Meningslösheten

Var nyss in på toan och grät. Jag har inte gjort det sen jag städade på IKEA. Jag har inte ens en anledning. Visst jag sover pissigt och jag har lite ont i huvudet, (och käkarna) men jag har liksom ingen anledning att känna så här. Inget hemskt har hänt, mitt liv är bra.
Jag vet att jag inte är deprimerad i alla fall. Så långt har det inte gått. Men om det blir värre är jag på väg mot en depression.

Det är höst

Det är höst och jag känner mig håglös. På jobbet har jag bara tråkiga arbetsuppgifter och ingen geist. Det blir mörkare och jag får panik. Jag tittar ut på den grå hösten och försöker se den där gnistrande mysigheten som alla andra verkar se, men tänker bara på döden. Förra hösten gick bra. Jag fick aldrig de här känslorna. Äntligen har det gått över. Nu har jag mognat ifrån det, tänkte jag.
Nu borde det gå bra, jag har haft en underbar sommar och förlängt den med min härliga resa till Frankrike. Det borde vara lugna gatan. Men ändå, svårt att sova. På söndagen ligger ångesten och pirrar under huden. Andningen ytligare och gråten lurar bakom hörnet. Miljöpaniken är i full blom och jag iaktar folk runt omkring. Häpnar över deras inställning. Politiskt deprimerad.

Jag saknar dig mest på sommaren

Det är sommar och varmt och jag älskar det.
Den här sommaren har vi äntligen tagit oss samman och letat rätt på en badplats och har därmed badat med den här sommaren än sammanlagt de tre senaste.

Sommaren får mig också att tänka på farmor. Jag brukade spendera större delen av mina somrar i farmor och farfars sommarstuga i Silja. Här brukade jag plöja högar med böcker uppe på överslafen i det minimala sovrummet. Sov gjorde jag på skumgummimadrass i vardagsrummet. Jag och farmor brukade nämligen läsa sent på kvällarna medan farfar gick och la sig tidigt. När folk pratar om att jag kommer att bli morgonpigg när jag blir gammal tänker jag på farmor som la patiens till 4 på mornarna och sedan sov till 11. Så ska jag också bli.

Introt till sommar triggar alltid igång mig. Då får jag flashar av bad i Harmånger till läpparna blir blåaktiga. Att sedan sätta sig i en solvarmbil och vara tacksam över värmen. Hur vi stannade till i Silja och fick fika. Hur syrran alltid doppade skorpor och kakor i sitt saftglas så saften täcktes av ett täcke med guppande, uppsvullna smulor. Partier med yatzy och om vi hade tur: kortspel. Dagar av ljus ute på den inglasade altanen och myggbett. Myggbett in i det oändliga. Myggbett som kliades sönder. Hur jag och farmor plockade blåbär på myren och hur jag gick i hennes spår för att jag var rädd att drunkna. När vi faktiskt en gång fick med oss farfar på blåbärsplockning, men hur han då bara satt på en stol och fikade, mitt i skogen.
Men det är farmor jag mest minns. Farfar är en skyggfigur. En man som jag faktiskt var lite rädd för.

Jag känner mig sällan knuten till saker men den här platsen, Silja, känns som min barndom. Jag vill hålla mig fast vid den.

Jag gillar choklad

Jag gillar choklad. Här i stan har vi Gefle chocolateri och Gefle choklad som säljer deras produkter. Det är den godaste chokladen. Så är det bara. Anna-Sofia tänker på både människa och miljö när hon tillverkar sin choklad och det gör att den redan fantastiska chokladen blir ännu godare. Sådan choklad kostar också mer, ett pris jag gärna betalar.
Men nu vågar jag knappt säga vad jag handlat choklad för! Jag köpte "lite påskägg". Tänkte ta med några som present plus att jag och Pär får ett varsitt. Får man ens köpa choklad för över 1000 kr åt gången?!

Jag blir alltid kall om händerna efter lunch

Sitter på jobbet och skriver mail lite håglöst. Händerna är kalla och jag viftar lite extra på fingrarna. Små vågrörelser som börjar vid pekfingret och jobbar sig utåt. Fortsätter knappa på tangentbordet och lutar på huvudet för att försöka lokalisera det där gnisslande ljudet. Jag slutar skriva och snurrar stolen mot dörren för att kunna koncentrera mig, men då slutar ljudet. Skakar på huvudet och snurrar tillbaka för att börja nästa mail. Nu börjar det igen och gnisslandet har ökat i styrka, nog kan man bestämt också höra ett gnekande? Jag är så himla kall om händerna och tittar ner på fingrarna och spärrar upp ögonen när jag ser att de nu ser blålila ut och ryker lite. Jag böjer mig fram och känner det ånga kyla mot näsan. Jag sticker trevande ut tungan mot knogen på högerhanden. En försiktig liten dutt och fan, den fastnar. Jag panikar och spänner tungan när jag försöker dra loss den från handen som nu knakar. Jag flåsar med munnen öppen och spänner fötterna i golvet för att ta sats och dra ännu mer och ja, äntligen lossnar den. Jag drar in den i munnen och känner något konstigt mot gommen. Sneglar ner mot händerna och ser att jag är pekfingerlös. Det måste ha lossnat när jag försökte dra loss tungan. Uppvärmt i munnen har fingret nu lossnat och jag spottar ut det i papperskorgen. Inget blod dock, det måste ha frysit helt. Jag skakar på händerna för att försöka få tillbaka värmen i dem när vänster tumme lossnar tätt följt av ett redigt knak i långfingret som mu hänger i en 90 gradig vinkel ut ifrån handflatan. Jag stirrar på händerna en lång stund och tänker på mina mail. Så drar jag en djupt andetag, dunkar beslutsamt händerna mot skrivborten och frustar belåtet över knaken när de sista fingrarna lossnar. Efter en minut har jag bara stumpar kvar. Långsamt och med tungan i mungipan lotsar jag stumparna runt på tangentbordet och lyckas slutföra mina mail. 

