Det var slutet på augusti och jag satt på en buss upp mot norrland. Månen var lika stor som ångestklumpen i min mage och mörkter utanför var kompakt. Kanske hade jag fel inställning när jag åkte upp. Kanske visste jag på något sätt att det här inte var rätt. Jag grät mycket den tiden uppe i norrland. Jag sov minst 12 timmar per natt och grinade när jag tittade på Ricki Lake. Jag grinade mest hela tiden. I duschen, på cykeln och när jag skulle sova. Det var så jag lärde mig att man ser förjävlig ut när man gråter sig till sömns. Att det inte hjälper att förtvivlat försöka pudra över ringarna.
Efter en hemresa låg jag i ett kök och grät när jag skulle åka upp igen. När Kristina sa att jag inte skulle åka tillbaka upp om jag tyckte att det var så hemskt var det som något pingade till. Regnet upphörde. Får man verkligen göra så? Får man hoppa av? Är det inte att misslyckas?
Jag lärde mig då att det inte är fel att ge upp. Ibland är ett misslyckande det bästa. Det är att lyckas.
Aldrig har jag ångrat mig.
Snyggt men fel
4 hours ago
1 comment:
Jag gjorde ju nästan lika som du. Gick ett år på sam innan jag bytte till media. Det bästa valet jag gjort. Annars hade jag aldrig varit där jag är nu. Samma som för dig ju.
Post a Comment