Mot Lidingöloppet

På lördag springer jag Lidingöloppet. 30 km i terräng. Jag ser både fram emot det och fruktar det. Jag fruktar det mest för att jag satte ett ganska hårt mål för mig själv (2.38) som jag nu inte tror är realistisk. Klart jag kommer att klara att springa 30 km. Det är inga problem, men jag vill ju göra det snabbt. Frågan är vad som är ett realistiskt mål. Klarar jag 2.45 dvs ett tempo på 5.30?
Vem vet. Jag måste försöka släppa prestationsångesten och bara springa för kul. Antagligen kommer det dessutom att vara lerigt och blött. Jag hoppas slippa Stockholm marathon-väder i alla fall.

Så tänk på mig på lördag. Kom gärna med ett låttips så stoppar jag in det i min löplista och tänker på dig med kärlek när jag springer. Jag blir alltid glad när jag "får" en låt och det ger mig massa energi.

Energilös

Jag har svårt att förstå vad det är men jag har verkligen ingen energi just nu. Jag orkar inte träna, jag VILL inte träna. Igår tänkte jag att jag enegtligen bara vill vara destruktiv och äta dåligt, supa och skolka från livet. Det gör jag inte, är alldeles för ordentlig och jag fattar egentligen inte varför jag fick en impuls att supa. Men jag känner mig helt klart instängd, klaustrofobisk och ledsen. Jag får ju ofta den känslan på hösten och nu verkar den ha slagit klorna i mig igen.
Jag får känslan av att simma och sjunka. Jag började nästan grina när jag hade beställt fel kalender på jobbet. Igår fick jag ett utbrott på pojkväns väckarklocka som hade råkat blivit fel inställd.
Jag kan liksom inte ta motgångar.

Kanske har allt på jobbet tagit mer på mig än jag trott. Mitt mantra är bara...jag orkar inte. Följt av ett litet hulkande och det är ju inge kul.

Två kombos

Vill ni se lite kombos? Nja det kanske ni inte vill, men det får ni ändå!

Att försöka vända snyggt i luften. En kombo jag fick lära mig av Jenyne.

Från Jamilla in i Extended allegra och in i superman. Smidig som en vessla.

Spagat på höger innan jul

Det är mitt nya mål. Det känns som det är möjligt, jag hoppas det i alla fall.

Annars är det mindre än 3 veckor till Lidingöloppet. Jag köttar backar och funderar på om mitt mål är för ambitiöst. Hårt blir det i alla fall. Men hey, man måste utmana sig själv.

Det finns alltid något att stretcha

Nu har höstvemodet kommit. Jag tänker på döden och tycker att livet känns eländig. Förhoppningsvis går det över. Jag försöker träna mig igenom. Igår sprang jag 2 mil och tyckte att det kändes bättre att andas höstluft under löpning än annars. Jag jobbar mycket på min flexibilitet och här ser ni mig göra en contortion scorpio. Helst ska man kunna dra benet mot huvudet med båda händerna. Jag är dock för stel i bröstryggen för att få båda armarna dit och inte får jag benet mot huvudet heller. Så här har vi en utgångsbild. Förhoppningsvis ser den bättre ut som ett tag.

Men orka!

Dramat på studion där jag dansar fortsätter. Jag befinner mig oftast i pereforin men känner ändå hur det suger energi. Det senaste som drabbat mig är att ägaren lovade att jag skulle få vara med på en massa genomgångar för instruktörer. Detta eftersom jag varit på samma träffar som de och faktiskt också är en av de bättre så jag har stor förståelse för hur man gör diverse trick. Igår fick jag höra att hon ändrat sig, men inte av henne. Hon har inte sagt något till mig alls och första träffen är på söndag.
Vad är det som är så jävla svårt? Hon strutsar alltid när det gäller att berätta något jobbigt för olika personer, men det gör henne i slutändan alltid mycket med osympatisk. Gud vad less jag blir.
Nu måste jag bestämma mig om jag ska försöka ta upp det med henne, om jag inte ska låtsas som någonting eller om jag bara ska skita i det och lägga min energi på annat. Vad tycker ni?

Edit: Jag "pratade" med henne på chatten och sa bla att jag önskat att hon hade sagt till innan. Hon förstod det och förklarade faktiskt ganska redigt hur hon tänkte så nu känns det bättre. Men jag känner fortfarande att jag måste vara den ansvarsfulla i vår relation. En roll jag blir rätt less på.

