Idag var det dags. Det minsta lopp jag har deltagit, räknat antalet deltagare. 10,7 km långt med en avslutande svinbrant slalombacke att springa uppför. Jag var ganska peppad men lite bekymrad över att jag känns mig så slut när jag tränat och sprungit under veckan. Efter två vilodagar och duktig knaprande av mina järntabletter tänkte jag att det borde kännas ganska bra. Det gjorde det inte. Nån hade garanterat hällt bly i mina ben. Pojkvän blåste förbi mig efter kanske 3 km. Jag kämpade på i mitt eget tempo och fattade inte varför det kändes så sjukt jobbigt. När jag sneglade på klockan såg jag att pulsen låg på 180, i vanliga fall brukar den ligga på ca 170. Jag lyckades tappa ena skon (den sögs fast i träskdelen, jävla sko) och snubblade en gång. Kort sagt var det svinjobbigt att springa idag.
Tecken på att jag tyckte det var jobbigt:
- Jag ville gråta.
- Jag funderade på att stanna.
- Jag mådde periodvis lite illa.
- Uppför sista backen tänkte jag: Jag skiter i det, det går inte. Jag vill påpeka att jag gick.
På nåt sätt gjorde gick det i alla fall. Jag tog mig i mål på 58.44. En tid som jag i vanliga fall inte skulle vara nöjd med men som under omständigheterna får duga. Det här var den tyngsta tävling jag genomfört, både fysiskt och mentalt. Men då lär man sig mest.
Lärdom till nästa gång:
Donera inte blod samtidigt som du har mens 5 dagar innan en tävling. Grattis till pojkvän som tog mig och sprang på en bra tid!
3 comments:
Extra bra att du tog dig igenom det då, ju! Bra gjort av dig!
Tack. Ja jag tänker så så känns det bra.
Du var ju 13 minuter snabbare än vad jag var 2007. Det är nästan en kvart. Fatta vad duktig du är!
Post a Comment