Meningslösheten

Var nyss in på toan och grät. Jag har inte gjort det sen jag städade på IKEA. Jag har inte ens en anledning. Visst jag sover pissigt och jag har lite ont i huvudet, (och käkarna) men jag har liksom ingen anledning att känna så här. Inget hemskt har hänt, mitt liv är bra.
Jag vet att jag inte är deprimerad i alla fall. Så långt har det inte gått. Men om det blir värre är jag på väg mot en depression.

Det är höst

Det är höst och jag känner mig håglös. På jobbet har jag bara tråkiga arbetsuppgifter och ingen geist. Det blir mörkare och jag får panik. Jag tittar ut på den grå hösten och försöker se den där gnistrande mysigheten som alla andra verkar se, men tänker bara på döden. Förra hösten gick bra. Jag fick aldrig de här känslorna. Äntligen har det gått över. Nu har jag mognat ifrån det, tänkte jag.
Nu borde det gå bra, jag har haft en underbar sommar och förlängt den med min härliga resa till Frankrike. Det borde vara lugna gatan. Men ändå, svårt att sova. På söndagen ligger ångesten och pirrar under huden. Andningen ytligare och gråten lurar bakom hörnet. Miljöpaniken är i full blom och jag iaktar folk runt omkring. Häpnar över deras inställning. Politiskt deprimerad.