Brunnberg

Alltså Ulf Brunnberg, vilket muppo han är. Nu är det feminismens fel att den där kvinnliga vakten blev ihjälslagen i våras. Fruntimmer på 1.60 får inte jobba med sånt.  Så att utredningen visade att det fanns säkerhetsbrister. Är det också feminismens fel? Rasar han inte över att han inte får köra båt full ska det finnas en manskanal eller då det här. Men jag vet att han är ett muppo, det är lugnt. Vad som är hemskt är att läsa kommentarer till tex Malin Wollins krönika. Det verkligen osar kvinnohat. Kvinnor är fysiskt det svagare könet och de ska inte jobba som brandmän. När någon skriver att det finns stora skillnader och att det finns massor med kvinnor som är starkare än tex Brunnberg och sådana som absolut kan försvara sig vid våld osv dräller det om kommentarer som fnyser knappast. Vilka är alla dessa människor?
Jag mår illa.

Stretch

Dags för den månatliga uppföljningen av stretch. Känslan är att det har gått framåt men låt oss titta. Den nyaste bilden är den nedre. Den där jag har pyttiga (nya) shorts.

Visst ser väl skabbvänster bättre ut? Om inte annat börjar jag i alla fall kunna vrida höften mer rätt. 

 Jag har svårt att säga om höger är bättre. Men det är i alla fall inte superlångt kvar. Men jo, visst är den bättre?

 Liiiite bättre va?

Straddle tycker jag ser, om något, sämre ut. Högerbenet ser ut att vara högre upp.

Efter semestern

Jag är tillbaka på jobbet efter semestern. Om jag har separationsångest från den? Japp (fast inte så illa). Om jag har det från OS? You bet your sweet ass. Det känns som ett stort hål i magen. Just nu känns det ok. Jag jobbar rätt hårt med att försöka leva i nuet och inte börja höstpanika och lyckas ändå rätt bra tycker jag.

Poleträningen blev faktiskt bättre sen jag skaffade blocket. Jag tror att det här är den sommar jag hållit igång bäst med träning. Jag har polat och sprungit rätt bra. Till och med i Venedig som vi ver till en vecka.

Och jag kan säga det igen. Jag älskar Italien!

Vad har ni gjort?

Ofit

Vår poleträning har varit ganska ostrukturerad den sista tiden eftersom vi inte har någon lärare. Dessutom har jag bara tränat en gång i veckan. Detta har gjort att jag tappas massa i styrka så nu gäller det att rycka upp sig! I ett försök att få till mer struktur har jag nu skapat ett poleblock. Där ska jag skriva upp vad jag vill göra och följa upp och bocka av.
För att det ska kännas fresch gjorde jag denna bild (det är jag som gör the Q) och klistrade på blocket.

Kom igen nu Kattis. Nu får det vara slut på slashasandet och time to kick ass!

Stretchen går framåt

Men nu äntligen! Nu ser man väl skillnad? Eller? Bilden nederst i varje set är tagen igår och den översta för ungefär en månad sen. Efter ett härligt köttigt långlöp passade jag på att stretcha och det kändes som jag kom ner längre.

 Vänster är och förblir ett eländesben. En gris skulle kunna springa därunder.

 Men visst ser höger bättre ut nu? Därunder kommer i alla fall bara en hamster.

 Kolla straddle, den ser ju jättemycket bättre ut. Det är ju typ 2 dm, vad glad jag blir!

Svårt att se på splitten. Varför kan jag inte alltid stå på samma ställe? Men jag tror att den också är bättre.

Nu bestämmer jag, när jag tittar på bilderna, att jag gått framåt. Bra gjort Kattis! Nu peppar du och fortsätter köra! Det SKA gå!

Fina Madonna

Så har jag sett Madonna igen. Konserten har blivit tämligen sågad innan så jag hade inte speciellt höga förväntningar och kände inte speciellt stor pepp innan. När det började dra ihop sig så smög sig dock peppen på. Jag kände pulsen öka och försökte ta mig längre och längre fram för att se bättre och visst var det bra! Inte fantastiskt men bra. Konserten inleddes med Girl gone wild, min favoritlåt från nya skivan och Madonnas entré till den var ju bara hur bra som helst! En sak som jag blev imponerad av under konserten var skärmarna och grafiken som gick på dem. Det var sjukt snyggt foto och färgmättnaden var helt beyond något jag sett annars. Det lyfte verkligen upplevelsen. Dansarna är som vanligt helt sjuka. Konserten var ojämn med vissa fantastiska nummer och andra som var mer tröttsamma mellanakter. Men jag är nöjd! Önskar att jag kunde ta med mig Madonna hem.

