Mrs Kattis

Det känns alltid lika konstigt att bli kallad Mrs. Idag fick jag ett mail där det stod Mrs Efternamn. Nej jag är inte gift med min pappa, även om jag kan minnas att jag ville det när jag var liten (Hej Elektrakomplex!).

Första besöket till mig på jobbet idag. Exkollegan kikade in. Jättekul! Kanske får jag ett till besök idag. Den så kallade ketchupeffekten slår till.

Inget telefonsamtal och nu är det en vecka som gått när det nämdes några dagar. Beslutet börjar verkligen utkristallisera sig.

Men sen kommer väl ett nytt telefonsamtal och snurrar upp mig igen.

Tre veckor att jobba

Ingen träning igår som ni såg. Men jag höll mig i alla fall undan glassen. Imorse släpade jag mig upp, när pojkvän sa att vi inte skulle strunta i det, och lufsade runt i 40 minuter. Intervallträningen ligger på is just nu (läs: det är svårt att springa intervaller på is och i kyla) så vanlig löpning får räcka.
Jag känner mig så slö. Jag är liksom inte sovtrött utan känner mig snarare matt.
Det känns dessutom körigt just nu och är bara tre veckor kvar till jul. Både ångestframkallande (hur ska jag hinna allt?!) och skönt (semester!).

Jag undrar om telefonsamtalet kommer idag.

Och så vill jag äta glass

Det är så himla tomt i huvudet. Och kroppen.

Simskolkar idag. Det kommer verkligen bli ett slit att komma in i träningsrutinerna. Jag längtar efter att det inte ska kännas så jobbigt att släpa mig iväg. Jag tittar på vänner i stället. Det är avsnitten när Ross har sagt fel namn och Emily vill att han ska bryta med Rachel.
Jahapp.

No more

Neeeeeeeeeeeeeeeeeeej!
Nu har jag inge mer Arkiv X att titta på.

Subtilt

Idag har Katja och Katarina namnsdag.

Imorgon ska jag till skolan. Spännande!

Kanske chocka den tillbaka?

Så var det träningsmotivationen som stendog. Simning snart och jag tittar ut genom fönstret på snön som yr och tänker att jag inte vill och suckar. Jag sitter framför datorn och klickar håglöst. Jag är i desperat behov av en hårtvätt men det känns så jobbig att bli blöt. Jag borde laga mat, packa simväskan och plocka lite. Men det finns liksom ingen energi.
Den stora frågan är om jag ska tvinga iväg mig. Antagligen mår jag bättre då.
Eller är det att ställa för mycket krav på mig själv?
Kroppen är lurig. Tusentals år av evolution har lärt den att det är bra att vara lat, att lagra energi i depåer. Sen att det inte behövs i vårt samhälle har den inte riktigt hängt med på.
Därför vet jag inte nu när jag sitter här, lealös och utan energi om jag ska ta det lugnt och lägga mig i sängen eller om jag ska släpa iväg mig och plaska runt lite.

Jag vill ju ha tillbaka min träningsmotivation!

Är det inte lördag snart?

Det blir en hård vecka på jobbet. Idag ska jag prata inför alla chefer på jobbet och förbereda ett möte för ett av projekten imorgon. Det mötet håller på hela förmiddagen. Eftermiddagen måste jag försöka anteckna lite och få ner vad vi kommer fram till i projektet. Jag ligger efter där. Hela onsdagen uppbokad för en mässa som också måste förberedas på tisdag. På torsdag och fredag måste jag ta itu med det andra projektet.
Sen, sen ska jag gå på SPA.
Shit vad jag längtar efter min 90 minuters ansiktsbehandling. Jag önskar att det redan vore lördag.

Hur blir jag bättre?

Det är så sjukt. Hela situationen.
Det jobbigaste är att så mycket fokus hamnar på mina dåliga sidor. Alla de dåliga egenskaper jag har, vet om och inte gillar kastas plötsligt i ansiktet på mig. Det är svårt att vara munter och glad då. I stället går jag och tänker på hur dålig jag är, på att jag måste ändra mig och bli bättre.
Sedan tänker jag på negativiteten som nämndes som en sådan sida. Hur blir jag positiv efter det?
Jag känner mig som en dramaqueen och vet att det säkert finns människor som tycker jag reagerar så nu och då blir jag ännu mer ledsen. Jag önskar att jag kunde bry mig mindre om vad folk tycker.
Just nu finns det mycket som jag skulle vilja ändra.

Fulfredag

Jag snubblar hela tiden på något på mitt kontor. Jag tror att det är påsarna under mina ögon.

