt. När folk pratar om att jag kommer att bli morgonpigg när jag blir gammal tänker jag på farmor som la patiens till 4 på mornarna och sedan sov till 11. Så ska jag också bli.

Introt till sommar triggar alltid igång mig. Då får jag flashar av bad i Harmånger till läpparna blir blåaktiga. Att sedan sätta sig i en solvarmbil och vara tacksam över värmen. Hur vi stannade till i Silja och fick fika. Hur syrran alltid doppade skorpor och kakor i sitt saftglas så saften täcktes av ett täcke med guppande, uppsvullna smulor. Partier med yatzy och om vi hade tur: kortspel. Dagar av ljus ute på den inglasade altanen och myggbett. Myggbett in i det oändliga. Myggbett som kliades sönder. Hur jag och farmor plockade blåbär på myren och hur jag gick i hennes spår för att jag var rädd att drunkna. När vi faktiskt en gång fick med oss farfar på blåbärsplockning, men hur han då bara satt på en stol och fikade, mitt i skogen.
Men det är farmor jag mest minns. Farfar är en skyggfigur. En man som jag faktiskt var lite rädd för.

Jag känner mig sällan knuten till saker men den här platsen, Silja, känns som min barndom. Jag vill hålla mig fast vid den.