Idag ska jag springa ett ganska hårt långpass i terräng. Det ser jag fram emot då det känns som länge sen jag sprang (det är det dock inte). Jag hoppas det hinner sluta regna innan dess. Jag fick en överdos av att springa i regn på maran.

Äntligen

Äntligen har jag satt en kneehold. Som jag har kämpat med detta trick. Egentligen är det inte svårt utan gör mest ont och med maran på gång vågade jag inte kötta på med mitt högra (skabb)knä. Men så tog jag mig samman och satte den äntligen! Jag jobbar på med min flexibilitet och idag går jag på ett stretchpass. Att stretcha en helt timme själv är nämligen något jag inte får till. Bättre att göra det med andra.

Lycklig Kattis.

Snuppschen

 Efter mat vill Isa alltid mysa under filt/täcke med mig. Det är den mysigaste stunden på dagen.

 Så vacker profil

Nya utmaningar

Jag är sugen på nåt nytt att bita i. Jag har anmält mig till Lidingöloppet och det känns skitkul. Självklart springer jag Göteborgsvarvet nästa år och då siktar jag på en tid under 1.40 men jag har en ny grej som jag spanar lite på. En lite halvhemlig grej än så länge. Det borde gå, det borde det verkligen. Men det känns lite läskigt.

Allt som är längre än en mara kallas ultralopp. Nu har jag sett att nästa augusti kommer de att annordna Stockholm Ultramarathon och det jag kikar på är 50 km. En bana centralt i Stockholm och man springer flera varv på den. Vad tror ni?

Stretch, detta elände

Tog lite bilder på stretch igen men det känns som det inte har hänt ett dugg. Åh vad less jag blir. Måste lägga upp en plan för att gå framåt. Skitstretch.

 Ser ni nån skillnad? Ser högerspagaten liiiiiiite bättre ut? Nä jag inbillar mig nog.

 Jag inbillar mig att splitten ser ett snäpp bättre ut. Eller inte.

 Skillnad på straddle?

Och så eländesvänster.

Jag har sprungit marathon!

Så var det gjort. Äntligen kan jag titulera mig marathonlöpare. Veckan innan sprang jag milen i shorts och linne när det var 25 grader och jag fasade för att det skulle bli 27 grader. När jag såg att vädret i stället lovade kallt och regn bestämde jag mig för att det var mycket bättre. Vi fick 4 grader, ihållande regn och blåsigt. Kastvindar på upp till 18m/s. Det var med andra ord inte mysigt väder som man springer och bara njuter av. Det sket jag i. Jag bestämde mig för att det i stället var jävligt Rocky och bestämde mig för att vara på bra humör. Jag kände mig bra klädd i långa tights och en lång tröja. Vantar hade jag inte spottat på men å andra sidan klarade jag mig rätt bra ändå. Jag är stoltast över 3 grejer:

1. Min mentala instälning. Jag kände mig stark och peppad i princip hela vägen. Jag log och gjorde high five med publiken och de gånger nån skrek mitt namn strålade jag.
2. Tiden. innan hoppades jag på att springa på under 4 timmar. Jag var lite osäker på hur det skulle gå men tyckte att det ändå kändes rimligt. Den tiden Krossade jag. 3.48 go Kattis! Med bara två löppass i veckan!
3. Kroppen som klarade det hela så bra. Självklart blev jag tärd. Benen domnade efter 2 mil men det var nog mest kylan. Knät höll. Mina fötter är ganska schletna nu men hey, det är mina fötter vi pratar om. Men nu, två dagar efteråt, känner jag mig sugen på att springa igen. Jag är mindre tärd nu än vad jag varit vissa andra träningsveckor med exempelvis thaiboxning. Det betyder att jag skött min läxa med långlöp bra.

Jag vill tacka alla som har hejjat på mig under loppet och bästa syster som stod för energi och pepp och service efter loppet. Han som skrek till mig att jag såg stark ut när jag sprang över Västerbron, de som såg mitt namn på tröjan och skrek Hejja Kattis.

