Marathonpanik

Åh the angst! Stockholmmarathon kryper allt närmre och jag kryper i skinnet. Idag hade jag tänkt mig ett redigt långpass men fick ont i knäna (måste vara duktig med styrketräningen!) och hade frukosten som en tjock spyklump i halsen trots att jag väntade drygt 2 timmar. Jag kände mig aningen lättare än en betongklump. Fuck!

Dags att panika?!

Eller så tar jag ett djupt andetag och tänker att det är utmärkt pannbensträning. Det gör mig starkare med motgångar.
Jag har fortfarande tid på mig att få ihop nåt superredigt långpass på 3 mil.
Jag freakade inför Göteborgsvarvet också och det gick ju bra!

Jag tror jag gör lite av båda.