Det är bara ett avsnitt kvar av Six feet under nu och jag bävar för sista avsnittet. Jag har bara sett det en gång men oj vad sorgligt det var. Det har redan varit sorgligt men det kommer plenty mer. Jag tittar och tänker mig in i situationen att det är min mamma, min pojkvän, min syster, min pappa som dör. Då tar jag pojkvänshanden och håller i den. Torkar en tår som rinner på högra kinden. Jag tänker på farmors begravning. På hur jag fulgrät och snöt mig hela tiden. Jag tänker på hur släktingarna bakom måste ha sett min skakande rygg. Någon av dem klappade mig. Sedan tänker jag på att jag aldrig mer får se min farmor.
Döden är så orättvis. Ändå är det den som ger livet mening.
Gick det verkligen inte att designa på nåt annat sätt?
Nya jackan och lugn på ridbanan
2 hours ago
4 comments:
Är du säker på att du förstått designen?
Enligt källor skall ju tex universum en gång var stort som ett äpple och nu oändligt. Liv verkar uppstå typ överallt där det har smulan av en chans! Förstår du att tiden är relativ?
Vem vet, kanske är vi alla en del av ngt större iaf, kanske blir vi energi eller ngt, fan vet jag.
Bessermätser
Jag ser inte på det hela ur ett makroperspektiv utan snarare ett microperspektiv. Det jag menar är att jag värdesätter livet så mycket eftersom det inte är oändligt pga döden.
Och som ateist tror jag ju inte att vi ÄR del av något större. Det är därför insikter om döden känns hård.
tänkte det kanske skulle kännas kul med döden ;) om du iaf kände att det fanns en liten sannolikhet för ngt mer. Tror du annars att du genom att sitta och plåga dig själv med mssa dödsfantasier/grubblerier du skall lyckas komma till ro med det?
Jag tycker inte att jag "sitter och plågar" mig själv. Däremot tror jag att man behöver tänka på saker även om de känns jobbiga. Att ignorera och förtränga tror jag inte på. Det är skillnad på att älta och att tänka på, men var den gränsen går kan vara svårt att avgöra och olika för olika människor.
Post a Comment