The Wheel of Time turns

För drygt 10 år sedan köpte jag en bok när jag sålde jultidningar. Farornas väg hette den och jag tyckte den såg spännande ut. När jag började läsa boken blev jag snabbt fast. Ju mer mot slutet jag kom av boken desto med förvånad blev jag för jag insåg att den aldrig skulle gå att avsluta på de få sidor som var kvar. De sista sidorna visade sig dessutom vara ett uppslagsverk om världen boken handlade. inte nog med att boken inte avslutade historien. På svenska har serien kommit att omfatta 22 böcker, engelska 11, än så länge. Och jag var såld.
Sedan dess har jag läst med besatthet nästan varje gång jag påbörjat serien igen. Jag har den på svenska (även om jag säljer dessa böcker nu) och på engelska.

Sedan ett tag tillbaka visste jag att författaren Robert Jordan var sjuk. Att han kämpar med sista boken, men att han hade gott mod om att slutföra och dessutom ville skriva flera ytterligare böcker.
Jag hänger inte mycket på fansiterna och blev därför chockad, och mycket ledsen, när jag såg att han avlidit.
En av mina favoritförfattare har dött och jag har svårt att hålla gråten tillbaka.

Ras-era

Jag får allergiska utslag bara någon säger ras. Sen såg jag det här förslaget. Då dog jag nog.

Vafan är en ras?!

För övrigt tyckte jag att jag var vältränad för mindre än en vecka sedan. Jag klappade ganska belåtet på magen och tyckte att den såg bra ut. Nu är jag ett flotto. Alltså det syns verkligen skillnad. Vad är det som händer? Vad är det med kroppen? Lagrar den vatten?

Snart får jag väl PMS också. Då reklamerar jag skiten.

Jag är kär.

Snabba cash

Jag har blåmärken på armarna sen boxen. Sällan har jag burit blåmärken med sådan stolthet som den jag uppvisar nu. Synd att de inte är större. Ja jag är konstig men det är därför ni älskar mig.

Tyngsta ögonblicket idag:
P3 frågar folk på stan vilken den mest romantiska film de sett är. En tjej svarar "Pretty woman".
Jag dunkar huvudet i skrivbordet när hon försöker förklara att det är så romantiskt med en kvinna som jobbar som hora.

För övrigt har jag en bok att rekommendera. Jag är just nu väldigt fast i Jordan och WoT men inser att jag måste försöka lugna ner mig, dra ut på tiden så kanske sista boken hinner komma och minska abstinensen. För att blanda ut lite och även läsa nåt på svenska igen läste jag Snabba Cash av Jens Lapidus.
Underbart fräscht språk som fångade mig direkt. Jag kan inte annat än ge den högsta betyg och varmt rekommendera den vidare.

Det löser sig, sa han som sket i badkaret

Efter att ha gnylat i kanske två veckor nu om hur jobbigt och tråkigt det skulle bli att åka till Lidingö själv spelade jag igår ut ynkon kortet mot Pojkvän. Han var så klart chanslös. Så nu ska han åka buss i drygt 4.5 timmar för att se mig springa iväg och komma i mål.
Det är kärlek det.

Förresten läste jag i en blog för ett tag se om en tjej som inte fått orgasm på 10 år.
Hon har alltså fått en, men inte på 10 år. Det måste ju vara värre än att aldrig ha fått en! Stackars krake.

Lidingökrångel

Ni vet det här med växthuseffekten? Växthusgaser gör atmosfären till ett gigantiskt växthus som långamt, eller kanske inte fullt så långsamt, värmer upp jorden. Den är ju rätt på tapeten nu för tiden. I alla fall...ni vet hur de säger att man ska dra sitt strå till stacken för att minska den. Till exempel genom att konsumera mindre, återvinna och åka kollektivt. Bäst är att åka tåg. Jag ska som bestämt till Lidingö i helgen och ska ta mig dit. Jag har ingen bil (Gode Gud, vad jag längtar efter en bil) och kollar logiskt nog på tåg. Jag blir inte direkt överlycklig när det visar sig att det är förbannat jävla dyrt och omständigt att åka tåg. Logiken? Vadå logik? Främja tågåkandet. Nej gud så dumt!

Så nu hoppas jag att jag får tag på bussbiljetter. 2 timmar och 15 minuter, tunnelbana och sen lite buss igen.
Åh ge mig en bil!

