Hur det började

Jag minns när jag gick i skolan och vi skulle springa. Allt längre än 3 km kändes hur långt som helst och jag tyckte det var extremt tråkigt. För att kunna få ett visst betyg var man tvungen att springa på en viss tid och jag visste vad jag siktade på. Jag harvade runt i spåret, 2 km, och försökte ta mig under 10 minuter. Men det gick inte. Jag kämpade och slet men kunde verkligen inte ta mig under gränsen. När läraren sa att det även var ok om man sprang en mil på 60 minuter höll jag på att svimma. En mil! Det går ju inte! Jag hade aldrig sprungit längre än 5 km och fattade inte alls att man kunde springa dubbelt så långt.

Fast besluten att klara det knölade jag ner min freestyle i cykelbyxorna (för att den inte skulle hoppa, tack gode gud på MP3spelare) och bestämde mig för att springa hemifrån, till spåret, springa 5 km och sedan hem igen. En sträcka som borde bli kring milen. Jag måste ju se om det var rimligt att hoppas på att klara de magiska 60 minuterna.
Det var mycket roligare med musik och efter ett tag upptäckte jag en viss tjusning med det. När jag kom hem och stängde av stoppuret jag fått låna av pappa visade tiden på ca timmen. Målet var alltså inom räckhåll och jag hade sprungit längre än jag någonsin gjort tidigare, utan att vara döende. Jag mådde till och med rätt bra. Det var härligt att se vad jag kunde klara.

När det var dags att springa i skolan hade jag igen laddat med freestylen och cykelbyxor för att inte tala om vattnet jag druckit. Vi fick själva bestämma om vi ville springa runt en tjärn 10 varv, vilket skulle bli flackare och enklare eller 5:an två varv. Jag bestämde mig för 5:an, trots den beryktade mördarbacken, eftersom jag tycker det är jobbigare att springa flera varv. Det var bara jag som gjorde det. När jag gick i mål var det på 56 minuter och klarade det. Den dagen tändes en dröm. Om jag kunde klara av en mil och ändå må så bra, tänk om jag då kunde klara av 4, ett maraton. Jag ville inte sluta springa.
Ändå gjorde jag det. I flera år. Det var först när jag började träna på F&S igen för ca 5 år sedan och ville ha ett mål med min träning som jag kom på löpningen. Jag fick ett galet infall och anmälde mig till Göteborgsvarvet. Hur det har gått sedan dess vet ni ju.

Ett maraton känns närmare än någonsin och jag hoppas kunna springa det någon gång, men mest hoppas jag att jag inte slutar löpa igen.