                                          

Om att träna mycket

Jag har bestämt att jag ska gå match i thaiboxning. D-klass och man har typ med skydd än hud som syns, men jag vill så klart göra så bra ifrån mig som möjligt. Därför tar jag träningarna på allvar.

Så var det kollegorna som ville after worka. De bokade så klart in en av de två dagar jag tränar thaiboxning för det. Efter mycket tandagnisslan och fundering på hur jag skulle göra bestämde jag mig för att tacka nej med motivering att jag skulle träna i stället. Alla var förstående och det kändes jättebra att jag sa som det var i stället för att komma med en ursäkt. Alla frågade om när matchen skulle bli och jag sa:
-Jag vet inte. Jag säger så fort jag vet.

På den awn bokade de in en ny aw, samma dag, men en månad senare. Jag kan alltså fortfarande inte gå. Vilket de vet. Jag vet också att de väljer bort fredagar (som jag tycker är en mycket bättre dag) för då vill flera vara hemma med familjen. Den här gången var de inte riktigt lika förstående när jag sa nej. De frågade om datum för matchen och när jag fortfarande inte har ett datum ser jag (eller tror mig se) att de tycker att jag borde kunna skippa i alla fall en träning för awn. Jag tränar ju ändå så mycket.

Nu börjar jag bli paranoid för idag frågade en kollega hur mycket jag gått ner i vikt. (de vet att jag ska ner lite i vikt för att hamna i rätt viktklass). Jag har gått ner två kg och är verkligen inte mager nu.Men det fick mig att börja fundera på om hon sa det bara i förbifarten, kanske för att uppmuntra, eller har de börjat prata om mig?

Igår hade vi tvättid så jag sprang inte mitt tänkta löppass. Tänkte att jag skulle kunna springa på lunchen idag men jag fegade ur. Jag är nämligen rädd att nån skulle säga något om att jag redan har tränat och då inte behöver träna på kvällen och därför kan följa med. Jag orkar inte säga då att de två passen inte har med varandra att göra och jag vill/behöver träna teknik ikväll. Jag bara la på ett pass till.

Jag gillar inte alls det här. Jag har känt mig väldigt stöttad förut och nu vet jag inte om det ligger något bakom min känsla. Jag gillar min träning. Jag tycker om att prioritera den! Jag tycker inte att det är så farligt att tacka ner till kakor som kollegan bakat, men den här känslan nu alltså. Gah, bara låt mig vara!

Den där känslan

Den där känslan när världen smalnar. När jag är så fokuserad att världen blir en tunnel. Jag kan höra vissa ljud omkring mig men det mesta bli bara brus. Fokus är bara framåt. Leende försvinner, blicken uppåt, munnen börjar strama. Den känslan. Jag älskar den.

Gillar du också mornar?

Väckarklockan ringer och jag dunkar irriterat med handen tills jag hittar rätt knapp. Jag släpar fötterna i golvet när jag ragglar mot dörren. När jag öppnar tumlar katterna in, skrikandes. Jag fortsätter mot toaletten medan de snor runt fötterna. I dunklet sjunker jag ner på toaletten och suckar när tycket lättar på blåsan. Sätter fötterna mot golvet och reser mig upp. Kisar mot spegelbilden,  grinar mot mig själv och gör honnör. Silar lite blod mellan tänderna och klickar med tungan. Tänker: man kan svälja en halv lite blod innan man mår illa.

Sen äter jag min müsli och cyklar till jobbet.

Popularitetstävling

Min sambo har gjort en film om ett liv utan el och jag är skådespelare. För att vinna ska en få flest likes (popularitetstävling) och jag VILL verkligen att han ska vinna (så jag också får pris). Så jag tycker att ni ska gå in här och gilla!

