Tågepisoder

Jag såg en riktigt munter människa på tåget idag. Han snörpte på munnen och stirrade ilsket på stolen framför sig. Hade jag varit stolen hade jag långsamt försökt smyga mig därifrån för att slippa dödsångesten som den där blicken framkallade. Som tur var satt jag snett bredvid honom och blev bara utsatt för blicken när jag klev av tåget. Jag kunde riktigt känna hur jag kom in i en slags zon. Jag kan tänka mig att stark radioaktivitet känns så. I alla fall sprang jag fort ur den.

Samtidigt som mig klev en tant av. I jeans, med ryggsäck och täckjacka började hon mödosamt ge sig på något jag tror var jogg. Så höll hon på i 50 meter, sen gick hon 5 och så började cykeln om.
Efter en liten stund gick jag förbi henne. Det måste kännas hårt när hon så ansträngt joggade fram. Jag undrar vad hon hade så bråttom till?

Jag tänkte att jag skulle springa idag men det är snöslask och regnar ute så jag stannat nog hemma och kollar på Lyxfällan i stället. Förresten tycker jag att det är läskigt att springa när det är mörkt. Och vad fan ska jag göra åt det nu när det alltid kommer vara mörkt när jag kommer hem ifrån jobbet? Va?! Det vet ju alla att alla överfall och våldtäkter sker när det är mörkt. Alltså, spring när det är ljust.