Lärare är så viktiga

Jag gick på högstadiet. Jag smög efter väggarna och pratade inte mycket med folk som inte gick i samma klass. De flesta i klassen hatade jag dessutom, men det insåg jag inte då. Allt från killarna som bara pratade bröst och porrfilm till tjejerna som pratade om smink och sina pojkvänner. Det var här jag hade en av de bästa lärare jag någonsin har haft. En smal liten man som pratade med en fruktansvärd hastighet. Han gillade att ge oss uppgifter där vi själva skulle lista ut hur vi skulle lösa problemet. Som hur separerar man salt ifrån sand? Denna man fattade av någon outgrundlig anledning tycke för mig. Han peppade mig att välja det jag ville i stället för det mina vänner valde. Han accepterade rakt av att jag vägrade vara med på dissektioner och styckningar. Han tittade åt andra hållet när jag gav tillbaka på killen som hackade på mig under hela högstadiet och jag inbillar mig att han höll på mig av oss.

Ibland tänker jag på honom. Han måste ha sett något hos mig som ingen annan såg. Han hjälpte mig att ta fram det. Att kliva ut från väggarna en aning. Han fick mig att växa. Jag undrar vad han gör nu?