Jag har sprungit marathon!

Så var det gjort. Äntligen kan jag titulera mig marathonlöpare. Veckan innan sprang jag milen i shorts och linne när det var 25 grader och jag fasade för att det skulle bli 27 grader. När jag såg att vädret i stället lovade kallt och regn bestämde jag mig för att det var mycket bättre. Vi fick 4 grader, ihållande regn och blåsigt. Kastvindar på upp till 18m/s. Det var med andra ord inte mysigt väder som man springer och bara njuter av. Det sket jag i. Jag bestämde mig för att det i stället var jävligt Rocky och bestämde mig för att vara på bra humör. Jag kände mig bra klädd i långa tights och en lång tröja. Vantar hade jag inte spottat på men å andra sidan klarade jag mig rätt bra ändå. Jag är stoltast över 3 grejer:

1. Min mentala instälning. Jag kände mig stark och peppad i princip hela vägen. Jag log och gjorde high five med publiken och de gånger nån skrek mitt namn strålade jag.
2. Tiden. innan hoppades jag på att springa på under 4 timmar. Jag var lite osäker på hur det skulle gå men tyckte att det ändå kändes rimligt. Den tiden Krossade jag. 3.48 go Kattis! Med bara två löppass i veckan!
3. Kroppen som klarade det hela så bra. Självklart blev jag tärd. Benen domnade efter 2 mil men det var nog mest kylan. Knät höll. Mina fötter är ganska schletna nu men hey, det är mina fötter vi pratar om. Men nu, två dagar efteråt, känner jag mig sugen på att springa igen. Jag är mindre tärd nu än vad jag varit vissa andra träningsveckor med exempelvis thaiboxning. Det betyder att jag skött min läxa med långlöp bra.

Jag vill tacka alla som har hejjat på mig under loppet och bästa syster som stod för energi och pepp och service efter loppet. Han som skrek till mig att jag såg stark ut när jag sprang över Västerbron, de som såg mitt namn på tröjan och skrek Hejja Kattis.

Jag kommer att springa igen. fan vad kul det var!