Mitt tålamod och jag

Jag går fort och jag blir stressad om någon går långsamt. När jag fikar fikar jag färdigt, sitter en stund och frågar sedan om vi ska gå. Jag blir irriterad när Pojkvän måste stå i hallen för att stänga jackan och inte kan göra det på väg ned för trappan. Om saker krånglar är inte jag den som tvekar att fräsa åt dem eller gorma. Jag har helt enkelt inte så bra tålamod och det brukar Pojkvän påpeka, lite som jag vore efterbliven och han ska ta hand om mig.

I vanlig ordning firade vi midsommar med min familj. Ca 11.30 på midsommarafton väntar vi på att pappas kompis E ska dyka upp och åka med oss till travet. Pappa ringer och frågar och E är på väg. Det är han. Han ska bli skjutsad och är alldeles borta vid macken. Pappa blir nöjd och vallar ut oss för att börja packa in i bilen. Tiden går och efter 7 minuter har E inte kommit. Jag och Pär står och pratar och skrattar men pappa börjar vanka omkring. Efter 12 minuter börjar pappa muttra för sig själv och svära. 5 minuter till går och pappa sätter sig i bilen som om detta skulle stressa E att komma snabbare. Han håller i ratten och mumlar någonting.

Nu börjar han fråga oss vad som kan ha hänt och hur lång tid det kan tänkas ta. Jag rycker på axlarna och upptäcker en stolpe vid sidan av vägen som ser ut att gå att göra nåt poledancetrick på. Men pappa kan minsann inte tänka på något annat. Han vankar och frustar och rynkar ögonbrynen.

Slutligen, efter 40 minuter kommer E. Pappa muttrar något surt och hoppar snabbt in på förarsidan. Jag vet redan vad som gäller och sätter mig i mitten och spänner på bältet. Nåde den som är seg när min far är på det här humöret. Vi åker iväg, mycket senare än pappas plan och han är klart rubbad ur sina cirklar. När vi kommer fram är det dessutom bilkö. På det börjar det regna. Vi andra i bilen börjar skämta men från pappa osar det ut irritation och han spänner ögonen när han ser sig omkring med en laserartad blick. E gör sitt bästa för att skämta med pappa och jag ser att min far märkbart anstränger sig för att inte slå honom i huvudet utan nöjer sig med en halvgiftig kommentar.

När vi är framme tittar Pojkvän på mig och säger att han plötsligt förstår mig och mitt tålamod lite bättre. Jag rätar lite på axlarna och säger att jämfört med pappa har jag faktiskt mycket mer tålamod. Mamma som hör oss prata kommer fram och säger med lugn röst att Kattis faktiskt har det bästa tålamodet i hela familjen. Bortsätt henne själv förstås (hon är ett freak of nature när det kommer till tålamod). Jag vänder huvudet mot Pojkvän och fullkomligen strålar. Han ser först förvånad och sedan, inbillar jag mig, imponerad ut. Jag tar honom belåtet i armen och när vi går iväg säger jag: Där ser du. Med mina förutsättningar har jag faktiskt bra tålamod. Pojkvän nickar.

Och nu

Semester. Lyckan.

Jinx

Åh nej, jag hann bara säga att det var lugnare så började uppdragen hopa sig... Njuter av dagens tischa. Gissa vad jag lyssnar på?

Åh snart!

nu börjar det äntligen lugna ner sig en aning på jobbet. Jag flänger inte längre omkring med andan i halsen och sätter mig upp mitt i natten för att jag kommer på något jag inte gjort. Nej nu kan jag se semesten där borta vid slutet på veckan. Åh ljuva semester! Då väntar Italienresa, ponnyritt, sena nätter, bokslukande, fika, sena mornar, kompishäng och bara lätta sig!

Hetsig

Det är svinhetsigt för mig på jobbet just nu och jag springer runt med andan i halsen. jag har tusen saker i huvet och när jag ska sova bubblar de upp till ytan. Då är det svårt att slappna av. På detta har jag en sommarjobbare att ta hand om. Då är det lätt att stressa och förtvivla. Det tar ju liksom tid att introduceran hen i arbetsuppgifterna.
Men hen tar ju efter introduktion över och GÖR massa saker. igår fick hen börja med min skämshög. En hög som blivit liggande sen årsskiftet och dessutom bara växt. Jag skämdes (och sa det också) över att lämna över den. Nu blir den uppsorterad, arkiverad och allmänt uppstyrd och jag känner mig lättare i själen.
Jag kan förstå att folk tycker det kan bli hetsigt och stressigt med sommarjobbare, men samtidigt behöver de tänka på allt sommarjobbaren gör. Själv älskar jag min!

Studenten

Idag är det studenten på vår största skola. Gissa vem som är där och delar ut stipende inför alla 3:or i aulan? Ja jag vet att ingen kommer tänka på mig och jag behöver inte göra så mycket men nog lyckas jag ändå bli pirrig. Rock on!

En dag då jag föll isär

Linda ville höra om dagar när allt faller på plats eller kanske otursdagar. Jag brukar inte se på dagar som tur eller otursdagar. Jag ser händelserna som separata men idag hände något som fick mig ur balans.
Jag ser inte mig själv som speciellt ordningssam men med vissa grejer är jag nästan (ehrm) anal. Strumpor är ett exempel. Jag blir helt förstörd om en av mina strumpor försvinner i tvätten. Det får liksom inte hända. En strumpa kan inte försvinna. Den måste ju vara någonstans! Jag blir skithetsig om den försvinner tillfälligt och det händer inte ofta.

Idag på lunchen kom jag ner till köket och öppnade ”mitt” kylskåp. Vi har nämligen 2 (ca 140 anställda, många köper lunch på företaget eller ute). Såg inte matlådan där jag ställde den. Blir lite förvirrad och kollar runt mer. Ingen matlåda. Jag öppnad tveksamt andra kylskåpet, men hittar inte heller där någon matlåda.
Tillbaka till mitt kylskåp och rotar verkligen igenom hela men av lådan syns inte ett spår. Glömde jag plocka upp den ur väskan? Jag springer upp till kontoret men nej, inte är den där. Jag är verkligen helt säker på att jag ställde in den. Jag kommer ju ihåg att jag hejade på Greger samtidigt. För säkerhets skull ringer jag pojkvän och frågar att min matlåda inte stod kvar imorse. Det gjorde den inte.
Nu är jag rejält uppjagad och spanar nästan ilsket på folk i matsalen för att försöka upptäcka matlådetjuven. Jag börjar fråga folk om de sett den men ingen vet något. Till slut får jag köpa en macka och lite sallad men jag tänker hela tiden längtansfullt på min fina (och dyra!) kravlax med cous cous.

Hoppas verkligen att förövaren uppskattade maten för själv känner jag mig inte tillfredsställd av min mat. Och som med strumporna kan jag inte släppa. Var är den någonstans? Vem tog den? Jag kan ju knappt jobba nu. Och hungrig börjar jag bli. Skit också!

Tisdag, redan?

Oj den där helgen gick fort. men det är semester snart och tur är väl det. Jag börjar bli sådär sommardisträ. När jag bara vill släpa mig runt i tofflor och sova länge. Som tur är har sommartiden på jobbet börjat så dagarna blir mycket kortare. Och det här året kommer jag inte vara inne i en renoveringshets så jag kommer faktiskt att märka av det. Jag behöver inte spackla och måla till 23 på kvällen. Nej du i stället kan jag skörda mina basilikor och kolla på Stargate universe. Men tänk vad bäst det hade varit om x-men funnits som serie.