Tjejmilandet

Igår var det dags för tjejmilen. Jag har ju laddat upp med en hård hårdmånad som jag, mot alla odds har hållit. Trots tårtbjudningar, sambos som äter glass och godis framför mig stup i kvarten och diverse andra hårda prövningar. Bland annat denna skål med lyxchoklad som är min (bara min) och huserar i skafferiet.
Applåder till mig som stod emot den!

Dagen innan, nämligen på lördagen var dock hård hårdmånaden slut och det visade jag med besked. Jag gav mig själv en sockerkick som hette duga med morotskaka, kokostosca och nåt annat götta samt lite tryfflar och ljus lyxchoklad på kvällen. Mmm en darrig kropp som lider av törst och huvudvärk har jag saknat! Götta! Perfekt uppladdning, eller nåt...

På söndagen var det vackert väder. Ända tills nån halvtimme innan start. Då började det attackregna, sicket elände! Jag lät mig dock inte nedslås utan stod i stället och tryckte vid scenen där tjejbandet spelade. När det sedan sprack upp och solen kom fram var allt frid och fröjd. Ända tills jag kom till startgruppen. Grupp 3 för dig som beräknar springa på 49-53 minuter och där såg flera tanter som inte tänker ta tid, som har mysbyxor och magar som hänger utanför mysbyxorna (dvs ser fram emot en tid på en bra bit över timmen). Visst är tjejmilen till för alla. Men förstör fan inte för oss som vill få en bra tid. Ställ dig i rätt startgrupp! Fuckers! Jag brukar skratta åt Testosteron men Östrogen är banne mig inte att leka med.

Trots detta lyckades jag persa och lyckades få de stackas små benen att masa sig runt på ca 46. Breee gjort Kattis. Satsar du mer och hårdare kan du nog krama ur mer dock. Men jag är nöjd och glad.

För att avrunda dagen åt jag massa phishfood och fick, återigen, lite huvdvärk och pirr i kroppen. Ska det vara så här varje gång jag äter sockriga saker nu eller går det över?