Celtic traverse

Idén till att anmäla oss till Celtic traverse kom under the Coastal challege. När vi var hos fotläkarna Peter och Douggie och pysslade om våra stackars fötter tipsade de oss om det. Då i 35 gradig värme när vi tvingades sova med strumpor i ett asvarmt tält så kändes ett lopp på Irland, där man skulle bo på hotell vääääldigt lockande. Vi tyckte ju också att TCC var så himla kul så vi anmälde oss ett halvår senare till CT. Nu är vi ganska nyss hemkomna från CT och jag vill tillbaka in i bubblan! Jag sitter, as we speak, och tittar på Scottish traverse.
Det finns så många anledningar till att jag gillar flerdagarslopp. Du har inte bara en chans att prestera utan flera dagar, du får uppleva mer, du får lära känna folk på ett helt annat sätt än ett vanligt lopp och du får se otroligt mycket av ett land när du springer 20 mil.

Det här med att lära känna folk är iofs också dåligt för jag få så klart separationesångest när vi ska skiljas. Vem vet om vi ens kommer att träffas igen? Nu fick vi bo ihop med fantastiska Netta som har grönt hår och springer i roliga löparutstyrslar som tex en leprechauntröja. Vi fick ju också träffa våra favoritfotvårdare igen och jag älskar Peter. Han är så himla rolig. Jag gillade ju honom redan i Costa Rica när han sa åt portugisiskan som ville kyla sina fötter att hon skulle gå till det där stora blå till höger. Nu var det han som körde omkring oss i vår minibuss hela tiden. Vi träffade också en annan Peter, amerikanen som log uppskattningsvis 95% av tiden där och den supersnabba maratonlöparen Kurt som förlovade sig under loppet med Annalese.

Bubblan är så härlig att vara i. Du bara tänker på vad du ska springa idag, imorgon och vad du ska äta. Ingen tvätt, ingen städning, inga grejer att fixa, inget jobb. Jag är så närvarande, har sån KASAM. Och lyxen att få springa i bara nya miljöer! Vad kommer du att upptäcka härnäst? Nån annan servar dig med att lägga en fantastisk ny rutt och hjälper dig på vägen. I det här har jag också en fantastisk kropp som presterar och älskar mig för att jag utmanar den. Nån kollega frågade mig om jag inte skulle ha riktig semester. Kan man ens ha riktigare semester än det här? Jag är så tacksam att jag har förmånen att få göra sånt här. Att jag har pengarna, tiden och kroppen.

När jag nu sitter och pillar på Scottish traverse, som jag inte kommer kunna göra i år utan först nästa år, så hoppas jag så klart att jag kommer få träffa några av människorna igen, gå in i bubblan och bara gona mig där. Och se Skottland så klart!

Gråaska

Jag fick hämta ut askan efter Osiris efter drygt en vecka. En liten pappurna där det stod: Hankatt Osiris och datum då han kremerades. Vi har sparat på att sprida askan. Ville att det skulle vara finare ute, men nu tror jag att det börjar bli dags. Löven börjar spricka ut och skog och gräsmattor börja bli gröna och prydas av blommor. Jag kan tänka mig att sprida din aska i helgen. Kanske en fin kväll. Älskade Osiris. Jag säger fortfarande ibland att jag har två katter, men det händer mycket mindre. Jag kommer aldrig mer få se dig, men jag minns dig.

Din sista dag

17 februari. Jag jobbade hemma några timmar. Var för rädd för att det skulle vara jobbigt på jobbet. Jag tror du hade en bra dag. Solen lyste och du la dig i den och myste i datarummet. Det var så fint att du fick det. Jag är tacksam att det inte var mulet. Du fick lax och precis så mycket mat du ville. Du låg på mig och myste när jag tittade på tv. Pär kom hem och vi låg båda tysta i soffan och tittade på tv. Sen stoppade vi dig i buren och åkte ner. Sammanbitna. Går in till disken och jag börjar storgråta när jag ska säga ditt namn. Pär gråter också. Vi blir visade till ett rum. De har lagt en mjuk matta på bänken och en filt att lägga över din kropp när det är slut. Det står näsdukar på bordet. Vi tar ut dig ur buren och sätter dig i mitt knä. Du är kvar mem rör lite på dig. Efter ett tag blir du sur och vill gå iväg och när jag lyfter upp dig jamar du på det där gubbiga viset. Sköterskan kommer in efter ett tag och ger dig lugnande i nacken. Du sitter kvar i knät och vi märker att det tar snabbt. När du börjar sjunka ihop lägger vi dig på filten. Som en lyckodrake, våran lyckodrake. Ett tåg dunkar förbi utanför och huset rumlar. Jag tänker att det ändå är fint, för du gillade ju att titta på tåg när vi bodde på Öster. Sköterskan kommer in och rakar ditt ben för att kunna ge dig överdosen. Vi klappar hela tiden på dig, stryker näsan mot ditt ansikte, mumlar saker till dig. Hoppas att du känner det och hoppas att du inte är rädd. Gud så jag hoppas att du hade nån tröst i att ha oss där.
Pär säger att han såg när det hände. Det går fort.

