Det kanske var ett tecken?

Det snöar så det är helt vitt ute. Små ilskna snökorn som tränger sig in i glipan mellan jackan och halsen när jag går till jobbet. Jag sitter och tänker på presenten. Den där som jag fick för kanske 3-4 år sedan. Den som var del ett av två, men då del två aldrig kom. Jag påminde och påminde och hotade tillslut med att slänga del ett om jag inte skulle få del två men det hände ingenting. Nu ligger den i hallen på hatthyllan och jag funderar på den. Har jag kommit så långt att jag kan glädjas över den? Att jag kan slänga den?
Den får ligga kvar, jag tar inget beslut. Sedan börjar jag tänka på detaljer. Det är lätt att glömma och att ibland är de så viktiga. När del två ständigt glöms bort blir jag tillslut nedstämd. Känner mig själv bortglömd. Så här i efterhand känns det ganska symboliskt. Nu är det dags att förbereda dagens möten. Jag hoppas de ger energi för jag känner mig ganska tömd.