Hur artade sig kvällen igår? Jo efter julpysslet gick jag hem. Orkade inte laga mat utan åt lite dinkellimpa och började läsa en ny bok. Klockan 21.15 ringer en ifrån pojkväns företagsfest och vill att jag ska komma. Jag tackar vänligt men bestämt nej och säger att jag kanske hade velat följa med med lite mer varsel. Klockan 22 ringer mobilen igen och i displayen står pojkväns namn. Det visar sig dock vara chefen som tycker att jag ska komma bort och som säger att de saknar mig. Jag fortsätter att säga nej och är vid det här laget väldigt irriterad över att vara någon slags festmaskot som ska bjudas in likt ett desperat sistaminutenknull utan minsta tanke på varsel. Om de så gärna ville ha mig där hade de väl kunna hört av sig tidigare (Jag var ju faktiskt i vanlig ordning danssugen). Han lyssnar dock inte alls på vad jag säger och för att slippa ber jag att få prata med pojkvän (som alltså fortfarande inte ringt själv). Han visar sig vara tämligen omöjlig att kommunicera med. Skrik och tjoande i bakgrunder gör mig dessutom rusktigt osugen på att fortsätta prata så jag lägger på och stänger av mobilen och återvänder till sängen för att läsa.
Klockan 3.30 vaknar jag. Ingen pojkvän hemma. Argt inser jag att jag dessutom börjar bli orolig. Motvilligt ringer jag honom och blir ännu argare/oroligare när han inte svarar. Fem samtal och jag tittar på 60 minutes mitt i natten. Lägger mig och läser eftersom jag mer och mer får mentala bilder om en nedslagen/ankrad/rånad pojkvän.
Klockan är närmare 5 när han rumlar in och smyger ut till soffan för att lägga sig. Han märker inte att jag har lyset tänt och jag känner ilskan pulsera. Och ja, den bränner faktiskt än.
Better safe than sorry
3 hours ago
5 comments:
Jag vill inte låta som en domedagsprofet, men när en kille börjar bete sig sådär får jag genast intrycket av att det är en sån där feg jävel som vill göra slut, men inte vågar göra det själv - så han beter sig som en idiot tills han blir dumpad (=slipper göra grovjobbet själv).
Oavsett vad så tycker jag du ska ta ett snack med pojkvännen, för lite mer respekt än sådär är du fanimej värd!
Spännande att få följa med på din helgupplevelse med pv-drama, Kattis! Hehe, känner sympatiilskan och har igenkänning från gamla upplevelser...
Men inte tror jag pv-n vill göra SLUT. Sådär kan väl alla pv-s (och fv-s) bete sig när de klantar till det.
Ahhhhh! Jag är sympati-ilsken med dig!
Från det lilla jag sett så tycker jag att din pv verkar vara en kanongo kille med stort hjärta, men nu förtjänar han ABSOLUT ett och annat ilsket blogginlägg, och sådana kan du fortsätta skriva tills han kommit med en förklaring. För en förklaring finns det ju.
Våra pojkvänner har något gemensamt här ser jag :) Upplevde precis samma sak för ett tag sedan då A skulle på fest med jobbet. Ilskan när signalerna går fram utan svar på mobilen byts efter några timmar ut mot total övertygelse om att något hemskt hänt.
Själv var jag övertygad till slut om att A hade genat under tågbommarna och blivit överkörd. Men klockan 06 dök han upp knappt kontaktbar och då gick oron tillbaka till ilska igen. Inte fick jag några tulpaner heller :o)
jennie: usch, jag lider med dig!
Post a Comment