Träningskärlek

Det finns något väldigt lugnande med pumpande musik och svett som strilar nedför näsan. Att trampa runt sina ben i takt med musiken. Det är också fint att blåsa ut sin koldioxidfyllda luft under vattnet i jämn takt så att ljudet från bubblorna bildar en egen melodi. Att känna hur axlarna blir varma och lite pirriga av att jobba. Att springa och se mörkret falla.
Ändå har jag svårt att komma iväg just nu. Jag tycker det är jättejobbigt att det har blivit så jobbigt.
Är det Incidenten som tagit min energi? Är det bara en svacka? Är det mörkret som gör att jag känner mig som en disktrasa?
Jag tycker att det är jättejobbig. Men många runt omkring mig verkar lysa upp när jag beklagar mig och ser trött ut. När jag klagande tjuter efter choklad. När jag säger att det känns jobbigt att träna.
-Vad skönt det känns att höra att du också känner så där ibland. Du som alltid kör på.
Men det är väl klart?
Jag har väl aldrig sagt att jag alltid skuttar iväg till träningen jublande glad? Snarare har jag sagt att träning inte är något man automatiskt föds till att vilja. Man måste faktiskt kämpa.
Jag tänker fortsätta kämpa med min träning, med att komma iväg, eftersom den där känslan, den när allt bara får ett flyt, när kroppen jobbar på och allt bara är, den är det bästa jag vet. Det gäller bara att tänka på den när allt känns mörkt, när människor bråkar med dig och du känner dig som en slapp trasa.
Då kan svett som droppar ner på dina knän, ett rökmoln av andedräkten i kylig luft eller hårda slag på små kuddar vara det bästa som kan hända dig.

Jag saknar Arkiv X. Jag gör verkligen det.