Man har det liksom i sig...

Jag föddes springande. Direkt när mamma hade krystar ut mig sprang jag iväg med spänstiga steg och ett högt knälyft. 5 km sprang jag.

Eller inte.

Jag har aldrig tränat så mycket som jag gör nu och jag kan inte tänka mig ett träningslöst liv.
Men för ungefär 10 år sedan tränade jag ingenting. Jag gick lite på promenader, cyklade till skolan. Ja ungefär så. När jag flyttade bestämde jag att det var dags. Dags att börja träna. Jag funderade på F&S men kände: usch vad töntigt. Är inte det mest tanter som plockar äpplen till schlager? Jag ville egentigen gå på något hippare ställe. Men, jag följde med en kompis som tyckte att jag i alla fall borde prova. Vi gick på ett medelpass och jag minns att jag vid något tillfälle under passet tänkte: Jävlar vad jobbigt!
Efter det passet köpte jag kort och så började det. Jag har långsamt hittat glädjen och intresset i träning. Jag har gått ifrån att träna 2 gånger i veckan till att ibland köra 6 pass i veckan. Jag har gått ifrån att tycka att det var döden att springa runt i gymnastiksalen till att varje söndag springa minst 15 km. Jag är på god väg att uppfylla min dröm om att springa ett maratonlopp. Kan jag kan ni. Det är ingen skillnad på oss.

Träning är inget vissa har i sig och andra inte har. Träning är något att odla. Att vattna ömt. Det kommer inte spontant att sätta sig och ta makten över dig. Men det är positivt. Du kontrollerar hur mycket du vill träna. Vill du träna? Gör det, du kan!