Löpning Rockystyle

Det var löjligt vackert ute i spåret idag. Helt vitt och snö på träden. Jag sprang med tindrande ögon och rosiga kinder och pekade åt pojkvän.
Sedan, efter ca 2 km,kom vi in på den del av spåret där inga andra springer. Då var det slut på den stillsamma mysiga löpningen och blev attacklöpning bara för att ta sig fram. Det var hög snö att pulsa sig igenom (då var jag Rocky), ben som fick jobba extra mycket när jag slirade omkring, blöta hål att halka ned i, grenar som var snötyngda att böja sig för och träd som hade vält att hoppa över. Det var kort sagt den jobbigaste milen jag någonsin har sprungit!
Jag som annars brukar springa på ca 50 minuter sprang nu på ca 75. Bara bivis kunde jag få till något som kallades för löpsteg, men herre min je vilken träning. Jag har blåsor på fötterna efter blöta strumpor som halkat omkring i skor som hamnat i suspekta gropar.

Nu är jag nöjd och är hemma. Fötterna är insmorda för att lugna ner blåsor och i ugnen väntar en lasagne som följs upp av en fruktsallad framför Supernatural. De 22 timmarna jag har sovit på två nätter har sjunkit in och laddat mina batterier igen. Kom igen nu, sista veckan innan jul!