Provat båda byxorna och de är klart godkända. Mycket nöjd med mina inköp.

Shopping spree

Jag har nu:
Nya löpbyxor. Herre min je vad fort jag ska springa i dem. Eller ja...Lidingöloppet kommer väl inte gå i några svindlande hastigheter med tanke på vad lite jag sprungit (det finns ju så mycket roligt att träna) men det blir nog kul ändå.
Nya innebyxor. Det fick bli lite dyrare, skönare, snyggare. Jag kommer ju trots allt använda dem sjukt mycket om jag känner mig själv (och det får vi väl hoppas).
Nya hårsnoddar. Jei, lyckan är total. Det var i alla fall två år sedan jag köpte nya hårsnoddar och jag är ju en flitig användare av dem.
Imorn kanske jag dessutom slår till på en jacka att springa i också. Springer jag dåligt gäller det att i alla fall se snygg och proffsig ut.

Du vet att du behöver rycka upp dig när:

Du hasat runt i pyjamas och tofflor hela dagen (egentligen några dagar).
Du inte orkar svara folk på icq (pojkvän, syster osv).
Du har spenderat minst 2 timmar med att stirra i taket.
Du hänger nerhasad på stolen och stirrar i taket igen.
Allt utom att sova känns jobbigt.

Jag är öm i vänster pekfinger. Jag har svårt att få till krokarna på ki-boxen. Det är krokar i form av kroppsslag, inte emot ansiktet och det känns onaturligt. Jag kämpar och träffar fel och då blir pekfingret lidande. Jag måste få till det där. Jobba med tekniken.

För övrigt har det löst sig med a-kassan nu. Jag har fått pengar så jag kommmer klara mig, trots minimal ersättning. Jag kan leva på vad som helst och antagligen lyckas spara lite ändå. Så idag eller imorgon ska jag köpa nya träningskläder samt även festa till det men nya hårsnoddar. Har ni hört på maken vilket party!

Eländig

Usch. Jag vill bara isolera mig, skita i att träna och knappt äta. Eller om jag måste äta, dåliga grejer som kakor och dylikt. Det är förstås det sämsta jag kan göra.
Träning får mig att må bra och är mycket bra mot nedstämdhet och depression. På samma sätt är det viktigt att äta bra för att få i sig näring och energi.

Men det känns ju så jobbigt.

Ingen fokus

Jag känner mig ofokuserad. Ofokuserad och bekräftelsetörstig. Jag orkar liksom inte göra något vettigt. Samtidigt vill jag att det ska hända saker. Logiskt? Inte direkt. Det mesta känns jobbigt just nu. Framför allt att det luktar illa inne i badrummet ifrån avloppet. Det känns faktiskt jättejobbigt.
Jag har svårt att sätta fingret på varför jag känner så här. Jag tror jag känner mig bortglömd. Oprioriterad av människor jag känner och ett liv på tomgång just nu. Det är bara en sån där ologisk känsla som man får ibland. Jaja livet går vidare. Jag har ju inte HIV direkt.

More cowbell

I've got a fever...
and the only prescription is more cowbell!

Ändrade helgplaner. Nu står tjejiga drinkar på schemat :D

Stackare

Du som sökte på "dö av halsfluss" och hamnade här, jag lider med dig och vet hur det känns.

Världens coolaste dj-namn

Lyckan är stor för idag ska jag äntligen träna. Jag ska försöka ta det lugn men hey, vi vet ju hur det kommer att gå. Jag kommer slå hårt och jag skrika. Skitos, jag har tagit det lugnt nog nu.

En helg i ensamhet framför mig. Det känns ganska skönt faktiskt. Den vanliga nojjan för att vara själv en helg lyser med sin frånvaro. Annars har jag ju en tendens att vara nojjig innan och sen tycka att det är rätt mysigt när helgen väl kommer. Jag ska läsa, äta Ben&Jerrys, slå på stort och köpa nya träningskläder, kanske kolla Donnie Darko och gråta. Det som alltså kommer skilja helgen från en vardag är att jag inte söker jobb och får äta glass. Det är sånt röj i mitt liv just nu!

Bäst just nu: Felix da Houscats mix av Sinnerman.

Älskade gummistövlar.

-Du vad heter gummistövlar på engelska?
-Ingen aning?
Jag börjar sjunga högt:
-I love my rubberboots, rubberbooooots, I love 'em.
-Var det bara därför du frågade? För att du skulle kunna sjunga om dem?
-Ja?