Läktarshopping

Jag är förvirrad, så sjukt förvirrad. Jag är, som min pappa burkar säga, så uppsnurrad att jag är uppe på läktaren och köper korv. Fan jag är utanför läktaren och snurrar runt på parkeringen. En bra dag följs av ett telefonsamtal och hipp happ går Kattis på boxen rödgråten och med borttaget smink (eftersom min mascara + tårar= betong). Tur att ledaren ändå blir glad över att se mig och dessutom är van att se mig skabbig.

Fan hur gör jag nu för att slippa älta in på morgonen? Tittar på Donnie Darko? Läser American Psycho? Sova lär inte gå så bra.

Det ljusnar

Första dagen sedan i fredags som jag känner mig lite glad. Jag har fått göra massa roliga saker på jobbet. Folk ler när de ser mig. Skrattar åt mina skämt. Uppskattar mig kort sagt. Kanske är det för att jag tränade igår som det känns så, kanske för att jag börjat släppa, kanske är det bara tillfälligt. Hur som helst är det så skönt att kunna dra upp volymen på radion när det kommer en bra låt och digga lite. I stället för att stänga in sig på kontorert och försöka jobba fast det inte går.

Tre olika ämnen

Ingen simning idag. Jag orkar inte träna för att prestera. I stället fick det bli ett jympapass, Bas till och med. Nåt jag inte har varit på på flera år. Det kändes skönt. Att känna kroppen jobba men utan att kräva någonting speciellt av den. Se människors rörelseglädje.

Syster: Jag funderar på att köpa en parfym, har du nåt tips?
Kattis: Jag?
S: Ja när köpte du en senast?
K: Öh 1998 tror jag.
S: Va, du måste ju ha köpt en senare!
K: Nä jag köpte en då när jag var utomlands. Sen har jag ju fått parfymprover av Ylva.
S: *tyst*
K: Men jag använder ju nästan aldrig parfym.
S: *tyst*
K: Och det går ju superlite varje gång.
S: Herregud.

I keep your picture upon the wall
It hides a nasty stain that's lyin' there
So don't you ask me to give it back
I know you know it doesn't mean that much to me

Disktrasan

Jag känner mig som en urvriden disktrasa. Jag vet att det är viktigt att jag fortsätter att träna nu så att inte all energi försvinner och jag sjunker helt i eländesträsket. Därför hade jag ställt klockan på 5.55 idag för att jogga lite. Klockan ringde och jag kände bara: nä. Ställde om den och drömde mardrömmar om att Osiris hade blodfyllda blåsor över hela kroppen och jag gråtande tog honom till veterinären. Vaknade med ett ryck och trodde jag hade försovit mig.
I kväll är det simning och jag vet inte om jag orkar den heller. Jag borde verkligen men jag är så trött! Eftersom simningen är så sen kommer jag hem först klockan 22 och måste då varva ner innan jag kan lägga mig. Pojkvän är dessutom extre hårt belastad på jobbet nu och jobbar över sjukt mycket så det blir till att ta hand om mig själv.
Så slänga disktrasan i vattnet och hoppas den bli bättre? Eller försöka lägga mig typ klockan 21 och hoppas att jag blir mindre disktrasig? Jag vet inte. Beslut känns som så svåra att ta just nu.

Avslut

Måndag: Jag får ett mail och pulsen går upp i säkert 180. Allt blod försvinner på något mystiskt sätt och händerna blir likbleka och iskalla och jag känner att jag får gåshud på benen. Jag går in på toaletten och gråter en skvätt, så tänker jag på att jag inte ens gjorde det på mitt absoluta hatjobb. Jag grät när jag åkte till jobbet men aldrig på det. Jag brukar helt enkelt inte släppa kontrollen så mycket att jag gör det. Nu kan jag inte låta bli.
Jag känner svetten under armarna och den kyler som isblock.
Jag går och hämtar en kopp te som jag klamrar mig fast vid som en drunknad. Försöker absorbera lite värme. Går hem så fort jag får chansen. Sitter på sängen och attackgråter så Osiris blir rädd för mig.

Tisdag: Jag är lugnare men fortfarande bedrövad. Sömnbristen gör att jag nästan somnar på Officeutbildningen. Händerna är fortfarande isiga och jag drar upp värmen på mitt kontor. Jag funderar på om det känns mindre (bättre?) för att jag är på väg att få ett avslut eller om jag helt enkelt bara är bedövad.

Jag är tacksam för alla som hört mig älta och stöttat mig (J, K, Y, T&B sis, mamma, pojkvän och alla andra). Nu försöker jag vända blicken framåt. Förluster är en del av livet.
Det är dags att jag lär mig det.

Osimning

Jag tycker synd om mig själv. Jag känner mig ledsen. Känns som att risken är överhängande att jag stannar hemma från simningen och äter glass i stället. Eller kanske inte äter alls.

