Åh vad bra jag är!

Jag är över 30 år. Jag har alltid sett mig själv som ganska stel. Jag är inte speciellt gymnastisk. Jag har inte stått på händer sen ja, kanske högstadiet? Jag har inte stått i brygga sen jag var typ 10? Igår skulle vi både stå på händer och i brygga. När instruktören skulle visa bara ställde hon sig på händer. Jag spärrade upp ögonen och backade lite. Det såg så enkelt ut när hon gjorde det. Men jag? Hur fan ska det gå!
Jag gick fram mot vägen och siktade och tänkte nu gör jag det…och kunde inte.
Siktade igen, men precis när jag skulle sätta i händerna ångrade jag mig. Jag betedde mig som en vägrande häst. Jag försökte igen, satte faktiskt i händerna...och kände mig som ett muppo när benen åkte direkt tillbaka till golvet utan ha nuddat väggen. Jävlar, det ska gå!
Tack och lov var en tjej jättesnäll och hjälpte mig. Jag satte i händerna, gick upp och så tog hon mina ben och la dem mot väggen. En gång till och sen fattade jag. Jag är fortfarande inte stensäker på att komma upp, men skapligt. Det bästa? Senare under kvällen vann jag tävlingen om vem som kunde stå på händer längst!

Det fick mig att tänka på det där med hinder, mentala spärrar man bygger för sig själv. Det här var en för mig. Jag trodde att jag inte kunde. Men i stället för att låta det bli ett oöverstigligt hinder försökte jag, verkligen försökte i stället för att bara låta bli, och upptäckte att det faktiskt gick. Då blir hindret plötsligt en vägbula.
Senare såg jag några tjejer som likt mig inte kom upp. Jag hoppas att de fortsätter och försöker, för det går! Allt går! Man måste bara våga köra!

I bara farten upptäckte jag att jag kom upp i brygga också. Helt sinnessjukt.