Jag kommer att springa igen. fan vad kul det var!

Dagen innan

Idag är dagen innan jag tar mig an mitt livs största utmaning. Tänk på mig imorn mellan 12 och ca 16.

Deppig

Jag känner mig lite deppig. Jag vet inte riktigt varför. Kanske för att jag känner mig pluffsig och gått upp lite i vikt, kanske för att Mayhem förlorade i helgen, kanske som ett steg i marathonuppladdningen. Kanske för att jag tränat lite mindre än normalt de senaste veckorna? Hur som helst, inte på topp.

Hoppas kunna bli taggad och återkomma med sjukt mycket energi om någon dag.

Maraträning

Löpning är en effektiv träningsform. Jag kan börja springa direkt utanför dörren och avsluta träningspasset precis där. Tur är väl det för det tar tid att träna inför en mara. I helgen sprang jag mitt sista långpass, 32 km. Det tar mig alltså drygt 3 timmar att springa, med mitt tempo på 6 minuter/km. Innan dett måste jag förbereda mig och äta bra, men inte för trää inpå. Jag måste plocka fram vätskebälte och kolla vad jag ska ha för kläder. När jag kommer hem måste jag stretcha och bada. Där har det redan gått drygt 4 timmar. Nu börjar jag vara så van så jag inte blir öm i kroppen. Däremot så brukar jag bli ganska trött efteråt. Mao går nästan en hel lördag åt till ett sånt där monsterlånglöp.

Nu är det mindre än två veckor kvar och jag är taggad och känner mig förberedd. Jag hoppas att det kommer folk och hejjar på mig!

Drama, nej tack

Jag älskar att dansa poledance. Det har väl knappast undgått någon. Men shit vad med drama det blir på studion ibland. Jag orkar inte. Nu är vi bara 5 kvar i min grupp som från början var jättemånga. Så himla tråkigt.

Så bra helg

Oj vilken helg! Jag är glad, laddad och peppad. På lördagen var det dags för Gävle kvartsmara. Förra året gick jag ju och vann damklassen (motion) sjukt oväntat. I år hade jag svårt att veta vad jag kunde förvänta mig av mig själv eftersom jag mest kört mängdträning och tänkte att jag inte skulle vara så snabb. Samtidigt har jag varje vecka kört ett kvalitetspass och borde därmed fått in lite fart. Jag öppnade lugnt första kilometern och blev förvånad när jag kollade på klockan och såg att jag hade en km-tid på 4.40. Efter ett tag ökade jag lite och jag landade på ett snitt på 4.29 och gick i mål på tiden 47.17. En tid jag är riktigt nöjd med och ett pers. Framför allt att jag tycker att det kändes bra och ganska lätt. En liten rolig bonus var att jag lyckades dra sönder Pär och därmed brytan hans segersvit på lopp här i Gävle. Och jag vann damklassen igen. Jei me! Det här var riktigt bra uppladdning för för lördagens Göteborgsvarv och maran som kommer 3 veckor efter det.

Jag och syrran körde lite pole ihop på söndagenså jag bjuder på en bild med oss båda.

Bäst var ändå när syrran berättade att jag ju är stel i bröstryggen och min thaiboxtränare fick en ahaupplevelse. Jag har så dålig gard för att det är onaturligt för mig. Jag har ju sagt det hela tiden men folk har liksom inte fattat vad jag menar. Jag är inte bara seg på att förstå. Upprättelse! Nu känns det som jag har blivit ett projekt för tränaren. Han blev direkt introvert och började fundera på ett annat upplägg åt mig. Återstår att se om han kommer ihåg det.

Episkt

ända sen början har jag velat kunna göra en air shouldermout. Det kändes dock omöjligt eftersom jag inte ens kunde komma in i en dove/figurehead. Sen helt plötsligt upptäckte jag att jag visst kunde komma in i dove. Förra veckan skulle vi prova att göra air shouldermounts dvs superman =>dove och därifrån shouldermount. Jag trodde inte det skulle gå utan fusk (sparka ifrån på stången) men gjorde ett rejält försök och kom upp! Jag var tvungen att filma sen för att se hur det ser ut. Knappast perfekt, men jag gör det!