Ynkon

Jag vet inte ens var jag ska börja. Jag vet ingenting. Jag vet bara att jag har en sak som gnager och nöter och ger mig ont i magen och svårt att sova. Det är verkligen inte roligt alls. Det är det inte.

Riktigt elände

Alla dessa varsel gör mig beklämd. Jag tänker på alla som gick ur a-kassan för ett tag sedan och hoppas att de inte har blivit varslade nu. För att inte tala om taket på a-kassan. I stället för att sänka skatten mer skulle vi väl kunna piffa upp a-kassan lite. Och ni där ute, se över att ni har inkomstförsäkring i er a-kassa, för ni är väl för guds skull med i den!

Om rumpan

Är det bara jag eller är min rumpa stor? För min storlek är den stor, det är jag säker på. Jag tycker absolut att den verkar vara det. På simningen till exempel ser alla andra tjejers rumpor betydligt spädare ut än min.
Det medför inte bara nackdelar. Jag är den bästa i simningsgruppen (nybörjargruppen that is) på ryggsim och de andra klagar på att deras ben liksom sjunker ner i vattnet. Det gör inte mina. Jag får bra position och kan paddla på. Jag misstänker nu att det är rumpan som ger mig flytkraft. Evolutionen har gett mig en fördel. Jag lider betydligt mindre risk för att drunkna än andra spädrumpade människor. Det är inget att spotta på, det tycker jag absolut inte.
Men måste baddräkten skära in i den?

Ett tema just nu

Jag hade en deprimerande konversation med två stycken tjejkompisar för ett tag sedan. Vi pratade om utseende och hur vi ansåg att vi låg på en skala 1-10 där 10 är skitsnygg. Jag tror att jag satte 6 på mig. Alltså snäppet över medel. Tjej nummer 2 satte 5 och tjej nummer två satte 2. Jag blev chockad. Båda tjejerna har dessutom härliga personligheter vilket direkt lyfter dem ett snäpp. Ni vet, de är inte så där blanka och tomma och ler lite i bakgrunden, och de är ju fina! När vi pratade om varför kom jämförelsen med kändisar upp. Ja men lätt att leva upp till det, och hur många ser förresten ut så? Det skulle förstås kunna vara en rädsla för att sticka ut hakan. Man får ju inte säga att man tycker att man är snygg, duktig eller liknande (se Malins inlägg).
Disclaimer: Nej man ska inte värdera utseende och det finns andra saker som betyder så mycket mer, men nu gjorde vi det. Ibland finns det ett värde i sådant också.

Andra bullar

Jag har egentligen hur mycket som helst att göra, men ingen lust att göra det. Till råga på allt dyker det upp annat, som egentligen inte är mina arbetsuppgifter, men som är enklare att göra = Informationsjobb. Jag är inte van att ha det liggandes på mitt bord alls och helt plötsligt vadar jag runt i sådant jobb.
Projekten är jag just nu dödsless på. Ack jag vill bara hem och ligga i sängen och läsa, nej jag ljuger. Jag vill bara ligga i soffan och kolla på min tillfälliga besatthet.

På fredag åker jag till barndomsstaden och någon gång i helgen ska jag baka bullar. Åh vad med bullar jag ska baka! Jag har suktat efter bullar ända sedan kanelbullens dag. Jag som egentligen inte är något större fan av bullar. Jag ska använda riktigt mycket smör så de blir kladdiga och mumsiga. Götta!

Framtid

Det börjar dra ihop sig mot jul. Jag ska ta ut min semester och funderar på när och hur mycket. Självklart kommer då tanken: Vad händer på nyår?

En fuktgivande

Precis uppstigen ur badet, med en ansiktsmask på begrundar jag vad jag ska göra härnäst. Jag känner mig nöjd med att hunnit handla och springa. Löpningen har gjort att jag känner mig mjuk, fräsch och nöjd. Ska jag klä på mig och ta en promenad? Ska jag redan nu laga mat? Ska jag klä på mig mysbyxor och kolla tv-serier (ja ni vet redan vilken jag tittar på just nu). Eller ska jag kanske läsa?
Viken lyx det är att kunna fundera på sådant.
Dags att ta bort ansiktsmasken och bestämma vad jag ska göra.

Reflexion

Jag blir verkligen alltid förälskad i karaktärer i tv-serier. Arkiv X, Dexter, House, Supernatural.... När jag slutar se serien får jag separationsångest. Förresten gäller det böcker också. Jag har gråtit många gånger när böcker tagit slut/gått mot sitt slut. Slutet är onudvikligt och jag vet att det kommer, ändå har jag så svårt för det.

Vrång

Men alltså, varför ringer ingen och vill hitta på något? Det känns verkligen som det alltid är jag som måste fråga.
Jag är på vrången.

