Ute har solen lyst. Jag gömmer mig inne i lägenheten och saknar. Jag oroar mig över att bli sjukt och ligger i sängen och läser. Eftersom jag så sällan ligger och läser nu för tiden har jag tappat uthålligheten. Med jämna mellanrum är jag tvungen att tassa upp och gå till datorn. Pojkvän är på jobbet och jag känner mig ensam.
Jag tänker tillbaka. På människor som har betytt så mycket för mig och som jag nästan aldrig träffar nu. Jag återkommer alltid till en undran om de någonsin tänker på mig. Minns mig som jag minns dem. Jag får så ofta en känsla av att jag betyder mindre för andra än vad de gör för mig. Känner andra människor så?
Jag går igenom alla skåp hemma för att hitta något att äta. Något som jag kan stoppa i munnen och tugga på. Hittar ingenting och söker rastlöst vidare.
I The weatherman har pappan en "begravningsceremoni" innan han har dött. Alla hans vänner och släktingar kommer till den och håller sina minnestal så han får höra. Det tycker jag var fint. Får jag en möjlighet att planera något sånt kanske jag gör det.
240428 – Sommar idag!
16 hours ago
5 comments:
Sån där är jag också (så ja, andra människor känner också så), allra troligast på söndagar... :oP Krya på dig!
Jag tror att alla känner så med jämna mellanruma.
Stor kram på dig, hoppas att kvällen blev bättre och att du kryar på dig fort!
Många kramar från Katta. Du betyder massor!
Hmm.. Känner på mig att en sån där begravningsceremoni nog är ungefär som att byta jobb. Folk säger iaf en massa snälla saker till mig. Tack för det du sa! Kommer sakna dig med! Jag får ta min lunchlåda och kila över till dig ibland.
Ibland måste man nog ha sina skitdagar, dagarna då man känner sig ensam o tycker lite synbd om sig själv. Det tycker jag att man får, jag har det iaf. Kram!!!
Post a Comment