Friday, June 12, 2009

Lactatestet

Just det. Jag gjorde ju ett lactatest också. Testet gick till så att man fick springa i fyra minuter på ett löpband. Sedan hoppade man upp på sidorna så de fick ta blodprov (tog ca 10 s) innan man hoppade på löpbandet som fortfarande gick och sprang 4 minuter. Samtidigt hade de en pulsklocka som de avläste.

På så sätt kan de se min mjölksyranivå på ett visst pulsslag.

Jag började med att springa 8 km/h följt av 9.5 11.0 12.5 14.0 och sista var på 15.5. Det var tur att 15.5 km/h var den sista för då var det jobbigt! Efteråt fick man sitta still och kolla hur fort man återhämtar sig.

Det man kan se är att min puls fort sticker iväg. Redan på 8 hade jag en puls på 135. Det är iofs inte så farligt för jag tyckte inte alls att det var jobbigt och pratade glatt på. Högsta pulsen som jag nådde under testet var dessutom 192 och det var garanterat inte min maxpuls. Jag ligger alltså lite förskjuten från normalkurvan, med högre maxpuls men också högre puls innan än vad som brukar gälla.

De kunde också se att jag var vältränad för jag fick en dipp i mjölksyran efter början. Kroppen har lärt sig att bryta ner den. Jag har också fått pulszoner som jag ska befinna mig inom för att bli bättre. Och det ska jag så klart!

Jag återhämtar mig bra. Gick från 192 till 158 på en minut.

Vad jag däremot surade över var vikt och kroppsfett. De tänker jag inte nämna här utan i stället träna ner. Slut på lättandet. Hej hård...eh...vecka!

Summa summarun. Jag är nöjd med mitt pulstest. Det var skitkul! Stoltast är jag nästan över att jag hittade och tog mig dit och hem helt själv.

3 comments:

Katarina Bildström said...

Haha, jamen det var väl inte så svårt att hitta dit, eller? Grattis till dina strålande resultat! Du är verkligen fit! Fantasiskt fina värden!!

Katarina Bildström said...

Måste ju tillägga att MIN mjölksyretröskel skilde sig markant från din. Där ditt knyck gick neråt så knyckte mitt tröskelvärde uppåt. Det betyder att kroppen bara gör bort sig när den försöker bryta ner mjölksyra... haha... jag gillar min egna kattakropp ändock. Bara att kämpa vidare!

Kattis said...

Nej egentligen var det ju inte svårt. Men med ett lokalsinne som en efterbliven sten så tvivlade jag många gånger när jag traskade fram. Men det gick ju bra så :)
Oj vad spännande med en uppåtknyck. Ja det är bara att vara nöjd med kroppen, man lär liksom inte få en ny...