Ett viktigt inlägg

Du har
(x) En plattång
(x) En locktång
( ) Designparfym
(x) Mascara över 100 kr
( ) Foundation över 200 kr
( ) Ögonfransböjare

(x) Olika sminkborttagningsmedel
( ) Speciell hårbalsam i en sprayflaska
( ) Läppglans över 100 kr
(x) Hårinpackning
( ) Bodybutter
(x) Bodylotion

( ) Parfym över 300 kr

Du
( ) Använder locktång/plattång varje dag
( ) Använder foundation varje dag
( ) Använder mascara varje dag
( ) Använder kajal varje dag
( ) Använder läppglans varje dag
( ) Använder bodybutter varje dag
( ) Använder bodylotion varje dag
( ) Använder ansiktsrengöring varje dag
( ) Använder hårinpackning varje dag
( ) Använder hårspray varje dag
( ) Tränar på gym
( ) Klipper dig varannan/varje månad

Du har
(x) Tonat håret
(x) Färgat håret
( ) Hårförlängning
( ) Piercat dig
( ) Tatuerat dig
(x) Tagit hål i öronen

Totalt:
0-10 naturligtvis den naturliga tjejen
10-15 konstgjord behandlad blomma
15-20 kanariefågel i nordisk miljö
20-25 Fryst Jordgubbe?
25-30 Bariedocka. Bara plast

Intresserade behöver bara fråga för att få en djupare redogörelse. Jag är förberedd på en anstormning.

Det är intressant att se att många besökare kommer till min blogg genom att söka på något med kiss. Hur kissar tjejer, hur kissar man stående, hur kissar man ute...
Hur kan mänskligheten leva vidare? Räkna inte med hjälp från mig i alla fall.

Bra nyheter

En ny sak på jobbet är alla säljare. Jag har inte varit så utsatt för dem tidigare. Det har kanske varit en i månaden som ringt. Nu ringer det flera i veckan. Och varje säljare tror att de kan sälja på mig sin produkt. Jag är ju ung tjej och de killar. Klart de kan övertyga mig. Tjejen säger ju inte nej direkt heller! Nä men om du lyssnar lite så kanske du hör att hon bara låter dig prata färdigt innan hon bestämmer sig för att tillslut avbryta dig och säga att hon nu sticker på lunch. Allt för att du har orddiarré.
Funkar verkligen den där taktiken på någon?

Nu känns det bra. Jag sov mycket i natt, det är fredag och jag kan utbrista: Woho, Prodigy ska släppa ett nytt album!

Nördlampa

Visst köpte jag en pannlampa. Nu har jag sprungit två gånger med den. Bland annat igår på löptur med syster. Jag måste säga att det är helt ok. Den lyser faktiskt upp endel även om det kan vara småläskigt att det är kolsvart runt omkring. Egentligen kör jag ju intervallträning på onsdag morgon med mycket på jobbet gjorde att jag blev tvungen att ställa in det. Så kvällslöpturen satt bra.

Arbetsuppgiften som jag ska jobba med nu känns jobbig så därför skriver jag ett blogginlägg i stället. Väldigt smart. Äh det är väl lika bra att ta tag i det.

Jobb

Första november förra året började jag jobba ”på riktigt”. Jag har alltså jobbat mer än ett år nu. Tänk om jag hade vetat det när jag var eländig och trodde att jag aldrig skulle få något. Appropå jobbet är det mycket på jobbet just nu. Trots att jag tagit ut en del flextid har jag nu mer än vad jag hade på gamla jobbet. En del av tiden som jag nu slipper lägga på pendling hamnar alltså på jobbet. Det är framför allt två stora projekt som käkar tid. Ett är jag bara processledare i men det andra blir jag projektledare för. Jag! Herregud det är ju nästan så man kan säga att jag får en karriär.
Utöver dessa ska jag hinna ”jobba” också. Det låter ju så luddigt när man pratar om det. Är det då man har blivit vuxen? När man kan börja flumma på om sitt jobb så få förstår vad man egentligen gör.

Jag hade förövrigt en diskussion om jobb med pojkvän och en vän. Han kunde inte förstå hur jobb kunde vara viktigt för vissa. Hur någon kunde vara helt bedrövad över sitt jobb eller lack there of. Jag kontrade med att han aldrig har haft ett riktigt skitjobb. Ett jobb som du gråter över att behöva gå till och får ångest av. Alla är väl någon gång less på sitt jobb, det är helt normalt. Men för vissa är det så mycket mer än så. För dem blir det viktigt med jobb.

Själv är jag så glad över mitt. Förhoppningsvis får jag ett nytt när det här är slut också, jag kommer ju kunna visa en del som jag har gjort.