Och du finns inte kvar längre. Kvar finns bara ett hål av sorg. Hur kan du inte finnas kvar? Du fanns ju nyss?
Vi gråter och jag snorar. Snyter näsduk på näsduk. Vi tittar på dig men det är inte längre du. Vi kommer aldrig mer få träffa dig. Vi lägger filten över din kropp. Vi gråter, försöker samla oss, går ut och gråter på parkeringen. Vi åker hem. Tiden sniglar sig fram. Det kryper i kroppen av ångest. Den pirrar under huden och jag måste ut och springa. Det är inte skönt alls, men behövligt. Kroppen får omsätta i alla fall en del av ångesten i rörelse. Jag gråter i duschen. Lägger mig och tittar på tv och försöker domna av. När man springer och det gör ont slutar kroppen efter ett tag att skicka smärtsignaler. När jag tappade en nagel på Stockholm marathon tänkte jag: äh det domnar snart. Nu försöker jag tillämpa det och domna av genom att titta på lättittade saker: Vanderpump rules, Sex and the city.

Ser folk utanför se glada ut och skratta. Jag ser din kropp framför mig. Känner mig som i en bubbla.
Känner mig helt utmattad. Kan inte somna på natten för det bara kryper i kroppen och jag kastar mig omkring i sängen.

Idag är det inte samma strålande smärta utan mer en stor tomhet och sorg. Lägenheten känns helt förändrad. Mycket tystare om tommare. Hur kan det vara så stor skillnad när du liksom inte förde så mycket liv? Vi tittar mot din filt men du ligger inte där. Vi hör inte dina klor slå emot golvet när du går.

En blöt filt

Beslutet ligger över oss som en blöt filt. En tyngd som påverkar allt.
Pär ska ringa idag. Jag skickade in försäkringspapper. Vi siktar på en tid på fredag.
Jag pendlar mellan att tänka att det blir skönt. Att då kan vi så småningom komma ur detta limbo. Den andra tanken är att vi gör fel. Jag tittar på dig när du spinner eller ligger i solen och njuter. Du kanske inte är så dålig? Hur kan vi veta?
Tänk om du kunde säga vad du ville. Har du ont, mår du dåligt? Jättedåligt? Vill du vara med ett tag till eller är du klar nu? Är du nöjd med vad du fått vara med om?

Älskade katt. Hur ska jag kunna sitta med dig hos veterinären och se dig dra ditt sista andetag. Hur kan jag göra det och inte gråta mig i bitar?

Älskade grådvärg

Du skulle ju leva till du blev 22. Du skulle ju hinna bli myndig.
Nu vet jag inte om du hinner fylla.
Nu tänker jag på var jag ska sprida din aska.
Jag tänker att om jag gör det i de två spår jag springer mest så finns du nära mig då. Så finns du med mig ofta.

Det är inte kul att sitta på jobbet och tänka på döden. Att tåras upp ibland.

Älskade katt, jag trodde jag var förberedd, men det är en visst aldrig.

Jag ska ta tillvara på den sista tiden med dig.

