Sunday, August 30, 2009

Att våga misslyckas

Det var slutet på augusti och jag satt på en buss upp mot norrland. Månen var lika stor som ångestklumpen i min mage och mörkter utanför var kompakt. Kanske hade jag fel inställning när jag åkte upp. Kanske visste jag på något sätt att det här inte var rätt. Jag grät mycket den tiden uppe i norrland. Jag sov minst 12 timmar per natt och grinade när jag tittade på Ricki Lake. Jag grinade mest hela tiden. I duschen, på cykeln och när jag skulle sova. Det var så jag lärde mig att man ser förjävlig ut när man gråter sig till sömns. Att det inte hjälper att förtvivlat försöka pudra över ringarna.

Efter en hemresa låg jag i ett kök och grät när jag skulle åka upp igen. När Kristina sa att jag inte skulle åka tillbaka upp om jag tyckte att det var så hemskt var det som något pingade till. Regnet upphörde. Får man verkligen göra så? Får man hoppa av? Är det inte att misslyckas?

Jag lärde mig då att det inte är fel att ge upp. Ibland är ett misslyckande det bästa. Det är att lyckas.
Aldrig har jag ångrat mig.

Saturday, August 29, 2009

Jag fortsätter älta löpning

Löpning. Mitt liv kan härmed delas upp i innan jag höll på med löpning och efter jag upptäckte den. Löpning får mig att leva precis i nuet. Inget planerande framåt och inget ältande över det som hänt. Ena benet framför det andra och kroppen jobbar. Vinden mot ansiktet, svett som pärlar i pannan och musik i öronen. När Kents Mannen i den vita hatten kommer börjar jag nästan gråta för att det blir så mycket. Endorfiner rusar i kroppen och jag tänker att om jag dör nu, då dör jag lycklig.

Vi ska alla en gång dö.

Herregud, det är nästan så man blir religiös.

Thursday, August 27, 2009

Kattis, sådan är du

Jag gjorde ett personlighetstest för ett tag sedan. Ett riktigt, som blir analyserat av en person och som sedan återknyter det till mig för att låta mig vara med att tolka.

Nyss slängde jag några saker i ansiktet på pojkvän som:
-Jag är flexibel och tolererar oordning (snarare än att vara organiserad och styrd av perfektionism).
-Jag är öppen för förändringar (snarare än att vara bunden av det traditionella).

Detta fick honom att skrika att det var fel på testet.

Jag själv höjde lite på ögonbrynen när jag fick höra att:
-Jag är extremt grupporienterad (snarare än självsäker och individualistisk).
-Jag är känslig och sentimental (snarare än objektiv och krass).

Dessutom fick jag riktigt högt på min slutledningsförmåga. Bhoya!

Tuesday, August 25, 2009

Vem är du i Bolland?

Du är Kattis.

Du dricker Villa Franca som det vore vatten och älskar att prata med Dan Bäckman-dialekt. Du spenderar hela utekvällen på dansgolvet och flyr när det blir lugna låtar. Du lämnar alltid in dina skoluppgifter i tid och får läraren att installera mer minne i din dator. Det dröjer dock en stund innan du hittar din plats i livet. Men oroa dig inte. Den kommer.

Vuxet

Jag kan inte komma över den där känslan att det är så vuxet att åka på kurs och bo på hotell. Att jobba på tåget och diskutera system och arbetsmetoder. Tänka att jag gör det. Jag som städade toaletter på IKEA. (Gode gud måtte jag slippa det igen).

Vad jag samtidigt tänker på när jag ska åka på kurs: hinner jag träna på kvällen? Ska jag försöka hitta en runda att springa eller ska jag springa på löpband? Tänker "vuxna" på sådant också eller ät det bara middagar, gardiner och huslån de tänker på?

Ge mig massage

Jag har märkt att man blir lite sne i ryggen när man registrerar flera hundra ansökningar. Jag behöver massage.

Man blir också lätt allergisk mot klyschor som "har jobbat som spindeln i nätet", "är van vid många bollar i luften" och "det här jobbet är perfekt för mig" (som sedan inte följs av någon förklaring om varför det skulle vara så).

