Skohopping, nej tack.

I december pajade min sneakers. De fick en spricka a la Gand Canyon mitt över trampdynan och läckte vatten som ett såll. Jag led, suckade, slängde dem och skippade ett spinningpass för att köpa nya skor. Rediga kängor som inte läckte stod på önskelistan och efter en timmas hets, svett och nästan tårar hittade jag faktiskt ett par. De var dessutom billiga. Bara 380 pix! Jag var så nöjd och belåten över att ha det problemet löst (kommer osökt att tänka på Pahalaniuks Fight club ”and you know that you at least’s got that sofa problem taken care of”). Därför blev jag förvånad när jag börjar känna mig lite kall om högerfoten efter att ha traskat i en vattenpöl på väg till jobbet.
”Jag inbillar mig, det är ju nya skor”.
Den mörka fläcken på strumpan talar dock sitt tydliga språk och jag kikar ner i skon för att undersöka saken. Där nere fanns ett helt grottsystem som villigt ledde omkring vatten för att bland annat fukta ner stackars Kattisars strumpor. Jag svor, muttrade och surade.
Dagen efter gick jag till skoaffären, iklädd joggingkläder för att direkt efteråt kunna springa, med ett utdrag från mitt konto där man ser att det dragits pengar från affären, eftersom jag givetvis inte hade kvittot kvar. Killen var jätteschysst och gav mig pengarna tillbaka och skulle reklamera skorna. Själv kom jag på att summan som jag nu fått tillbaka ju dessutom inkluderade en impregneringsspray.
Men den tar jag som plåster för såren för att omigen utstå hetsen att springa ut och prova skor, svettas och råka ut för expediter som ska visa mig hur trendiga skor de har.

Kan ni tänka er att det finns folk som tycker om att skoshoppa? Det måste ju vara en myt, precis som älvor, tomten och eskimåer…