Diskriminerad

Jag tränar ju thaiboxning. Ofta är jag ensam tjej på de träningarna, men det är ingen som säger något om det för vi är ett bra gäng. Sent i höstas började en ny kille köra med oss. Eller ny och ny, han har uppenbarligen tränat innan.  Han har alltid varit lite konstig och liksom undvikit att träna med mig. Fine, det finns andra jag gärna vill köra med. I går tränade vi som vanligt och roterade person som vi körde med och slutligen hamnade han och jag framför varandra. Han flackar med blicken och frågar om jag inte vill köra med Rebecka som står och slår på säcken. Rebecka tittar upp och fortsätter slå. Hon kom nyss dit och vill fortsätta köra där. Jag vänder mig tillbaka och ler genom tandskyddet och pekar på honom med mina handskar. Han rör obekvämt på sig och tittar på mig när han säger: No I don’t wanna. I can’t kick a girl.

Jag stelnar till. Alla andra har redan börjat sin bensparring. Vänta, sa han precis att han inte vill träna med mig?

Jag stirrar på honom och säger: Sure you can!

Han börjar lite stelt cirkla omkring och mumlar lite ohörbara saker samtidigt som han ler stelt och osäkert och sparkar mot mig. Han försöker inte sätta nån och kraften är motsvarande min farmor (om hon levat). Jag kör på och känner hur ilskan börjar blossa upp. Vad SA han egentligen? Vad ger honom den rätten? Ska det här bli mitt problem?

Efter träningen när han har gått berättar jag för de andra under tiden vi stretchar. Deras reaktion: Öh va?! Wtf! Alla är överens att han är skitkonstig, det är hans problem och ingen försöker släta över eller ursäkta honom.

Just det blev jag så glad över! Men jag blir fortfarande skitarg när jag tänker på honom. Och så tänker jag på hur jag ska göra. Några förslag?

Plötsligt händer det

Skrivsuget smyger sig på. Kanske blir jag mer aktiv här igen. Upplåst är det också.

Årskrönika 2013

Nu är det dags för det alla väntat på: Kattis summering av året. Mest träning, men lite annat också.

2012 såg ut så här:

Total träningstid 2012: 23297 minuter (388,2 timmar) fördelat på 370 pass.

Poledance: 9655 min, 92 st
Löpning: 7925 min, 128 st, 1404 km
Thaiboxning: 2375 min 24 st
Styrka: 1035 min, 60 st
Stretch: 1034 min, 38 st

Och så här ser 2013 ut: 

Total träningstid 2013: 23323 minuter (388,4 timmar) fördelat på 382 pass.

Löpning: 8134 min, 119 st, 1420 km

Poledance: 7590 min, 71 st
Thaiboxning: 3570 min, 33 st
Stretching: 1910 min, 68 st
Styrketräning: 785 min, 45 st

Jag ligger alltså på samma träningsmängd som förra året och den blir nog svår att öka mycket.  Jag sprang längre löppass än tidigare och även lite långsammare: ultralöpning. 2014 satsar jag på att bli snabbare igen men jag vill ändå behålla löpmängden. Trots det stukade knät på thaiboxningen blev det ändå ett bra träningsår. Jag sprang Göteborgsvarvet på sämsta tiden på flera år, men då var det ju fantastiskt att jag ens kunde springa och jag sprang också min första ultra. Nu skulle jag vilja prova att gå en thaiboxningsmatch. Frågan är bara när.

2014 vill jag: göra en iron x, träffas minst 2 gånger med vår bokcirkel, skriva något, köra lite morgonjoggar eller springa på jobbet, Göteborgsvarvet under 1.40, tandtråd en gång i veckan, springa Medoc marathon, springa milen på under 45 minuter, samma träningsmängd som i år, gå på en chokladprovning, se en vän gå en thaiboxningsmatch, komma ner i spagat igen, uppträda minst en gång, rensa ut massa kemikalier ur mitt liv, beställa vegetariskt som specialkost på en del kurstillfällen, gå en utbildning i retorik, bli filmad när jag pratar, kunna stå på händer, äta mer hembakt bröd, testa nåt nytt, åka till Falun innan juni och springa färdigt Zombies run!

2013 hade jag dessa mål: springa mitt första ultralopp, komma ner i spagat, dricka mer te, åka utomlands, se en thaiboxningsmatch live, göra en iron x, träffas minst 3 gånger med vår bokcirkel, skriva något, börja skölja munnen med fluor på jobbet, köra lite morgonjoggar, Göteborgsvarvet under 1.40, tandtråd en gång i veckan, köra mer thaiboxning, springa milen på under 45 minuter, träna mer än 2012, gå på en chokladprovning.

Löpningsuppföljning genom tiderna:
2008: 3853 min, 77 st, 661,3 km => snittfart 5,8 min /km
2009: 5234 min, 87 st 888 km => 5,8
2010: 2449 min, 57 st, 469 km => 5,2
2011: 4204 min, 95 st, 792 km => 5,3
2012: 7925 min, 128 st, 1404 km =>5,6

2013: 8134 min, 119 st,  1420 km => 5,7

Här blev jag ändå lite förvånad att jag inte varit långsammare med tanke på de långasamma långsamma långpassen jag sprang inför ultran.