Ack samvetet. Det ligger som en blöt yllefilt över mig. Kvävande, tung. Varför hälsade jag aldrig på? Varför hittade jag alltid ursäkter? Varför hann jag aldrig? Blev han ledsen över det? Saknade han mig? Undrade han var jag var?
Jag säger för mig själv att det inte märktes, han kom ändå inte ihåg. Han var så risig. Då spelar det ingen roll. Det var för det bästa att jag inte kom.
Men filten smiter åt.
En enda gång...
241116 – Nöjeslivet
1 day ago
3 comments:
Jag vet hur du tänker. Jag tänker detsamma och jag HAR tänkt detsamma så många gånger, men vad har jag gjort åt det då? INGENTING... Jag har fortfarande chansen. Både mormor och morfar finns i livet, men de är ju inte samma personer som de har varit. Min pigga glada mormor är inte pigg, hon är inte glad. Hon kan ju knappt prata. Fuck... nu börjar jag ju grina när jag tänker det. min lilla mormor som sitter där och jag som aldrig hälsar på. Hon måste ju känna sig bortglömd. men det är honom inte, hon finns i mina tankar väldigt ofta. Jag vet att jag dragit mig undan för att skydda mig själv. För att det ev kommer kännas lättare i sorgen att jag redan sörjt. Blir de det? Ja, inte kanske det var mycket till tröst de här, men du ska veta att du inte är ensam med det dåliga samvetet. jag har de jag med :(
Gå dit! Jag tror inte du ångrar dig om du gör det. Med farmor hälsade jag på alldeles i slutet, när hon inte längre var min pigga glada farmor. Det var slitigt och hemskt men jag är så glad att jag gjorde det. Jag fick säga till henne att jag älskade henne och att hon har varit så viktig för mig och hon tog in det.
Med farfar är det en annan grej. Vi har aldrig varit lika nära och han var som snurrig på slutet men ändå känner jag mig ynklig. Jag var för feg :(
Jag ska gå dit, nästa gång jag åker hem. Så svårt när de är så långt bort ju :( men jag ska...
Post a Comment