Första pojkvännen

Jag är på gång och följer upp Malins önskan om att skriva om mitt första förhållande och hur det kom sig att vi blev ihop.

Första gången vi pratade var nog på en gymnasiefest. Min mormor hade dött men jag bestämde mig för att gå ändå. Jag stod och tryckte i något hörn och tittade på par som dansade. Ballader har aldrig varit min grej och är det fortfarande inte. Plötsligt kom han och bjöd upp. En kompis till en kompis. Efteråt har han berättat att det var för att inte tänka på sitt ex så mycket som han gjorde det. Han behövde distraktion. Vi dansade och jag var i chocktillstånd, vi hade ju aldrig pratat för och jag kände honom inte. Min självkänsla var inte på topp den tiden och behövde definitivt en knuff i rätt rikting. När jag och mina vänner gick hem från festen kunde man se Halebop-kometen på himlen och vi surrade uppjagat om vad som hänt.
Efter några dagar ringde han för att fråga om jag ville fika. Vi träffades på fiket och satt där i timmar. Jag var fascinerad och irriterad. Jag har aldrig träffat en kille som retades så med mig. Det var små pikar och jag fick för första gången bita tillbaka. Han Såg mig. Vi hängde som vänner i några månader innan han tog första steget och kysste mig. Samma låt på repeat på cd-skivan och vi låg båda spända på sängen i hans lilla rum innan det hände. Tonårsångest. Efteråt ville han följa med hem till mig och sova över för att veta att det kändes rätt. Han skrev en lapp åt sina föräldrar om var han var på en servett (som de sparade). Jag sov ingenting under natten när han rullade runt i min säng och var rädd att tvätta bort sminket.