Jävla skitknä

Ska du börja krångla igen nu?

Jag får panik och sätter in allt: voltaren (som jag aldrig har tyckt hjälpt), iläggssulor i vanliga skor, nya sulor i löpskorna, ipren 2 ggr dagligen, vila och paniksamtal till sjukgymnasten. Jag dör om knät börjar igen nu. Det har gått supersmidigt fram till nu och jag sköter faktiskt mina rehabövningar.

Ta kontroll Kattis

Det var ju supersumpatiskt av sommaren att göra en comeback i lördags. Detta fick så klart min sommarkänsla att blossa upp igen och med den separationsångest från sommaren.
Det är som ett dåligt förhållande. Jag får inget avslut. Nej, nu skiter jag i det här. Nu ska jag gilla läget. Jag gillar läget. Läget är precis HUR bra som helst!

Nej jag kommer inte träna mindre

Tack för era kommentarer på träningsinlägget. Jag tycker själv inte att jag tränar för mycket (vad man nu menar med det) och då försöker jag se det ur många olika perspektiv. Jag har verkligen funderat och inte bara slagit bort det. När någon som tycker om en är orolig och säger till, då försöker jag ta det på allvar och reflektera.

Jag tror att många inte förstår hur mycket glädje träning ger mig och många andra. Jag skulle till exempel ha ännu svårare för hösten. Hur är detta möjligt tänker ni nu, men det är det. Som det är nu tröstar jag mig med att hösten faktiskt är den absolut bästa årstiden att springa i medan sommeren faktiskt är riktigt hemsk. Det är så mycke jag aldrig skulle fått se och uppleva. Löpning är ett underbart sätt att upptäcka en ny plats. Man hinner ju se så mycket mer än om man går.

Jag hade tex aldrig träffat den här sköna liraren om jag inte sprungit

Isa hade inte haft mina svettkläder att vältra sig i


Förresten var igår första gången på hur länge som helst som jag kunde tänka på snö och jul utan att få panik. Det går frammåt!

Appropå inget

Jag har precis beställt en pokal till jobbet. Hur coolt är inte det?

Tränar jag för mycket?

Lite då och då brukar någon runt omkring mig se bekymrad ut och säga att de är oroliga över mig. Över att jag tränar för mycket. Oftast är det en person som inte finns i min omedelbara närhet men som ändå finns där i utkanterna. Den här gången var det en före detta kollega (icke att blanda ihop med exkollegan som ibland kommenterar här). Jag skrattade först när hon sa att hon var orolig för mig men sen kom jag på att jag borde ha bett henne förtydliga vad hon menar. Vad är det hon är orolig över?
Är jag beroende av träning för att må bra? Ja, utan tvekan.
Är detta dåligt i sig själv? Det har jag svårt att se.
Känner jag mig tvingad att träna och får dåligt samvete om jag hoppar över ett pass? Icke. Jag skolkar då och då med gott samvete.
Tränar jag jämt? Det beror väl på vad man menar men jag har minst en och gärna två vilodagar i veckan.
Tränar jag så mycket att jag blir skadad eller sjuk? Jag är ju aldrig sjuk. Nu har jag utvecklat nån slags romantiserad bild av hur det är att ligga i sängen, vara lite rosig om kinderna med feber och kolla på DOOL. Enda skadan jag haft är mitt knäproblem och då är det i stället viktigt att jag tränar mitt knä på rätt sätt.
Äter jag konstigt/dåligt? Det tycker jag inte. Visst jag kan vara kräsen på det sättet att jag inte vill äta massa skit med färdigmat, McDonalds osv men jag är ju inte rädd för att äta mycket, fett eller kolhydrater osv.

Så jag måste undra, vad är hon orolig över? Vad tror ni? Är ni oroliga över mig?

En till om Bolland

Det var kräftskiva i Bolland. Själv åt jag inte kräftor utan hade köpt rostbiff och potatissallad. Bredvid mig till höger satt Stockholmskillens kompis. Mitt emot satt den andra kompisen till Stockholmskillen. Han bredvid mig pratade högt och tog mycket plats. Jag tyckte han var dryg. Han kallade mig för något vagt nedvärderande (lilla gumman?) och försökte vara wingman åt sin kompis som tydligen hade spanat in mig som ett möjligt ragg (trots att det var allmänt känt att jag var upptagen). Så kom det obligatoriska drick-momentet. Alla hällde lite av det de hade att dricka två glas och sedan lottades de två glasen ut. I glasen hamnade alltså: cider (olika smaker), öl, snaps och vin (vitt och rött). Mångfald for the win! Killen bredvid mig vann. Nästan alla rynkade på näsan när han hävde kräftspad i glaset och sedan halsade i sig hela. Jag antar att det var ett sätt att hävda sig, även om jag har svårt att förstå vad kräftspadet skulle ge honom för machopoäng.
Åsa vann det andra glaset men vägrade dricka upp. Då tog han hennes också. Samma procedur. Sen var han inte högljudd längre. Han somnade i Stockholmskillens dusch 5 minuter senare. Enligt rykten kunde man slå på duschen utan att han vaknade.

Vi dukade undan borden och började dansa och jag hade andra killen efter mig som en igel. Jag struntade i det och dansade på och skrattade med mina vänner under hela kvällen. På slutet satt vi i en trappa och pratade lite lugnt när kompisen dök upp igen. Han satte sig bredvid mig och såg svår ut och frågade om jag hade en soffa eller nåt som han kunde få sova på. Jag vände mig mot honom:
-Du, jag har bara en 120 säng och där ska en person sova, Jag. Så vände jag på klacken och marcherade i sedvanlig Kattisstil iväg. Tyvärr var klacken lite för tärande på slutet så jag tog av mig skorna och gick. Eller det gjorde jag inte alls. Jag var alldeles för otålig för att gå så jag halvjoggade hem. Också det typiskt mig.

