Jag trodde jag hade kommit en bit ifrån tjejen som bara fick vara med klasskompisarna när de kastat upp bollar på taket. Hon som lärde sig att om man vill vara omtyckt så måsta man göra sig behövd. Jag trodde att jag hade blivit säkrare. Men har jag det? Hur har jag byggt mig den säkerheten?
Jag känner mig som en tjej i Top Model (nej det är inte hybris, hear me out) som är hård och cool och rolig, tror hon. Sen visar det sig att de andra inte alls tycker det. De är rädda för tjejen och stör sig på henne. Sen kommer Tyra och levererar lite visdomsord och frågar varför hon har byggt upp ett skal, vad är det hon är rädd för?
Jag har ingen Tyra och tur är väl det. Men jag har funderat på det där, på om jag har byggt upp ett skal för att känna mig bättre. Om det är min skyddsmekanism. På om den stöter bort människor.
Hur klarar sig andra människor om de inte har det där skalet?
Sedan tänker jag att om jag ändrar mig lite så kanske människor tycker om mig mer, om jag inte är så hård. Då blir jag kanske en bättre människa. Sedan tänker jag att jag inte har kommit så långt ifrån den där tjejen ändå, hon som lärde sig att klättra för att hämta bollar på taket.
Nya jackan och lugn på ridbanan
1 day ago
9 comments:
Alla har sina sätt att tackla jobbiga grejer, för de flesta så är det som en rest som hamnar kvar efter barndomen. Till viss mån kan man nog ändra en del, men inte allt.
Klart du inte är samma som förr man utvecklas ju hela tiden!
Jag kan bara tala för mig och jag är inte alls rädd för dig, det ända jag kan vara rädd för är om vi bägge skulle bli megaarga på varandra samtidigt då kanske vi skulle säga saker som sårade varandra jättemycket, så det försöker man ju undvika. En arg bitch i taget liksom ;)
Sen är det väl som med all utveckling två steg fram och ett steg bak.
Jag vet bara att jag tycker att du är världens bästa, då du låter mig vara som jag är, vilket kan vara en jäkla mess emellanåt. Framför allt så älskar dig för den du är, med allt vad det innebär.
Kram
Kom igen, du är trevlig, smart, rolig, social, empatisk och omtyckt. Du har ett tillsynes bra jobb och massa folk som läser din blogg och kommenterar. Jag antar att du har massa kompisar.
Jag tycker på intet sätt du verkar stöta bort folk, snarare tvärt om.
Du är lite osäker i grunden hör man i inlägg som detta. Jag tror alla som läser denna blogg känner det är onödigt iom anledningar givna ovan och hoppas du kunde ha lite bättre självförtroende. Jag gör det i alla fall.
Tråkigt om din uppväxt var som du beskriver. Jävla skitungar.
qylva: Finast!
anonym: visst är jag osäker ibland. Jag tycker också att det känns bättre att få ventilera det.
Tack för orden.
Det enda som är skönt med tvivel på sig själv, är att när man läser andra bloggar verkar de flesta känna lika. Kolla bara Ett liv i exil, killen i Australien som har vunnit massa priser, har två barn samt eget företag - han känner sig fortfarande som den där tonåringen som inte fattar vad han håller på med riktigt.
Själv har jag ju byggt upp en massa tvivel på mig själv i jobbet efter nyår. Allting bottnar nog i att jag håller folk ifrån mig, vill klara mig själv, vilket gör att närmsta kunden inte vet vart han har mig, vilket gör att jag mår dåligt av att prata med honom, vilket gör att... Dessutom verkar folk tycka jag är kategorisk, vilket jag inte tycker jag är. Jag måste ha något sorts skal utåt som gör att folk tycker jag är kategorisk och kaxig av mig, medan jag inuti känns som en liten fjantig flicksnärta som skuttar runt och försöker vara alla till lags. Suck. Mitt i allt det här hade jag anställningsintervju... gissa om jag lät psyko, för inte klarar jag av att ljuga när jag tvivlar på mig själv...
Vad vill jag säga med det här då? Kanske att de flesta verkar ha skal, fast vissa verkar ha kommit på hur de gör de där skalen lite mindre tjocka. Eller som Kerstin Dellert: hon verkar vara helt som sig själv och skiter i vad andra tycker om det, och hon verkar ha klarat sig bra på det.
Som random bloggläsare (alltså inte en del av din vänkrets) så undrar man på senaste tiden: Vem är det som har sårat dig så mycket? När man "lärt känna dig" genom dina texter så finns inte bilden som du funderar i inlägget på om du ger. Hoppas ditt depp går över snart!
exkollegan: men så känner ju jag det också. Är du säker på att han verkligen tycker så? Kan du ta upp det? Suck, det är väl ett framsteg att vara medveten om sitt skal i alla fall.
malin: spännande att höra vad du tänker, du som är "utomstående". Gillar ju inte att skriva ut för mycket pga att lämna ut saker, personer och så.
Men du ska ju vara som du är. Det är ju därför vi och jag gillar dig! Kram
Ännu en utomstående tycker till...
Känner igen mig i resonemanget och sättet att tänka. Jag undrar också det ibland, om mitt skal är så tjockt att det stöter bort människor, att om jag ändrar mig så kommer fler att tycka om mig. Jag försöker träna mig i att tänka att en del av det hela handlar om bygga vidare på min självkänsla. Om jag tycker att jag är bra så blir det lättare för andra att tycka det. Samtidigt finns det en annan del av det hela, som handlar om att man inte alltid kan välja vilka sammanhang man hamnar i och vilka människor som man måste relatera till. Det handlar inte bara om att vara trevlig - man behöver träffa på rätt sorts människor också. Tajming och matchning... och även om det oftast finns många barn i skolan så betyder det inte att just de barnen i samma klass är sådana som är bra för en att vara med. Äsch, nu svamlar jag, men är du med på hur jag tänker?
Linda: Ja jag tror det. Man kan lära sig något av alla, men det är inte alla gånger man är redo...
Post a Comment