Jag fortsätter älta löpning

Löpning. Mitt liv kan härmed delas upp i innan jag höll på med löpning och efter jag upptäckte den. Löpning får mig att leva precis i nuet. Inget planerande framåt och inget ältande över det som hänt. Ena benet framför det andra och kroppen jobbar. Vinden mot ansiktet, svett som pärlar i pannan och musik i öronen. När Kents Mannen i den vita hatten kommer börjar jag nästan gråta för att det blir så mycket. Endorfiner rusar i kroppen och jag tänker att om jag dör nu, då dör jag lycklig.

Vi ska alla en gång dö.

Herregud, det är nästan så man blir religiös.