Visst gick det!

Klockan ringde 5.55 imorse och jag kände mig som en mosad banan. Antagligen såg jag också ut som en. Jag la tillbaka huvudet på kudden efter att jag stängt av klockan och hann nästan somna om. Som tur är är jag en lurig tjej som känner mig själv. Igår kväll såg jag till att ställa pojkväns klocka så att den ringde bara nån minut efter min. Här ska inte somnas om! Så jag stängde av den klockan också innan jag släpade min mosade banankropp upp och skalade på mig mina löpkläder för att lufsa ut.
Det var så himla underbart att komma ut och upptäcka att det är ljust och soligt, lagom temperatur och alldeles, alldeles underbart. För att fortsätta med matliknelsen kan jag säga att mina ben kändes som överkokta spagettis under intervallerna. Det var dåligt med tryck, men det skitet jag i för nu är jag igång och jag är så himla pepp! När jag gick till jobbet längtade jag redan efter att köra intervaller igen!

Sådana gånger är jag så himla glad att jag har löpningen. Den ger mig livskvalitet. På jobbet upptäckte jag att vi ska köra igång en stegtävling som man kan anmäla sig till. Andra aktiviteter räknas om till steg och jag kände direkt tävlingsdjävulen växa fram. Nu jävlar, klart jag anmäler mig och scheisse vad jag ska piska på mig och mitt lag. Det kommer spruta steg åt alla håll. Synd att vi börjar 1 april. Jag vill börja nu!