Jag älskar poledance! Sånt som var omöjligt för någon månad sen blir plötsligt möjligt och man lär sig hela tiden nya grejer. Snart sätter jag den där jävla cartwheel handspringen också!

Längdrekord

Marathonträningen går bra. På lördag stod det långpass på schemat och det var 30 km i 6 minuterstempo. Jag blev dock inte så munter när det började snöa knytnävsstora blöta flingor på fredagen. Men på lördag vid 12 när jag gav mig iväg var det ok väder. Löpningen då? Jo den gick bra! Det är alltid lite segt i början när man vet att man har så långt kvar. Efter typ 8 tycker jag att det känns lättare och då är jag fortfarande pigg och stark. Men även om jag blev sliten i kroppen är det så häftigt att märka att jag klarar av att öka tempot. Jag körde nämligen med appen zombierun de sista 6 km.

Idag är det korta intervaller. Kul!

Jag är laddad för maran. Bring it!

The q

Här kan ni se när jag köttar fram tricket the Q. Vackert va?

Framsteg, not

Jag sprang igår och stretchade efteråt. Jag tvingade även pojkvän att knäppa kort på mig för att se skillnad mot fotona som jag la upp för några veckor sen. Jag tog ivrigt fram de gamla bilderna och jämförde med de nya.
Och ser.....ingen skillnad. Men vafan!

Måste stretcha mer, längre, hårdare. Suck.

Inspiration

Priscilla Welch, från Storbritannien, en helt vanlig kvinna som vid 35 års ålder la av med rökningen och började springa. Fyra år senare kvalificerade sig för 1984 OS i marathon, där hon slutade 6:a med tiden 2:28:54. Hon vann sedan New York marathon 1987 och sprang samma år London marathon på tiden 2:26:51. Då var hon 43 år gammal....

Läs mer om henne här.

Semester

Det känns alltid lika märkligt att bestämma semester vid den här tiden. Jag önskar att jag kunde flexa. Jag är ju extremt sommarkär och vill ha semester när det är fint väder. Snäppet mer än alla andra. Så ska jag bestämma nu? Det går ju inte!

I alla fall har vi snackat om 3 veckor vid OS. Då har vi kattvakt (och så kan jag få titta). Sen en vecka till i höst nån gång. Jag vill åka till Italien och leta tryfflar!

Kämpa på.

Jag kämpar på med splitt grip aysha men det går inte. Jag blir så frustrerad så jag börjar grina snart. Som tur är blir det ingen balett i helgen så då kan jag öva. Jävla trick! Igår dokumenterade jag en Dangerous Brian i alla fall. Förutom händerna tycker jag den ser rätt bra ut.

Kontraproduktivt

Igår blev jag sur på dansen. Det var några tjejer som började prata med mig innan passet som frågade om jag tränade mycket. Någon hade sagt det till dem. Så då berättade jag vad jag tränar. När jag berättade att jag kör en del löpning var det en tjej som jag aldrig har pratat med innan som hoppade in och började berätta för mig att löpning och poledance är kontraproduktivt. Tydligen är det svårt att få rätt flexibilitet om man kör löpning. Jag log och sa att jag kommer nog aldrig komma upp till en nivå där det spelar roll och att det borde spela stor roll hur och vad man kör för löpning. Hon vägrade dock att släppa utan fortsatte prata om det. Alethea (en poledancare som är duktig, flexibel och har ganska sensuell stil) hade sagt det till henne. Jag slöt mig som en mussla.

Allvarligt, vi har aldrig pratat innan och nu ska hon börja tala om sånt där för mig. Då vill jag veta, är det baserat på en persons upplevelse eller är det konstaterat, kanske i nån studie? Hur stor skillnad är det? Vad med är kontraproduktivt? Det kan ju knappast vara bra att sitta i soffan, framför datorn eller att äta skitmat. Jag undrar också om det måste vara kört eller om man kan jobba runt det. Jag eftersträvar inte på nåt sätt samma stil som Alethea utan vill i stället vara mer sportig och balettig. Nej ska jag bli uppläxad vill jag ha en bättre grund och jag vill hellre få reda på det på ett avslappnat sätt än det här nästanpåhoppet. Även om jag fattar att hon inte menade det så.

Jag tycker i alla fall att jag har nytta av min kondis och mina starka ben i dansen och jag orkar träna typ hur länge som helst.