Slukhål

Jag antar att ingen läser min blogg längre. Det är ok. Jag har den mest för min egen skull nu. För att dokumentera träning typ. Igår kväll kände jag dock att jag behöver skriva.
Jag känner mig kastad i ett slukhål.
Jag är i en politisk depression sen flera år tillbaka. SD, folk som röstar med plånboken och inte tänker på miljön och nu USA. Trump. Detta totala mörker.
Vad finns det för hopp för världen när den här mannen är en av de mäktigaste i världen? Hur kan människor med barn ens andas? Själv panikar jag och angstar och försöker trösta mig med att jag ändå kommer att dö. Jag lämnar inte den här skitiga världen till någon efter mig. Men hur kan andra titta på sina barn och samtidigt höra att Trump tycker att tortyr är bra, klimathotet är fake och pratar om alternativa fakta?
Just nu pendlar jag mellan apati och att vältra mig i eländet.

Till råga på allt ska syrran flytta 60 mil till bort hipp som happ. Från att tidigare ha kunnat åka till varandra över dagen (nog för att vi inte gjort det ofta och nog för att bara jag gjort det, men möjligheten har ändå funnits), till en resväg på 7 timmar blir det nog inte besök ofta nu. Med föräldrar som börjar bli till åren och en mamma som också börjar vara rätt risig blir jag också nervös över att eventuella problem där skulle falla på mig ensam.

Nej nu är jag deppig. Jag sover dåligt och jag känner mig som jag håller på att sugas ner i ett slukhål.

Årskrönika 2016

Träningsåret 2016 blev inte mycket att hänga i julgranen. Jag har tränat 340 timmar och alltså 60 timmar mindre än förra året. Hur kommer det sig? Mindre thaiboxning och definitivt mindre poledance! Kanske är det de frånvarande helgpassen i pole som gör det? Jag har dock sprungit mer än tidigare år. Både antalet pass och längd, så det är väl alltid nåt. I år kom jag upp i 1430 km på 184 pass. Löpning är ju också relativt slitsamt så kanske löpningen har knuffat undan de andra träningsformerna lite?
 

Nu är det dags att summera 2016. Men först en tillbakablick.

2015. Total träningstid blev 400 timmar på 385 pass. Fördelat enligt följande:

Löpning: 8063 minuter, 157 st, 1405 km
Poledance: 6245 minuter, 81st
Thaiboxning: 5440 minuter, 51 st
Stretch: 2305 minuter, 48 st
Dans: 795 minuter, 11 st
Prehab: 465 minuter 16 st

2016 ser ut så här:

Löpning: 8857 minuter, 184 st, 1430 km

Thaiboxning: 4415, 48 st

Poledance: 4340, 87 st

Stretch: 2215, 43 st

Sen var det mest spret.

2016 ville jag: Lära mig stå på händer, träna lika mycket, göra en iron x, göra minst en egen koreografi, springa the Coastal challenge, se en sengångare, besöka en chokladplantage, hitta en ny älsklingschoklad, bocka av några viner i Pärs julklappsbok, skaffa en polebok för att bli mer strukturerad och inspirerad i pole, få bättre flyt i dansen, utmana mig själv i dansen, hitta ytterligare en löputmaning, lära mig dricka rom/whiskey, prova en ny träningsform, beta av nåt från bucketlisten (den är borttappad så jag vet inte), läsa minst 10 böcker, sätta ett pers. 
 

2017 vill jag: Springa 1500 km, sätta en Phoenix (eller nåt annat brutalcoolt trick), äta mer vegetariskt än kött (orkar jag följa upp det?), skapa en bucketlist, få en stabil spagat, göra ett fysiskt fotoalbum, trycka den fina bilden på mig och Pär och sätta upp, träna mer än 2016, gå på gymmet minst 1 gång, dricka en god irish coffe, åka nån stans med Anton, hälsa på Ylva, hälsa på Sara, heja på Jessica när hon springer lopp, springa beermile/prosecco mile

Löpningsuppföljning genom tiderna:
2008: 3853 min, 77 st, 661,3 km => snittfart 5,8 min /km
2009: 5234 min, 87 st 888 km => 5,8
2010: 2449 min, 57 st, 469 km => 5,2
2011: 4204 min, 95 st, 792 km => 5,3
2012: 7925 min, 128 st, 1404 km => 5,6
2013: 8134 min, 119 st, 1420 km => 5,7
2014: 7560 min, 124 st, 1330 km => 5,7
2015: 8063 min, 157 st, 1405 km => 5,7

 

2016: 8857 min, 184 st, 1430 km => 6,2

Riktigt långsamt tempo och det beror ju mycket på The coastal challenge. Men jag har inte heller kört speciellt mycket fart under 2016. Jag var inte alls sugen på det.