A-kassa? Nej b-kassa om du frågar mig

Jag hade sökt lite småkurser den här terminen. Som jag tänkte att jag kunde läsa om jag ändå skulle vara arbetslös. För att fördriva tiden med något vettigt medan jag söker. Nu har jag slängt pappren. Det tar faktiskt himla mycket energi att söka jobb. Och det är klart jag prioriterar det. Jag ska ha ett jobb snart.

Så ringde jag a-kassan igen. Jag ringde ju förra veckan och undrade varför jag aldrig får något beslut. Då visade det sig att min handledare hade glömt bort mig. Eh? Det här är liksom rätt viktigt för mig och så blir jag bortglömd. Hur som haver såg någon till att min handledare fick ett mail som påminde om mig. Samt mitt telefonnummer. (-Får jag ge henne ditt telefonnummer? Skojar du? Jag skulle döda för att få henne ringa mig.) Jag är nöjd när jag lägger på och tänker att det här reder nog ut sig.
En vecka går. Inget händer.
Jag ringer igen. Samma procedur. Telefonisten vill maila min handläggare. Artigt bryter jag in och berättar om förra veckan. Hon blir tyst en stund och säger sedan att hon ska gå iväg och prata med henne för de sitter tydligen på samma avdelning. Det blir tyst ett tag och jag surfar på aftonbladet, slöseri på tid I tell ya.
-Ja hallå? Hon skulle fixa det direkt och hon har ju telefonnumret ditt.
Så var det samtalet slut. Jag är skeptisk.
15 minuter senare ringer faktiskt handläggaren och säger att jag ska få pengar utbetalade 20 september.
Jag är fortfarande skeptisk.
Det är så hemskt att hoppas om det inte blir något.
Fast jag kan ju inte låta bli att hoppas ändå.

Nä

Det blev ingen träning. Nu är jag ruskigt sugen på Ben&Jerrys Fossil fuel som står i frysen. Men jag ska nog spara den till helgen, då jag blir gräsänka. Nån som vill hitta på nåt med mig då?

Träning?

Yttepyttelite feber i onsdags morgon men egentligen bara feber en dag (tisdags), inget halsont sedan fredag...nog borde man kunna gå på aerobic imorn (måndag) om man tar det lugnt då?

Favorit i rutan

Avgörande dagen idag på Finnkampen och en gammal favorit gjorde ett överraskande och lika glädjande inhopp i långa stafetten. Mattias Sunneborn. Jag tjöt glatt och ville att de skulle intervjua eller åtminstone filma mer på honom. Nåväl, jag fick i alla fall se honom lite. Jag har haft en liten crush på honom sen -90 talet och som alla människor jag gillar har han så klart en underbar personlighet. Åh jag minns när han sa att han skulle slå svenskt rekord i längd och sen gå och äta en banan. Vilken klassisk replik!

Hej Bullen.

Är man en dålig flickvän om man kissar på sin pojkväns xbox?

Omvärdering

Jag har ju förut hållit nässpray som den förnämsta medicinska uppfinningen. Jag är dock beredd att göra en omvärdering och gå på den stora massans linje och i stället säga penicillin.

Tack gode gud för penicillin!

Krystar jag nån gång ur mig en unge får den heta Kåvepenin.

Sjukdomsförloppet

Jag sitter äntligen hos läkaren efter diverse trassel då jag bland annat bröt ihop och grinade lite i väntrummet på hälsocentralen. Hon kollar mig i halsen.
-Ja inte var du då vacker inte.
Jag stänger munnen och stålsätter mig för det jag har kommit att fasa den här dagen, att svälja saliv. Jag kniper ihop ögonen och tänker nu....nej, men nu då, nej nu jävlar, kom igen! Ögonen vidgas av chocken som smärtan skapar, svetten bryter igen ut på pannan och jag kvider till.
-Ja vill du ha penicillin eller? Studier har visat att sjukdomsförloppet bara blir en dag kortare med penicillin.
Hon lutar sig tillbaka på stolen och tittar på mig.
Jag stirrar på henne och blinkar.
-Ja. Men jag vill ha penicillin. rösten som kommer ut är grötig och låter ansträngd. Den låter inte alls som min egen. Jag tittar misstroget på läkaren när hon räcker mig receptet och trycker det hårt mot bröstet när jag lämnar kontoret innan jag vänder mig om och sneglar över axeln mot henne ännu en gång. Jag halvspringer på vägen till apoteket.
-Så ska du inte ta tabletterna i samband med måltider. Tanten på apoteket tittar på mig och lägger sedan till
-Fast det kanske inte är något problem?
-Nej inte direkt. säger den där konstiga rösten.
På kvällen försöker jag dricka apelcinjuice och börjar skrika när jag känner det bränna som syra i de små blåsorna jag har i halsen.