Monday, August 24, 2009

En kärleksförklaring

Långlöp är marvelous! Jag har tidigare haft lite svårt att komma in i en rutin med dem men nu är jag helt kär. Tack vare nördklockan har jag koll så jag inte springer för fort och därmed gör det till en plåga. När jag i stället lallar på i 6 minuterstempo är de inga problem att springa 2 mil. Igår var det dags att öka till 2.4. Riktigt kul!

Det där marathonet kanske blir av tillslut.

Sunday, August 23, 2009

Jag vill inte!

Friidrotten snart slut, björkfnösen duggar tätt och snart slut med sommartid på jobbet. Höstångesten ligger som ett täcke över mig idag.

Friday, August 21, 2009

Om fotboll

Jag är idrottsintresserad. Det har nog inte undgått någon här. Men varför är det så provocerande när jag säger att jag inte gillar fotboll?
Jag tänkte en massa på det där. Det måste vara för att det hör så till normen att gilla fotboll. Gillar du sport då gillar du fotboll. Gör man inte det så är man avvikande.
Vi vet ju allihop hur samhäller behandlar avvikande. Man ses som konstig, speciell och ska gärna omvändas. Är du gay? Är du säker? Du kanske bara inte har träffat den rätta än?
Nej jag gillar inte fotboll. Jag är trött på att vid varje sportsändning matas med fotboll. Jag är trött på att det jämt är fotboll och att den tar tid från andra sporter. Usch!

Wednesday, August 19, 2009

Lika som bär 3

Daniel Alfredsson?


Daniel Almgren?

Censurera mindre

Det pratas mycket om censur på nätet. Att det är så hemskt att Kina och andra länder censurerar vissa sidor. Själv blir jag helt galen på att det händer här också. Vissa saker på youtube kan vi inte se eftersom vi inte bor i rätt land. Facistfasoner!

Tuesday, August 18, 2009

Känslor

Idrott är hårt. Idrott är känslor på huden. Det är oförställd glädje men också förtvivlan, frustration och ilska. Jag lider med Gay som sprang näst snabbast i världen, men ändå var utklassad. Jag gråter en skvätt med Isinbajeva när hon river ut sig utan att ha fått en höjd.
Jag har sagt det förre och jag säger det igen, jag gråter aldrig mer än när det är OS och VM. Alla dessa känslor på huden.

Kanske är det därför jag älskar det?

Det är en aning pinsamt att stå på jobbet med blöta fläckar på brösten. Nej jag ammar inte och läcker. Det råkade bara regna sjukt mycket så regnet läckte genom jackan. Så, snart har det torkat.

Monday, August 17, 2009

Bolland

Dagen D i nya staden på nya utbildningen var jag nervös. 20 minuter innan jag skulle cykla till skolan ringde det plötsligt på min dörr. Stirrig öppnade jag och fann där en granne som också skulle börja utbildningen. Vi cyklade till skolan tillsammans och jag såg framför mig hur vi skulle cykla till skolan varje dag.
Jag minns första rasten utanför föreläsningssalarna. Hur alla i klassen samlades. Det var coola surfkillen med solglasögon. Han kommer aldrig prata med mig, tänkte jag. Han är alldeles för cool.
Det var den svala mediatjejen med trendig lugg och glasögon. Jag kikade på henne på avstånd och funderade på hur hon kunde tänkas vara. Det var dramatjejen som tittade på mig med rynkad näsa. Hon visste att jag läst natur på gymnasiet och Naturare och dramatjejer umgås ju inte med varandra.
Det var killen med den hårda humorn som ingen förstod. Alla andra tittade på varandra när han sa något men jag skrattade högt.

Vår nollning blev en fest. Klassen ovanför var som alltid lat och orkade inget annat.
Tillsammans med den duktige tecknaren cyklade jag ner till systemet och köpte vad som skulle bli mitt signaturvin.
Jag pratade mycket i soffan med en kille i klassen ovanför och tyckte han var rolig och intressant. Det var en helt ny värld och alla tidigare sociala hierarkier var bortsopade.

Det är fascinerande med nystarter. De flesta hugger bara tag i någon som ska hjälpa dem igenom första tiden. Så gjorde även vi. Dessa grupperingar brukar luckras upp när man märker att det finns andra som passar bättre. Granntjejen visade sig vara seg och höll inte riktigt mitt tempo och killen jag cyklade till systemet med var inga som jag hängde mycket med sedan. I stället blev det surfkillen, dramatjejen och många andra. Så här i efterhand är det skitkul att tänka tillbaka på. Surfkillen älskade ju mig och dramatjejen kom på att naturare inte är onda. Killen med konstig humor växte in i klassen, kanske mycket tack vare mig.
Är inte det helt otroligt?

