Triathlonloppet

Igår genomförde jag mitt första triathlon. Jag kände mig verkligen som en udda fågel när alla radade upp sin fina utrustning, flashiga cyklar, la allting i rätt ordning på handdukar och tog på sig våtdräkterna. Själv hade jag en lånad mountainbike med ack så breda däck och sadel som borde ha varit mycket högre upp, bikinitrosor och sportBH, ingen handduk (tänk på det till nästa gång) och ingen koll alls på hur jag ville ha min utrustning.
Vi började med 200 meter simning. Det funkade inte för mig att frisimma hela vägen och jag saknade verkligen badmössa. Det kändes trögsimmat men var i alla fall inte kallt i vattnet. So far so good.
Sedan skulle det vara 2 mil cykling. Jag cyklade fel riktigt tidigt och tappade säkert flera minuter redan här. Jag var dock vid gott mod och kände mig som en flashig triatlet. Som tur var dök det upp 2 till som jag kunde vara borttappad tillsammans med. Vi lirkade oss tillbaka till banan och cyklade på. Självklart cyklade vi fel igen och fick i efterhand veta att vi cyklat minst 5 km för långt. Shit happens. Jag och syster lyckades i alla fall hänga av en tjej så vi var själva när vi kom in till löpningen.
Bytet till löpning gick jättebra. Ove skrek att vi var snabbast och inte vet jag om det stämmer men det gjorde mig glad i alla fall. Vi inledde snabbt med att springa fel. Varför bryta en fin vana. Benen kändes som väntat som stendöda köttklumpar och jag var helt fascinerad. Flåset var också rejält igång efter cyklingen. Jag kände väl aldrig att det lättade i benen direkt men jag kände mig inte slut heller. Vi sprang kanske ca 4 km i stället för de 4,8 man skulle springa. På slutet hade jag tänkt lägga in en spurt men kände mig lite illamående så jag orkade inte. Skit Kattis, du ska ju bli bättre på att pressa dig. Jag skulle ha behövt någon som skrek på mig då.

Nu kan jag säga att jag tyckte det var skitkul. Lite tråkigt att hålla på så länge (83 minuter) utan musik då jag är van att alltid ha det, men det kanske går över? Struligt med alla byten , utrustning och felåkningar och så. Men, jag dog inte! Det var tom mindre jobbigt än jag trott även om jag kände att det var en urladdning. En reflektion är att det är fantastiskt stor skillnad på att cykla själv och på att ligga bakom någon.

Det kan nog bli mer triathlon för den här tjejen.