Gattaca

I en inte alltför avlägsen framtid lever Vincent och drömmer om att åka ut i rymden. Han är ett kärleksbarn. Hans mamma valde att lägga utformningen av Vincents genuppsättning hos Gud i stället för hos sin lokala gendesigner. Förut brukade man säga att ett kärleksbarn hade större chans att bli lyckligt. Det gör man inte längre.
Vincent tillhör nu en ny underklass som inte bestäms av hudfärg eller social status. Det är förbjudet att diskriminera med genetisk grund, men ingen tar lagen på allvar. Vincent har, med sin förväntade livslängd på strax över 30 år och sitt till 99 % sannolika hjärtfel, inte en chans att få komma in i ett rymdskepp. Vincent tar därför chansen och satsar allt på att ta över Jeromes, en människa som har alla dörrar i samhället öppna på grund av sin perfekta genuppsättning, identitet.

Gattaca är en av mina absoluta favoritfilmer. Inte för att den är extremt spännande, eller fotot extraordinärt. Skådespelarna är bra men inte outstanding. Nej det som är så bra med Gattaca är tron. Tron på att människan är mer än sina gener. Tron att man kan göra allt om man bara satsar. Gattaca berättar också om bördan med att leva med perfektion. Att fel och brister kan vara tillgångar. Det är det som får mig att återvända till filmen och sitta och gråta de sista 25 minuterna varje gång.