Skulle jag gradera smärtan jag kände igår jämfört med den jag känner idag skulle jag säga att igår var en 9 och idag en 5-6. Och det tror jag INTE hade hänt om jag inte ätit penicillin. Igår kväll kunde jag tom äta lite och dricka lite vatten. Förkorta sjukdomsförloppen med en dag my ass!

Nej nu ska jag passa på att sova lite igen. Nu när jag kan har jag plötsligt blivit jättetrött.
Det är en märklig känsla att vakna klockan 14 på dagen och vara stolt över att man sovit. Ännu märkligare är det att se att man dregglat och skrattande skicka icq om det till sin pojkvän som stolt hälsar en välkommen till klubben.
För övrigt...inga spottkoppar idag :D

Fräschast idag

Jag kan inte svälja. ingenting. Inte ens mitt eget saliv. Eller kan kan jag väl, men inte utan att börja gråta för att det gör så ont. Därför har jag en kopp med mig vart jag än går i lägenheten. I den spottar jag. Den är en så kallad spottkopp. Det är väl himla käckt?
Min pojkvän har tur som har mig han!

Halsfluss

Man tackar, man tackar. Jag har knappt sovit något på 2 dygn. Jag kan inte svälja =>jag kan inte äta eller dricka.
Positivt vinklat: Fan vad smal jag kommer bli!

2 timmar tills jag får mitt pencillin. Ge mig nu!

Feber för första gången på jag vet inte hur länge

Halsont som skulle golva en kamel. Feber. Vad kan väl då vara bättre än att sitta 1.5 timmar på AF? Och gå dit i regn i tofflor.
För övrigt var det med sorg i hjärtat jag avbokade boxen.
Nu ska jag lägga mig, fullt påklädd under två täcken och med en varm vetekudde och frysa aschlet av mig.

Nästa gång Cooper.

Jag har börjat gå på ki-box. Träning där man en viss del under passet är uppdelade två och två och slår med boxhandskar på en annan som hållet mits. Avslutningsvis brukar man rada upp alla och går runt med olika slag på olika mitshållare. När jag är mitshållare skriker jag. Så klart. Mest på pojkvän som jag skriker som fan på. Men även andra människor som kommer till min "station" får sig en dust. Själv älskar jag när folk skriker på mig. Jag blir motiverad och ger mer. Jag ser det alltså som en tjänst jag förväntar mig att få tillbaka. Nu senast skrek jag även högt och intensivt när vi körde tricepsslag (rygen mot mitshållaren som håller mitsarna vid sina höfter och sen slår du allt vad du kan med baksidan av handen mot kudden) och jävlar vad skönt det var! Så klart finns det folk som inte skriker på passen. De kallar antagligen mig för "den svettiga psykotiska tjejen som skriker som besatt". Men jag undrar vad folk helst vill, om de vill att jag ska skrika eller inte. Skulle ni vilja bli skrikna på av en Kattis?

Knallade även iväg och sprang Cooperstest idag dvs spring så långt du kan på 12 minuter. Jag sprang 2.6 km och hamnar då under "Bra". Bara 100 meter kvar och jag hamnar under mycket bra. Bosaaaa! Det tar jag om en månad! Banne mig!

Lördagsrapport

Igår började min favoritsport alla kategorier: dectathlon alias tiokamp. Avslutning idag och jag grät nog en liten skvätt när Seberle fick vinna sitt efterlängtade guld. Jag har följt varje minut.

Personligen är jag inte på topp men inte lika eländig som för någon dag sedan.

Jag skulle önska att jag hade en coach. En personlig coach. Det senaste jag hade det var i början på gymnasiet.
Och det är ju faktiskt riktigt coolt. Tänk att ha någon som lägger upp tränings-schema och säger vad man ska göra. Sen om coachen kunde gå in och säga hur jag ska göra när jag söker jobb och töckendäringa saker också, då skulle jag lätt amputera ett finger för en coach.
Kanske jag kan få Seberle?