Mitt tålamod och jag

Jag går fort och jag blir stressad om någon går långsamt. När jag fikar fikar jag färdigt, sitter en stund och frågar sedan om vi ska gå. Jag blir irriterad när Pojkvän måste stå i hallen för att stänga jackan och inte kan göra det på väg ned för trappan. Om saker krånglar är inte jag den som tvekar att fräsa åt dem eller gorma. Jag har helt enkelt inte så bra tålamod och det brukar Pojkvän påpeka, lite som jag vore efterbliven och han ska ta hand om mig.

I vanlig ordning firade vi midsommar med min familj. Ca 11.30 på midsommarafton väntar vi på att pappas kompis E ska dyka upp och åka med oss till travet. Pappa ringer och frågar och E är på väg. Det är han. Han ska bli skjutsad och är alldeles borta vid macken. Pappa blir nöjd och vallar ut oss för att börja packa in i bilen. Tiden går och efter 7 minuter har E inte kommit. Jag och Pär står och pratar och skrattar men pappa börjar vanka omkring. Efter 12 minuter börjar pappa muttra för sig själv och svära. 5 minuter till går och pappa sätter sig i bilen som om detta skulle stressa E att komma snabbare. Han håller i ratten och mumlar någonting.

Nu börjar han fråga oss vad som kan ha hänt och hur lång tid det kan tänkas ta. Jag rycker på axlarna och upptäcker en stolpe vid sidan av vägen som ser ut att gå att göra nåt poledancetrick på. Men pappa kan minsann inte tänka på något annat. Han vankar och frustar och rynkar ögonbrynen.

Slutligen, efter 40 minuter kommer E. Pappa muttrar något surt och hoppar snabbt in på förarsidan. Jag vet redan vad som gäller och sätter mig i mitten och spänner på bältet. Nåde den som är seg när min far är på det här humöret. Vi åker iväg, mycket senare än pappas plan och han är klart rubbad ur sina cirklar. När vi kommer fram är det dessutom bilkö. På det börjar det regna. Vi andra i bilen börjar skämta men från pappa osar det ut irritation och han spänner ögonen när han ser sig omkring med en laserartad blick. E gör sitt bästa för att skämta med pappa och jag ser att min far märkbart anstränger sig för att inte slå honom i huvudet utan nöjer sig med en halvgiftig kommentar.

När vi är framme tittar Pojkvän på mig och säger att han plötsligt förstår mig och mitt tålamod lite bättre. Jag rätar lite på axlarna och säger att jämfört med pappa har jag faktiskt mycket mer tålamod. Mamma som hör oss prata kommer fram och säger med lugn röst att Kattis faktiskt har det bästa tålamodet i hela familjen. Bortsätt henne själv förstås (hon är ett freak of nature när det kommer till tålamod). Jag vänder huvudet mot Pojkvän och fullkomligen strålar. Han ser först förvånad och sedan, inbillar jag mig, imponerad ut. Jag tar honom belåtet i armen och när vi går iväg säger jag: Där ser du. Med mina förutsättningar har jag faktiskt bra tålamod. Pojkvän nickar.