Att vilja gråta på träning

Jag har fortfarande inte gråtit sedan jag fick höra om farmor, om man räknar bort den reflexartade fulgråten som följde telefonsamtalet, men igår när jag sparkade på en kudde på träningen var det nära. Jag sparkade för allt jag var värd och hatade pojkvän som innan hade sagt att han ”inte hade någon större lust att gå på en begravning”. Jag sparkade och sparkade och tog i och kände det plötsligt släppa. Jag hade lust att rasa ihop i en liten hög på golvet och gråta tills det inte fanns tårar kvar. I stället fullföljde jag passet, gick hem och satte mig för att regga min träning. När jag satt där framför datorn kom den, gråten. Riktig fulgråt. Mascara på kinderna som blandades med svetten som jag ännu inte hunnit duscha bort. Den redan svullna näsan tjockade igen helt. Det kändes skönt.

Vad skulle jag göra utan träningen?