Sunday, August 16, 2009

Länge sen nu

Jag är så sjukt sugen på att använda mina snyggstövlar. Snyggstövlarna och rumpkjolen. Jag antar att det är något positivt med hösten. Det är ju svårt att komma undan med höga stövlar i sommarvärme.

Vet ni vad jag tycker att vi gör? Eller ni gör? Ni kommer hit så tar vi en fest och går ut och dansar hela natten lång. Så får jag rasta stövlarna och rumpkjolen.

Dansadansadansa.

Till dess njuter vi av lite annat: VM, träning och hårdmånad, Coldplay osv.

Saturday, August 15, 2009

Lika som bär 2.

Jennifer Barringer?


En Culkin?

Friday, August 14, 2009

Kul

Vad kul att ni gillade de senaste inläggen. 5 som gillart. Sassis önskemål uppfylles snart. Just nu har jag Six feet under race men jag återkommer. Ni andra får också gärna önska, eller fråga.

Första pojkvännen

Jag är på gång och följer upp Malins önskan om att skriva om mitt första förhållande och hur det kom sig att vi blev ihop.

Första gången vi pratade var nog på en gymnasiefest. Min mormor hade dött men jag bestämde mig för att gå ändå. Jag stod och tryckte i något hörn och tittade på par som dansade. Ballader har aldrig varit min grej och är det fortfarande inte. Plötsligt kom han och bjöd upp. En kompis till en kompis. Efteråt har han berättat att det var för att inte tänka på sitt ex så mycket som han gjorde det. Han behövde distraktion. Vi dansade och jag var i chocktillstånd, vi hade ju aldrig pratat för och jag kände honom inte. Min självkänsla var inte på topp den tiden och behövde definitivt en knuff i rätt rikting. När jag och mina vänner gick hem från festen kunde man se Halebop-kometen på himlen och vi surrade uppjagat om vad som hänt.
Efter några dagar ringde han för att fråga om jag ville fika. Vi träffades på fiket och satt där i timmar. Jag var fascinerad och irriterad. Jag har aldrig träffat en kille som retades så med mig. Det var små pikar och jag fick för första gången bita tillbaka. Han Såg mig. Vi hängde som vänner i några månader innan han tog första steget och kysste mig. Samma låt på repeat på cd-skivan och vi låg båda spända på sängen i hans lilla rum innan det hände. Tonårsångest. Efteråt ville han följa med hem till mig och sova över för att veta att det kändes rätt. Han skrev en lapp åt sina föräldrar om var han var på en servett (som de sparade). Jag sov ingenting under natten när han rullade runt i min säng och var rädd att tvätta bort sminket.

Er önskan, min lag

Malin ville höra om lite gamla saker. Kul idé tycker jag och berättar här en sak. Det kommer nog mer så småning om.

Jag gick i högstadiet och ansågs vara en tönt. Jag stod långt ner i den sociala hierarkin men hade börjat ta plats i klassrummet. Läraren i samhällskunskap ställde en fråga och en av killarna som var inne och alltid hade storbystade flickvänner svarade. Svaret var idiotiskt och jag bröt alla regler när jag öppnade munnen och sa emot. Han vände sig förvånat om och stirrade på mig när han käftade emot, fortfarande idiotiskt. Jag snäste något tillbaka och han tog till den, kommentaren. Den alla tjejer hatar.

-Mäh vad är det med dig. Har du mens eller?

Jag blev knallröd i ansiktet och började skaka. Förringad till en varelse som inte kan bli arg utan att vara i hormonell obalans. Han vände sig belåtet om och trodde att jag var satt på plats. Jag var dock inte röd av skam utan av ilska. Högt fräste jag ifrån:

-Nä! Ska du kolla eller?!

Han öppnade och stängde munnen. Tuggade luft ett tag innan han osäkert och högt sa:

-Näe tack. innan han sjönk ner lite i bänken.Jag stirrade ilsket efter honom och sedan på läraren. Hon log.
Och jag hade tagit mitt första steg upp från botten.

