I helgen fick det vara slut på hårdmånaden. Jag har druckit dooleys, ätit chokladtårta, kladdkaka och köpt kläder åt mig själv för att fira ett bra jobb. Tyvärr drabbade mig höstångesten med full kraft på lördagen så jag var inte så munter. Men ett redigt långpass (då det slogs både distans och tidsrekord, tjoho) höll den stången på söndag. Visst är hösten fin. Jag uppskattar den också. Men hösten är också den årstid när saker vissnar och dör. Den får min dödsångest att gå igång. När jag ligger i sovrummet och stirrar i taket och tänker att alla jag känner ska dö och får panik, då hjälper det inte så mycket att tänka på att löven i alla fall är snygga när de dör.
Visst är det hysteriskt? Jag önskar att jag kunde tona ner det. Jag har fortfarande lite svårt att förstå varför jag ska bli sån. Om jag blir så när ni är med nån gång, sparka ut mig på en löprunda eller ett träningspass. Eller ligg bredvid mig i sängen och klappa på mig.
Snyggt men fel
18 hours ago
7 comments:
Ja, klappa på dig som en liten luden katt, det ska jag göra!
Mmm mysigt :)
Känner igen det där med ångesten, jag får också panik. Framför allt när folk sitter över en fika på jobbet och lättsamt pratar om huruvida de ska brännas eller begravas som vanligt..då får jag råångest och tycker folk är dumma i huvudet!
Folk överlag tycks på ytan ta så lätt på det här med döden så ibland får jag känslan av att man är ensam om att ha fattat att man själv och alla man tycker om faktiskt dör och försvinner på riktigt! Så är det naturligtvis inte, men det känns så...
jennies: Skönt att jag inte är helt ensam om det. Ibland känns det som det är nåt fel på mig :/
Mmm det känns verkligen ibland som att det är något fel på en, och alla andra rycker på axlarna och utstrålar typ "Den dagen den sorgen". Sen undrar jag hur mycket det spelar in om man inte har någon tro, att man är ateist, för då har man ju ingen himmel att trösta sig med eller färdigskriven bok som svarar på alla frågor. Kanske bra för andra men ett självbedrägeri och total galenskap utan vetenskapliga belägg för mig :)
jennie: Jag tror också att ateismen spelar in. Livet blir som mycket viktigare när det är enda chansen. Själv ser jag på religion som en sorts psykologisk försvarsmekanism. En förlängning av en förälder typ.
http://www.youtube.com/watch?v=MeSSwKffj9o&feature=PlayList&p=32632A2A1A3B4F15&index=0
Post a Comment