Din sista dag

17 februari. Jag jobbade hemma några timmar. Var för rädd för att det skulle vara jobbigt på jobbet. Jag tror du hade en bra dag. Solen lyste och du la dig i den och myste i datarummet. Det var så fint att du fick det. Jag är tacksam att det inte var mulet. Du fick lax och precis så mycket mat du ville. Du låg på mig och myste när jag tittade på tv. Pär kom hem och vi låg båda tysta i soffan och tittade på tv. Sen stoppade vi dig i buren och åkte ner. Sammanbitna. Går in till disken och jag börjar storgråta när jag ska säga ditt namn. Pär gråter också. Vi blir visade till ett rum. De har lagt en mjuk matta på bänken och en filt att lägga över din kropp när det är slut. Det står näsdukar på bordet. Vi tar ut dig ur buren och sätter dig i mitt knä. Du är kvar mem rör lite på dig. Efter ett tag blir du sur och vill gå iväg och när jag lyfter upp dig jamar du på det där gubbiga viset. Sköterskan kommer in efter ett tag och ger dig lugnande i nacken. Du sitter kvar i knät och vi märker att det tar snabbt. När du börjar sjunka ihop lägger vi dig på filten. Som en lyckodrake, våran lyckodrake. Ett tåg dunkar förbi utanför och huset rumlar. Jag tänker att det ändå är fint, för du gillade ju att titta på tåg när vi bodde på Öster. Sköterskan kommer in och rakar ditt ben för att kunna ge dig överdosen. Vi klappar hela tiden på dig, stryker näsan mot ditt ansikte, mumlar saker till dig. Hoppas att du känner det och hoppas att du inte är rädd. Gud så jag hoppas att du hade nån tröst i att ha oss där.
Pär säger att han såg när det hände. Det går fort.

Och du finns inte kvar längre. Kvar finns bara ett hål av sorg. Hur kan du inte finnas kvar? Du fanns ju nyss?
Vi gråter och jag snorar. Snyter näsduk på näsduk. Vi tittar på dig men det är inte längre du. Vi kommer aldrig mer få träffa dig. Vi lägger filten över din kropp. Vi gråter, försöker samla oss, går ut och gråter på parkeringen. Vi åker hem. Tiden sniglar sig fram. Det kryper i kroppen av ångest. Den pirrar under huden och jag måste ut och springa. Det är inte skönt alls, men behövligt. Kroppen får omsätta i alla fall en del av ångesten i rörelse. Jag gråter i duschen. Lägger mig och tittar på tv och försöker domna av. När man springer och det gör ont slutar kroppen efter ett tag att skicka smärtsignaler. När jag tappade en nagel på Stockholm marathon tänkte jag: äh det domnar snart. Nu försöker jag tillämpa det och domna av genom att titta på lättittade saker: Vanderpump rules, Sex and the city.

Ser folk utanför se glada ut och skratta. Jag ser din kropp framför mig. Känner mig som i en bubbla.
Känner mig helt utmattad. Kan inte somna på natten för det bara kryper i kroppen och jag kastar mig omkring i sängen.

Idag är det inte samma strålande smärta utan mer en stor tomhet och sorg. Lägenheten känns helt förändrad. Mycket tystare om tommare. Hur kan det vara så stor skillnad när du liksom inte förde så mycket liv? Vi tittar mot din filt men du ligger inte där. Vi hör inte dina klor slå emot golvet när du går.