Thursday, August 13, 2009

Men vad tråkiga ni är. Nån måste väl kunna klämma ur sig en gissning. Som straff skriver jag inte fler inlägg innan nån gissat rätt!

Wednesday, August 12, 2009

Under ca 2 timmar

Jag väntar på att pojkvän ska komma hem så vi kan ge oss ut på ett långdistanspass. Gissa vad jag ska lyssna på. Gissa vad jag lyssnar på nu. Två timmar ser jag fram emot att lyssna på...

Vad är det för fel?

Jag känner mig så patetisk. Vad är det för fel på mig? Varför kan jag inte låta bli att känna ett hugg när jag hör om dig. Jag stålsätter mig. Tänker att jag inte bryr mig. Försöker nämna ditt namn i förbifarten när jag måste. Försöker verka oberörd. I själva verket önskar jag att jag kunde sudda ut dig. Skära bort dig ur varje del av mitt liv som du berör. Som jag blev bortskuren. Samtidigt kan jag inte låta bli att undra om jag är konstig. Om du släppt allt helt. Eller tänker du på mig ibland?

Tuesday, August 11, 2009

Madonna

Vilken grej. Jag har velat mellan om jag ska verbalisera upplevelsen eller om jag bara ska låta den få leva i minnet som den är, men jag måste skriva lite om det.

Vi började köa 17 för att få en bra ståplats och blev belönad genom att släppas in bland de 300 första och fick en riktigt bra plats. Jag stod nästan ända framme vid staketet och såg scenen samt bägge skärmarna väl.
Tyvärr dök the bitch from hell upp strax innan och trängde sig så småningom förbi mig och halvslogs med mig hela konserten. Det var med nöd och näppe jag hindrade mig själv från att bita henne hårt i axeln (tur för henne att jag inte hade druckit för då hade det fattats ett köttstycke på henne nu). Våra grannar kallade henne för konsertförstörare sa efteråt att jag skulle ha armbågat henne. Tydligen var det bara hon och hennes vänner som tryckte på.

Det regnade innan konserten, men inget under den, och vi tackade Gud att vi köpte ponchos. Det var riktig festivalstämning. Folk satt på golvet, stämningen var hög och man pratade med alla. När regnet kom kändes det rätt mysigt att krypa in i ponchon och jag blev inte alls blöt.

Oakenfold spelade tyvärr bara remixer. De var väldigt bra men jag gillar ju hans egna musik också och hade velat höra den. Ca 22 gick hon på. Candy shop gillar jag sådär men när hon spelade nästa låt, Beat goes on grät jag. Nerd-killen Pharell var dessutom med på skärmarna och var riktigt cool.

Mittenpartiet var sådär. Folkmusikdelarna var inte alls roliga och Don't cry for me Argentina hade hon gärna fått byta ut.

Remixen på Like a praier var däremot sjukt sjukt bra, bäst på hela konserten. Att avsluta med Give it to me är ju givet och symboliskt så bra. Dessutom min favoritlåt på skivan.

I allmänhet håller jag med de flesta recensioner jag sett. Men vilken grej att ha sett (tänk att ha fått sett Confessions live. Jag hade dött i en gigantisk orgasm redan när hon kom ut ur discobollen)! På måndagen drabbades jag av en post-madonna-depression och livet kändes tomt och tråkigt och snudd på meningslöst. Pojkvän var tvungen att påminna mig om friidrotts-vm som börjar snart.

Friday, August 7, 2009

Bra eller?

Jag vet inte om det är ett bra eller dåligt tecken att jag blir lite tårögd och känner både puls och andhämtning öka när jag läser låtlistan. Vårdare häråt tack!

Thursday, August 6, 2009

Sometimes there's so much beauty in the world I feel like I can't take it, like my heart's going to cave in.

Ibland är saker så vackra att de gör ont.

På söndag!

De senaste dagarna har jag pratat så mycket i telefon att jag snart får träningsvärk i munnen. Jag läser ansökningar och suckar över dem. Det har inte sjunkit in att det snart händer. På söndag är det dags. Madonna. Jag kommer antagligen tappa kontrollen helt. Minst kissa på mig. Jag behöver nog en vårdare med mig. En vårdare som får kontrollera mig under några timmar. Tänk vad hemskt om jag skulle svimma. Bli utburen efter 2 minuter. Eller om hon blir sjuk och ställer in. Men Madonna är väl i så bra form att hon inte kan bli sjuk? Vi säger så.

