Farmor. Hon vet att hon kommer att dö, men hon har inte kommit till ro med insikten.
- Jag brukar trösta mig med att alla en gång ska dö.
Hon orkar inte ens sätta sig upp i sängen. Efter att hon sagt det plockar hon fram ett snorpapper från under kudden och torkar sig i ögonvrån.
Min egen dödsångest fladdrar till i magtrakten. Syster sitter bredvid mig och gråter. Jag tar sats och håller tillbaka mina egna tårar när jag säger till farmor att några av mina finaste minnen kommer ifrån somrarna med henne. Hon lyfter på huvudet för att snyta sig. Håret ligger slickat mot skallen. Jag tänker på hur hon alltid höll på med att rulla det på spolar för att "lägga" det. När slutade hon med det? Är det 2 år sedan? Mer?
Vi pratar lite mer och syster slutar att gråta. Vi minns tillsammans hur det var för några år sedan, när vi plockade blåbär och spelade kort. Sedan börjar hon prata om sin mamma. Jag tänker på psykologen som sa att det som brukar vara kvar längst är minnena av mamma. När allt annat försvinner finns mamma alltid kvar.
- Jag trodde då aldrig att Arne skulle överleva mig. så plockar hon fram snorpappret igen. Hon väger 44 kg. Tafatt stryker jag henne över armen, kinden. Jag tänker på att jag läst att känseln är bland det sista att lämna en. Döende människor får ofta tröst av att bli klappade på, strukna över ansiktet. Syster börjar gråta igen och jag känner mig som en klump. Vi pratar lite till och säger sedan hejdå. Vi ses igen.
Men det vet vi inte. Döden ligger i skuggorna och när vi åker hem har jag slutat prata. Jag tänker på när begravningen blir, på om jag kommer att gråta, på att jag får ledigt. Jag tänker på att alla jag känner ska dö. Jag funderar på vad det är för mening med det. Sedan sticker jag ut och springer. Jag springer med ilska. Jag löper på som jag inte gjort på länge och efteråt känner jag mig urlakad.
Hon kommer att dö.
Better safe than sorry
16 hours ago
3 comments:
Jag klappar liten Kattis på huvudet och kramar om.
Våra kära mor- och farföräldrar lämnar oss, de lever inte för evigt. Även om man vill det. Jag fightas med samma känslor. Jag vill inte att de ska försvinna. När jag sa hej då till min mormor i söndags kramade hon om mig krampaktigt med tårar i ögonen. "Jag vet inte om jag ser dig igen" Då fick jag göra som du, hålla tillbaka tårarna. Hade de varit bara hon och jag hade jag grinat som ett barn. Hjälp... får ju tårar nu...
Jag tycker du ska vårda minnet av din farmor, vilket jag vet att du gör. Det är inte lätt att acceptera att nära och kära går bort, jag gör de inte...
Nej det är inte det. Inte lätt alls.
Jo, döden är hemsk, att aldrig mer få krama eller känna på den där människan, den där levande varelsen man älskar. Hemskt!
Utan att förminska ovanstående, kan man samtidigt fundera på om vi verkligen någonsin dör? Bara det faktum att våra kroppar dör och försvinner är hemskt, men är det verkligen så illa att allt verkligen försvinner? Om jag vore torr fysikprofessor skulle jag kika på dig med vänliga ögon genom tjockbottnade glasögon och lite stelt men omtänksamt lägga handen över din arm och säga att det finns en fysikalisk lag som säger att energi aldrig dör, bara omvandlas. Men jag är ju jag, kan istället berätta hur jag på min mormors begravning fick en alldeles bestämd känsla av att hon och morfar satt på räcket på den där balkongen i kyrkan, och höll varandra nykärt i handen och viftade med fötterna samtidigt som de fnissande kikade ner på oss som kom in. Diskuterade "jaha, har du sett att grannen dök upp, där ser man" och såna saker. Sedan när det var dags för att bära ut kistan, hade de hoppat ner från balustraden (eller vad det där räcket heter) och stod högtidligt på varsin sida av kistan och hedrade kroppen som hade tjänat själen så väl. Japp, så var det, de var där!
Sen har ju min mormor vid åtminstone ett tillfälle väckt mig en morgon när hon tyckte jag låg och drog mig för länge: Fick mig att vakna genom att skrämma mig så jag hoppade till, när hon rätt som det var ropade i mitt öra "Nu får du se till att gå upp!" Fast det kan ju vara en dröm, en önskan - eller bara ren galenskap. Men man vet aldrig.
Dröm eller inte, det fråntar inte det faktum att nära och kära vill man kunna ta på, krama om, prata med. Ta vara på den tid ni har!
Post a Comment