En döende vänskap

Jag når inte fram till dig. Jag ser dig långt borta, som genom buckligt glas, men når dig inte. Jag försöker intala mig att jag inte bryr mig. Självbevarelsedriften försöker kicka in och ta över. Allt för att jag inte ska stånga pannan blodig. Jag försöker vara arg men vet att jag egentligen bara är ledsen. Så väldigt ledsen. Jag vet inte vad jag ska göra. Kräver jag för mycket? Är jag hysterisk? Jag vill att det ska vara som det var förut, men tror inte att det någonsin blir det. Ändå vet jag att om du kom tillbaka skulle jag bli så glad och glömma allt. Men som det är nu vet jag helt enkelt inte vad jag ska göra. Jag kan inte släppa och ändå blir jag mest bara ledsen. Tänker varje gång jag öppnar mig och ger, att den här gången, det kanske är gången du vänder och kommer tillbaka. Men det är aldrig det.