Åh det kommer verkligen ske!

Wednesday, August 5, 2009

Om björkfnös

Björkfnös. Ni vet de där fröna från björkarna? Jag hatar dem! De får mig att tänka på hösten. När jag börjar tänka på hösten suger det till i magen och jag vill klamra mig fast vid sommaren. Jag vill trycka in naglarna i den och trycka den hårt emot bröstet och aldrig släppa taget. Så känns det nu och det är de där jävla björkfnösen som utlöser det hela. Jag vill ha sommar och värme. Jag vill ha 27 grader varmt och färska jordgubbar. Jag vill definitivt inte ha björkfnös liggandes på backen. Björkfnös som påminner mig om att det snart är höst.

Tuesday, August 4, 2009

Så nära

Det fanns lite chokladtårta kvar igår. Jag åt den. Jag åt två bitar och sedan åt jag lite snickerskaka. Det var så gott så gott och jag älskade det. Efteråt la jag mig och läste i sängen och njöt. Efter en stund började göttat i magen att bli en tjock klump. Jag började må lite illa. Jag kom att tänka på när jag är bakis, att det ibland kan bli bättre när jag kräks. Tänk om jag skulle må mindre illa om jag kräktes?
Det tog en stund innan det sjönk in. Jag hade en lätt tanke på att kräkas. En flört med en ätstörning.
Jag tog en djup klunk vatten och tänkte: Nej!

Tänk vad nära, tänk vad lätt att falla dit.

Monday, August 3, 2009

Latsöndag

Måndag morgon. Det spänner i huvudet och jag har inte stor lust att jobba. Veckan kan börja bättre.

Igår tog jag igen mig och åt chokladtårta. Jag lyckades också släpa med mig pojkvän för att plocka hallon. Till dem som tänker att jag är den negativa och skeptiska i vårt förhållande och att pojkvän mest är glad och nöjd hela tiden kan jag berätta att han under denna utflykt hann klaga på:

Att vi gick för fort
Att det var långt att gå
Att jag (!) fick myggbett
Att jag blev tyst och trumpen när han råkade slå mig med hinken
Att hallonen var små

Men jag ska inte vara orättvis. Han klämde faktiskt ur sig att hallonen luktade gott. När han läser det här kommer jag väl aldrig mer få med mig honom. Jag får helt enkelt vissla och titta åt sidan om han säger något. Då är man ju oskyldig.

Saturday, August 1, 2009

Kära blogg, idag trodde jag att jag skulle dö

Idag var det dags. Det minsta lopp jag har deltagit, räknat antalet deltagare. 10,7 km långt med en avslutande svinbrant slalombacke att springa uppför. Jag var ganska peppad men lite bekymrad över att jag känns mig så slut när jag tränat och sprungit under veckan. Efter två vilodagar och duktig knaprande av mina järntabletter tänkte jag att det borde kännas ganska bra. Det gjorde det inte. Nån hade garanterat hällt bly i mina ben. Pojkvän blåste förbi mig efter kanske 3 km. Jag kämpade på i mitt eget tempo och fattade inte varför det kändes så sjukt jobbigt. När jag sneglade på klockan såg jag att pulsen låg på 180, i vanliga fall brukar den ligga på ca 170. Jag lyckades tappa ena skon (den sögs fast i träskdelen, jävla sko) och snubblade en gång. Kort sagt var det svinjobbigt att springa idag.

Tecken på att jag tyckte det var jobbigt:

  • Jag ville gråta.
  • Jag funderade på att stanna.
  • Jag mådde periodvis lite illa.
  • Uppför sista backen tänkte jag: Jag skiter i det, det går inte. Jag vill påpeka att jag gick.

På nåt sätt gjorde gick det i alla fall. Jag tog mig i mål på 58.44. En tid som jag i vanliga fall inte skulle vara nöjd med men som under omständigheterna får duga. Det här var den tyngsta tävling jag genomfört, både fysiskt och mentalt. Men då lär man sig mest.

Lärdom till nästa gång: Donera inte blod samtidigt som du har mens 5 dagar innan en tävling.

Grattis till pojkvän som tog mig och sprang på en bra tid!