Till Sassi

Första gången jag smakade Brysselkål var i Bolland. Det var på tiden alla hade icq och använde den. Eftersom jag hade Mac hade jag Gerrys icq och det var mycket märkligt i de flestas ögon. Ljuden var inte samma och jag hade gubbar i stället för blommor. En dag pratade jag med Fred på icqn och han berättade att han skulle göra köttfärssås. Jag suckade avundsjukt eftersom jag själv inte alls hade lust att laga mat. Vi pratade en stund och efter ett tag lyckades jag bjuda in mig själv på middag till honom. Det här var på en tid då rykten växte exponentiellt och när jag promenerade in i pojkkorridoren på hemmet började killarna att surra som humlor. De fnissade och frågade om något var på gång. Jag svarade att en middag var på gång. Detta förnekande gjorde dem bara ännu ivrigare och när jag gick in till Fred som hade dukat för oss båda stod de nästan som Knatte, Fnatte och Tjatte på varandra utanför dörren. Jag fick spagetti och köttfärssås och för första gången smakade jag brysselkål.

Det var inget på gång mellan oss och därför hände det hellar inget, men det tror jag inte killarna förstod. De var för upptagna med att fantisera över vad som hände för att förstå att det bara var en middag två vänner emellan, en för lat för att laga mat.

Bit ihop Kattis

Jag är på jobbet och jag är hes. I helgen har jag skrikit och applåderat så jag nästan blev öm i händerna. Jag älskar friidrott. Det är verkligen den bästa sporten. Och alla dessa människor jag bara sett på tv. Pojkvän himlade med ögonen när jag pickade på honom för tusende gången när Wissman gick förbi eller Sunneborn la sig på banan eller jag såg Yanick instruera Christian eller Emma. Det var så underbart med stämningen och vädret. Det hade inte kunnat vara bättre.

Om det bara inte tog slut...

Våga prova nya grejer

Vad är det med folk att inte våga prova något nytt? Man måste vara vältränad innan man ska börja träna, ha bra kondis innan man börjar springa, kunna dansa och vara smidig innan man börjar dansa. Man vill inte heller gå själv för det är läskigt. Jag fattar det inte. Vad är det värsta som kan hända?

SM i friidrott

Jag har köpt biljetter till friidrotts-SM och shit vad peppad jag är. Min gamla favvo Mattias Sunneborn ska vara med. Jag kan inte riktigt fatta att jag får se honom och massa andra som jag beundrar på riktigt! Det här blir en sjukt bra helg!

Morr!

Idag skulle jag ta en av jobbets elbilar till ett möte. Jag älskar elbilen. Den är liten, smidig, mijövänlig och supersöt. Tyvärr vägrade den starta för mig idag så jag sprang in till dem som har hand om våra bilar för att få hjälp, ganska stressad eftersom mötet började snart och jag verkligen inte ville bli sen. Jag berättade att den inte startade varpå mannen frågade mig om jag vridit om nyckeln helt.
-Ja det tror jag väl? samtidigt som jag nervöst ryckte från sida till sida och tittade på klockan.
-Kan du komma och titta på den? Ifall jag gjort något fel? Jag hade den ju i måndags och då var det inga problem.
Mannen skämtmuttrar "typiskt fruntimmer" och jag kan nästan känna hur en åder i pannan börjar pulsera.
Vi går ut till bilen och tittar och det visar sig att den inte har någon el. Han kollar på laddningsstationen och det visar sig att en säkring har gått så trots att bilen har stått på laddning så har den inte fått nån el. Han ger mig nycklarna till en annan bil som vi går till. Han vill nämligen kolla att jag kommer iväg. Jag säger på väg till bilen:
-Jamen då var det inte fruntimmrets fel ändå. och ler sött.
Han tittar ner i backen och säger att 9 gånger av 10 är det vis som ska köra som gör något fel. Well, in ya face, det var inte mitt fel. Ett poäng till Kattis!

Senare kommer jag till mötet. Plötsligt börjar en man där att likna en sorts maskiner vid kvinnor. De måste tydligen pysslas om och spacklas för att sköta sig. Precis som kvinnor uppenbarligen. Jag stelnar till och fortsätter le. Vi har nämligen en utomstående på mötet som jag vill att vi ska visa en gemensam och harmonisk bild emot men inne i mig svär jag. Vaddå spacklas och servas?! Jag får inte heller något tillfälle att säga något tillbaka. Ett poäng mot Kattis!

Vad är det med folk idag? Är jag ful och schleten? Och om jag är det så kan jag i alla fall tipsa om att jag inte uppskattar att bli kallad fruntimmer. Eller att nån säger att jag måste spacklas och kräver underhåll. Morr.

En eftermiddag i mitt liv

Igår stack jag ut och sprang. Så här fin var jag. Självklart lyssnade jag under tiden. Den här gången var det Gaimans bok Neverwhere.

Ute hittade jag värsta fina stängerna. Nu börjar jag bli så pass bra att jag faktiskt kan polea utan perfekta förhållanden också, så jag var ju tvungen att röja lite.

En fulscorpio. Fästet är inte perfekt så jag måste tjyvhålla med handen.

Och så lite handstående. Den där vet jag inte vad den heter.

Hösten

Undrar om hösten och jag någonsin kommer att bli kompisar. Ja jag har börjat få höstångest. Igen. Ja det är jobbigt för er att höra mig gnyla om det. Det är jobbigt att ha det också kan jag säga.